Om skörhet: Thin as a dime

augusti 29, 2011 · Posted in En låt · 2 Comments 

Det här skrev jag för en vecka sedan:

Jag känner mig intellektuellt skör idag. Det är ingen bra kombination med att jag ska lämna in min avhandling om en vecka. Känner ett motstånd och en trötthet, som måste övervinnas.

Så jag går inte till jobbet. Jag tar bussen till ett bibliotek med utsikt över ett hamninlopp istället. Det är okej om man är forskare. Det är leveransen som är viktigast – avhandlingen – inte platsen där den förbereds. Och idag behöver jag inga människor att prata med.

Jag är ensam med texten och tankarna.

Och skörheten.

En gammal melodi om skörhet är Thin as a dime, från det gula albumet. Det är en annan skörhet, men skörhet likafullt. Från en tid när obalans var lite av mitt signum. Utan att gå in mer på det, så kom låten fram av slumpgeneratorn i min telefonmusikspelare häromdagen. Och idag, på vägen till biblioteket. Låten griper mig fortfarande.

It’s not the heart, it is the head that’s wrong
Its not too smart, it can’t just carry on

Jag gillar hur låten, om än väldigt milt, trappas upp; först piano, sen gitarrer, sen trummor och bas och körer. Och i mitten en röst som beskriver en bild. ”Thin as a dime”, uttrycket, kommer – återigen – från en Tom Waitslåt. Jag fick kolla upp vilken, jag kan höra den inom mig men mindes inte namnet. I Diamonds & Gold, från Rain dogs, sjunger Tom:

There’s a hole in the ladder
A fence we can climb
Mad as a hatter
You’re thin as a dime
Go out to the meadow
The hills are agreen
Sing me a rainbo
Steal me a dream

Det finns ett visselsolo i min låt Thin as a dime, och efter att jag lyssnat på det några gånger slog det mig att jag hade en förlaga till det solot med. Jag hade planerat att få med det i någon låt. Thin as a dime blev den perfekta. Idén är lånad från en Sofie Zelmani-låt som jag måste kolla upp vilken det är. Zelmani, och framförallt Halapi – producenten – är väldigt närvarande på hela gula albumet. Det är nog därför låten The Golden Trumpet inte fick vara med, och har legat i en låda sen dess. Den var för högljudd, tror jag att jag tänkte, och passade inte in med dom andra låtarna. Tänker lägga upp den här snart, så får ni höra hur den låter.

Tomas brukade prata om att göra en svensk version av låten, som kunde heta Tunn som en peng. Jag väntar på hans version fortfarande.

Det fanns ett band som hette Paus. Det var ett sidoprojekt av Jocke Berg från Kent och Peter Svensson från Cardigans. De släppte en skiva i slutet av 90-talet, där jag tror att Cardiganstrummisen var med och spelade. Det är förmodligen hans vacklande, nästan snubblande långsamma komp på en låt i slutet av albumet som inspirerat till kompet på Thin as a dime. Jag tror även att jag inte slår på hihatten här jag slår på virveln, i gammal god Charlie Watts-stil.

Maj7
Är du bekant med maj7-ackord? De representerar ett visst förhållande, det är när man tar med tonen som ligger ett halvt tonsteg under oktaven över grundtonen i ett ackord. Hursomhelst, jag har verkligen inte musikterminologin för att beskriva det bra, men ackordet skapar i mig en känsla av att vilja ifrån en punkt. Som att ackordet är en typ av obalans – som låter bra – men ändå är just en obalans. Det är något som ligger under, som vill upp. Som att man måste lämna. För att landa på ett tryggare ackord.

Maj7 är väldigt närvarande i Thin as a dime.

Låten är en obalans. Ett tillstånd man inte kan stanna kvar i, som man måste lämna.

Ett skört tillstånd.

Nu ska jag skriva klart avhandlingen. Här kan jag inte stanna.



Thin as a dime

She uncovered her skin
and danced in the morning sun
I felt it within,
that´s when it all begun

Is it about time
to pack up and leave?
Is it about me
then what could I do?

Make me believe in me
Make me believe in you
In all the good things you say
In all the good things you do

She´s thin as a dime
Can´t you see?
She´s thin as a dime
because of me
Because of me.

Break me the news
and I won´t be all confused
Share me the deal
and I won´t be incomplete

Is it about time
to pack up and leave?
Is it about me
I want to believe (belive in the good things I see that I do)

Make me believe
Believe in the good things I see that I do,
things that you do.

It´s not the heart,
it is the head that´s wrong
It´s not too smart
It can´t just carry on
I´m thin as a dime
Can´t you see?
Thin as a dime,
because of the things I wish I could undo
there are words I wish you could unsay

(believe in the good things I see that I do)

Make me believe.

Om skapandeprocessen, om att skriva för att finnas till, om reflektion för förståelsens skull

augusti 8, 2011 · Posted in Lyssningstips, meta · Comment 

Jag vet nu varför jag skriver här.

Eller, jag fick en tanke om hur skrivandet om skapelseprocesserna för låtarna kunde användas. Om du gillat låtarna och redogörelser med berättelser i, kommer du tråkas ut av det här inlägget.

Om man bortser från existentiella filosofier som att jag skriver för att finnas till (dvs tvärtemot Dan Anderssons Spelman: Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill, jag vill spela för att glömma att jag själv finnes till). Tvärtom, jag skriver för att finnas till. Om man till och med bortser från det substitut som skrivandet om musiken är, dvs en verksamhet som å ena sidan på något torftigt sätt försöker ersätta musiken, men å andra sidan inte alls egentligen konkurrerar och ger något alldeles eget. En reflektion. En självkännedom. Ett förvaltande.


Dan Anderssons med fiol och familj.

Och nu närmar jag mig ett annat syfte där jag inte kan värja mig från den del av mig som är forskare. Den tänkande, analyserande och betraktande delen, som hela tiden strävar efter att finna mening och övergripande strukturer.

Och det är inte lika snyggt. Språket blir tråkigare, fulare ord används. Det är så man vet att man lämnar poesin och går in i det akademiska.

Jag har sett det som att jag är i en process med tre led, där jag befinner mig i slutet av den första. Först, bygg katalogen på en och samma plats över det som redan släppt och reflektera över den. Steg två, kolla om det finns osläppt material som ändå är bra nog och har bra historier till sig som kan motivera att de kan bli publika dom med. Och, slutligen, spela in nytt material och beskriv processen.

Tre steg. Men varför?

Först visste jag inte varför. Eller, var inte riktigt klar över det. Mer än att ivern fanns, känslan av att något måste göras. Att något var ofullbordat. En typ av syfte tog form när jag skrev om skapandeprocessen i sig, i min kommande avhandling. Denna avhandling, som på flera sätt dragit in mig ett nystan av arbete som inte alls gör det lättare för mig att spela, skriva, spela in musik. En konkurrent. Nu, när den börjar närma sig sin fullbordan, kan den lika gärna få bidra till mitt mindre akademiskt präglade skapande. Avhandlingen handlar om metaforer och föreställningar i rätten, och mer specifikt upphovsrätten som med internets växande betydelse separerat de rättsliga normerna från de sociala. Nog om det. Tillbaks till föreställningar inbakade i upphovsrätten. Det finns någon tanke om det skyddsvärda skapandet där, någon föreställning om vem som är den skapande och hur skapandet går till.

Det finns olika föreställningar om skapandeprocessen, om den skapandes plats i processen. Är den som skapar ett ”ensamt geni” eller en liten enhet i ett större flöde? I samhällsvetenskapliga termer kan man beskriva det så här:

Does creativity stem from the hard and focused work of a solitary genius or from inspired creators standing on the shoulders of the already existing culture? How new are the new melodies, movies and paintings and to what extent do they depend on what has already been made? The answer to creativity is probably a little bit of both sides, however there are important parts of how copyright is globally conceptualised, in law, that lean towards the conception of the solitary genius.

Hur nytt är det nya? I mina låtar ser jag fullt av referenser när jag lyckas medvetandegöra dom för mig själv. Ibland är det bara historier och bilder, som med Schmeling och boxning i Can’t get it right. Ibland är det blommor, Emily Dickinson-dikter som i Pale white lily eller filmnamn och långdistanslöpare. Ibland är det självklart även mer direkta lån eller inspirationer i termer av ljud, melodisnuttar, sounds, taktarter och basgångar. Det märker man om man läser om Minns hur du en gång älskade mig.

Det finns ju rättsfall som bedömer hur nära efterföljare får vara. Som när en svensk (från Borås?) skrev en uppföljare på JD Salingers Catcher in the rye, fast 60 år senare. Han stämdes och förbjöds sälja sin bok i USA. Han fick inte heller dedikera sin bok till Salinger. Kan i och för sig ha varit det häftigaste någon från Borås gjort på länge.

Hursomhelst.

Ingen skapare är en ö, kan man säga.

Skapandet verkar bestå av kulturella byggklossar som redan finns. Det finns ingen ren improvisation. Jazzmusikerna har en verktygslåda med korta vanemässiga musikaliska rörelser de så fritt de förmår använder sig av. Keith Richards hade inte haft något om han inte hade lärt sig riff av att lyssna på Muddy Waters och andra bluesriffare. Eric Clapton började sin skola med att tolka Robert Johnson. Och Robert Johnson och Muddy Waters råkade skriva några rätt lika låtar, med vårt upphovsrättsligt nutida kontrollerade synsätt. Samtidigt som både Waters och Johnson deltog, lånade av och bidrog till en kulturell pool som Waters beskrev som kommande från ”the cotton fields” (Vaidhyanathan, 2001).

Allt omstöps, omtolkas, nypaketeras. Till och med en del torra rättsvetare talar om ”kontinuitetsprincipen” (Karnell). Att skapandet följer ”vissa utvecklingslinjer” (Auktorrättskommittén).

Och det finns såklart även det där egna. Det unika som formar byggklossarna utefter sin egna mönster. Men att säga att det egna inte är beroende av en kulturell pool är inte …trovärdigt.

Det är helt enkelt inte så skapande händer. Och jag känner det i mitt eget exempel för varje gång jag sorterar i tillblivelsen av en låt.

Hursomhelst. Jag erkänner kontinuitetsprincipen. Jag erkänner tankesmittorna.

Men det svåra är att i detalj studera hur det går till.

Och, faktiskt, mitt skrivande här, i ‘När jag är bara ljud’, väver långsamt fram en kunskap om min egna musikaliska skapandeprocess. Och det kan jag använda till något mer.

Dragen blir plötsligt tydliga för mig.
Strukturer kan skönjas.
Enskildheterna generaliseras.

Där finns ett syfte som går utanför mig. Ett syfte med När jag är bara ljud som inte fanns när jag började, en helhet som aldrig var uttänkt. – Att visa på skapandeprocessen. Praktiskt, kvalitativt och som i en intern fallstudie.

Använde jag verkligen ordet ”fallstudie” här?

Jag har doktorerat för länge.

En annan sak, i samma anda.
Jag har undrat varför Thåströms låt Black Jim [video] heter Black Jim. När jag kollade upp Dan Andersson såg jag en möjlig orsak. Han var väl en ”fattig Finnmarksbror”.

Referenser i en kulturell pool.




Med halsfluss som sångteknik: No good

juni 19, 2011 · Posted in En låt, Engelska · Comment 

Fortsätter att gräva i YELLOW room 101, den där lite zelmani/Halapi-anstrukna plattan. Det fins såklart en massa andra influenser, som jag försöker vaska fram ut minnet och det undermedvetna. En låt som aldrig egentligen lyfts fram av någon som en favorit, men som ändå har en speciell plats för mig är No good (klicka för att lyssna eller ladda hem. Gå annars hit och ladda hem hela albumet).

I låten är det jag som spelar det mesta; trummor, bas, kompgitarrer och huvudsång, med fina körer av Lisalotta, David, hans bror Oskar, och gitarr av Tomas.

Jag gillar hur jag och Tomas letade elgitarrljud åt hans gitarr med inspiration från en Ry Cooderplatta med kubanska musiker, Mambo sinuendo. I låten Bolero sonánbulo dyker det efter 1:05 upp en gitarr som är hela inspirationen. Lyssna själv (youtube). Jag vet inte om det är Ry själv eller Manuel Galbán som spelar just den gitarren, men jag gissar på Ry, eftersom det är slide (och han är en gammal blues-skolad gitarrist, vilket man kan höra på soundtracket till den gamla blueshyllningen – med karate kid-skådisenCrossroads. I filmen är det dock Zappa-gitarristen Steve Vai som gör båda sidor av den tönthärliga gitarrduellen).

Dock, tillbaks till gitarrljudsletandet. Det är när man har en massa rum med i ljudet som det kan låta speciellt på ett ensamt och uppriktigt sätt. Det har bl a säkerligen med kompression att göra med, dvs hur mycket nyanser som tillåts relaterat till hur stabilt och hög volymen skall vara (det är därför reklam kan vara så in i helvete stark och in-your-face, men utan nyanser, vilket även är en trend sedan digitaliseringen i hela musikbranschen – läs exv om det sk loudness war). Vi spelade in gitarren i köket på Glada Pavan, dvs i Davids lägenhet i Lund, där jag var inneboende en tid.

Digression om en skön pianist

I wikipediaposten om albumet står inget om någon pianist förutom Ry Cooder. Jag har mycket svårt att tro på att det är Ry, som jag ser som en gitarrcentrerade herre, som spelar de kubanskanstrukna variationerna på pianot i Bolero sonánbulo. Det MÅSTE helt enkelt vara han som spelade i Buena vista social club, den underbare Rubén González.

Halsfluss-sång
Jag hade mycket halsfluss en tid. Jag sjöng in låten precis i en sån tid. Det är därför den är så hes och stel, vilket jag tycker är rätt gött (det finns även en sjukt halsflussig version av The loneliness of a long distance runner nånstans).

Lisa Lottas kör är fin, precis som David Kulanders. Faktum är att det här är enda låten som hans lillebror Oskar Kulander är med och körar (hittills), han som en gång sjöng i ett band som hette Octobits och gjorde en cover på Pale white lily. Eller snarare, tog en del av texten och sjöng den över sin egen låt. Kul hursomhelst.


No good

When life is a SOB
that´s letting you down,
it´s been getting to much of this
awful town,
You don´t care if they smile or cry
when they´re calling your name,
You don´t care if they smile or cry,
`cause it´s all fucking the same…

…I´m no good, I´m no good, I´m no good,
I´m no good for you

When the sons of the bitches
are letting you know
(that) they´re nothing to count on
when you need them the most,
It´s been getting a freak show,
and I´m the side show star Bozo,
I say make my, make my, make my day,
make my, make my, make my day go away

… I´m no good, I´m no good, I´m no good,
I´m no good for you

Med en farfarsklocka på en ambassad i Reykjavík: Though you taught her how to weep, boys

juni 13, 2011 · Posted in En låt · 1 Comment 

Det är väl inte egentligen just ambassaden utan ambassadörens representationshem som det gäller, men det finns en rolig anekdot kopplad till inspelningen av Though you taught her how to weep boys från YELLOW room 101. Jag hade glömt anekdoten, men kom på den nu när jag lyssnade igenom låten.

Efter ca 4.12 in i låten kan man i höger öra höra en farfarsklocka ringa. Man hör det inte så tydligt, men den är där, och slår ett par gånger. Den är inte samplad eller placerad där, det är läck från när jag spelade in pianot, ensam i den svenske Islandambassadörens hem i Reykjavík.

Där är pianot inspelat. I Reykjavík, i ambassadörsresidenset, i ambassadören och hans frus hem.

Medan ambassadörsparet var på teater.

Varför?

Tja, innan jag kommer dit – ännu en textmässig blinkning åt Tom Waits – hur namnet på låten kom till. Det är väl inte längre någon idé att hävda att Tom Waits språkliga lekar inte gett mina låtar så mycket. Though you taught her how to weep, boys öppnas med:

Though you taught her how to weep, boys
I think she is laughing in her sleep now

Låten har ju även samma namn som första raden, och är rätt så rakt av hämtat från min feltolkning av en Tom Waitsrad. I Anywhere I lay my head (stillbildsvideo med Toms version), låten som både Scarlett Johanson men Anna Ternheim, framförallt, gjort en vacker version av, sjunger Tom:

She is laughing in her sleeve, boys
I can feel it in my bones

”Sleeve”? Det hade varit ett direktlån om det inte varit för att mitt huvud självmant hade byggt om raden till ”laughing in her sleep, boys”. Jag tyckte det var finare. Men jag visste inte att jag byggde om.

Jag hörde fel, kan man säga. Och plötsligt var tjuven en kreatör. Det är ett bra exempel på den tolkningsprocess som alltid sker vid influenser. Även om man svårligen kan sägas ha något helt eget – man är en del i en kulturellt kontext – så finns det på samma sätt ofta inget helt stulet. Låt oss inte gräva mer i just det just nu, frågan är för svår. Men något händer när intrycken passerar det egna filtret, färgas av det man har. Även i det lilla, som i lånet av en textrad.

Nog om det. Tillbaks till Island.

Hur var det då med farfarsklockan i ambassadörsresidenset i Reykjavík?

Jag bodde på Island en höst, pluggade på universitetet i Reykjavík. Med mig hade jag en porta – en digital, portabel inspelningspryl som jag hade i min källare där jag bodde med Österrikaren Timo, svenska Emma, och Finländaren Petteri. På låten Though you taught her how to weep boys hade jag redan spelat in trummor hemma, innan Islandsresan, med Martin Veida och gitarrer med Tomas Dahl och mig själv (och bas). Jag tror att det var senare vi spelade in den fina kören med Lisa Lotta Carlsson. Det jag framförallt saknade där vid tiden på Island var ett piano, det som sen kom att öppna hela låten. Problemet var att jag inte kände någon med ett piano i Reykjavík.

Jag kände överhuvudtaget inte så många alls på hela Island.

Men av någon anledning blev jag inbjuden till fika hos den svenske ambassadören i Reykjavík. Jag minns inte varför, jag tror att det var genom min roommate Emmas förtjänst, kanske hade hon någon kör som på något sätt kom i kontakt med ambassadörsparet.

Det var ett äldre par, jag har glömt deras namn, men trevliga nog för att jag skulle – konsten framförallt! – kasta ur mig frågan om det på något sätt fanns någon möjlighet för mig att få komma förbi igen i en halvtimme eller så och spela in lite med deras flygel de hade stående i representationsrummet.

Det var en alldeles för fin chans för att den skulle få passera. Pianoabstinensen var för stor.

- ”…ja, jo, ..det är väl möjligt..”, stammade väl ambassadören.

Påfluget? Nja, jo. Men, konsten framförallt, och det var ett fint ambassadörspar. Tillitsfullt. Men än hade dom inte visat hela sitt tillitsfulla register.

Pianokvällen
Den kväll jag kom dit, släpptes jag in av tjänstefolk, släpade på min vita resväska med portan i, mötte ambassadörskan som sa att dom inte skulle vara hemma på kvällen. Att dom var på väg till teater. Och att städerskan skulle gå hem snart.
-”Men det är inga problem, du kan spela in som du vill, och bara stänga igen dörren när du går, så låser den sig”

…eh, va?

Kände jag.

Jaha. Jo. – ”Tack”, hoppas jag att jag fick ur mig.

Man kan bara konstatera att tillit är något vackert. Jag var en 24-årig ganska skäggig svensk dom hade träffat max en gång. Jag hade inte släppt in mig själv. Men det fick mig ju att vara extra försiktig, men – dom kunde ju inte veta – fina dom.

Någon timme senare, i det tomma huset, precis när jag fått ihop den bästa pianotagningen på låten, när jag började närma mig slutet på låten, så ringer farfarsklockan i representationsrummet. Jag spelar vidare, och vet att låten nu har fått ett charmigt tillägg.

Jag packade omsorgsfullt ihop mina mikrofoner och hörlurar. La utrustningen i min vita resväska, knäppte ihop, gick genom hallen och ut genom dörren och lät klicket från dörren försäkra mig om att det nu var låst.

Så att inga främlingar kunde ta sig in i ambassadörsresidenset.


Though you taught her how to weap, boys

Though you taught her how to weap, boys
I think she laughing in her sleep now
But I can tell she´s crying
the moment she fell asleep

She´s always been a beauty
She´always been too smart
for the moths around her glowing eyes
that can´t deny the fact that she turned them down
she turned them down

Would you tell me when you´re down?
Would you whisper in my ear?
Would you be the one to tell me when you´re wrong?
Is it right or wrong?
well, I´m not the one …alone

I would never notice
Never even care
I would never see her
never notice that she´s there
If it wasn´t for those glowing eyes
I can´t deny turned me down
they turned me down

You know, I feel her radiation
See the riddle in those eyes
and I can tell she´s laughing now
but it´s followed by the gentle sound of a gentle sigh
I won´t believe, but can´t deny

Would you tell me when you´re down?
Would you whisper in my ear?
Would you be the one to tell me when you´re wrong?

You know I´m not the one frying when you set your world on fire
I´m not the one, I´m not the one, I´m not the one…alone


Ladda ner eller streama
Ladda ner från första länken längst upp, eller lyssna, eller klicka på den blå ”padden” längst ner så streamas låten.

Bakåt mot någon typ av ursprung: Häng kejsaren, häng han högt.

mars 20, 2011 · Posted in En låt, Engelska, video · Comment 

Det har blivit dags att gräva djupare i kronologin, tillbaks till den gula tiden. Den bästa bryggan är nog Hang the Kaizer, för den finns med på både TO THE OCEAN och YELLOW room 101, fast i olika versioner. De är väldigt olika, och den versionen som finns på det gula albumet kan jag knappt lyssna på längre, men är en bra markör för vad som höll på att hända. Jag var på väg vidare från det där Zelmaniska, Lasse Halapiproddade gitarrslipade akustiska som öppningsspåret The one thing och Cathy’s clown är stöpta i, till något mer ruffigt, tramporgeldistat. Jag hade bara inte hittat tramporgeln än.

När jag lyssnar igenom YELLOW room 101 är det för mig tydligt att Tom Waits ligger och lurar där, speciellt Frank’s wild years och Rain dogs. Det hörs inte i soundet, men det märks i texterna, på sina ställen. Det är för övrigt två album jag har mycket att tacka för, och jag ska återkomma till dom i något annat inlägg.

TO THE OCEAN-versionen börjar väl lika svårtillgängligt som YELLOW room101-versionen, men smäller till skönt när den kickar igång. Vi spelade in grunderna med Petter Eriksson för rätt länge sedan i Göteborg, ihop med några andra låtar, men just för Hang the Kaizer blev jag inte riktigt nöjd. Det saknades något, den var inte ruffig nog, sången var låg. Så jag bidade min tid. Eftersom studion flyttades hade jag svårt att få tag på grundspåren för fortsatta pålägg någon annanstans.

Till slut tröttnade jag och körde den raka vägen, rakt igenom hörnen, och spelade in rakt på stereomixen. Ofta är det egentligen inget problem, men med sång skapar det en speciell känsla. Det blev sång på sång, liksom. Och för de flesta sound och låttyper funkar inte det. Men det funkar för Hang the Kaizer. Påläggen är gjorda i Lund, inklusive fälgslagen. Det jag gillar med påläggen är framförallt stöveltrampsljuden och de lite lätt distade handklappen som ger pulsen.

Handklappen är mina, Tomas, AnnaHannas och Annas (tack). I övrigt spelar Daniel Wejdin den svängiga basen, Lisa Lotta Carlsson och David Kulander körar, och Tomas Dahl spelar en kompgitarr medan jag spelar en melodigitarr och tramporglar. Trummorna står Anton Engblom för.

Det finns en video med kass kvalitet från en gång när vi spelade på Babel i Malmö, som förband till Kultiration.

Trivia:
- Introt på den gamla versionen är inspelat på Iris sjukt tunga men mycket vackra sovjetiska dragspel (tack för lånet).
- Namnet har inget med Kaizers orkester att göra, även om jag lyssnat mycket på deras lite tidigare album.
- Låten fanns innan tremannakombot. Det är med andra ord låten som gett namn åt bandet, som det där bandet i tredje versen som tröstar han som träffade på en two-faced no-good.
- Den gula versionen innehåller ubåtljud rippade från den dåliga ubåtsfilmen U-571.
- Stöveltrampljuden kommer från många slag mot en gammal läderväska jag fått av min far.



Hang the Kaizer

In any bar or public place you can see them conversate
Saying “you could be my phantom limb and I could be your friend
- tonight”

Hang the Kaizer if the Kaizer’s no good.
You know I lost my twin walkie talkie.
I would sell my pride for an okidoki.
So, hang the Kaizer high
- tonight.

He wasted smiles on a two-faced no-good
Who left him clean in the hard-mud back-yard
So he soaks his cheeks to a three man combo
Tonight they only play
for him

She spun my face with her sad eyed whisper
and the raven black straws around her pale face
You know my eyes were blue as the Swedish spring sky
You should turn and run
- but you don’t.

So in every bar or public place you can see me conversate
Saying “you could be my phantom limp and I could be your friend
- tonight.”




Ladda gärna ner låten via länken i texten. Lyssna annars i ”streampadden” i botten av ditt webbfönster. Klickar du på listsymbolen nere till höger så ser du vilka låtar som ligger där i en lista.

Stillbildsvideo av A still point of a turning world

mars 8, 2011 · Posted in En låt, Engelska, Livemusik, Lyssningstips, video · 4 Comments 

Gräver vidare i materialet och fokuserar A Still Point of A Turning World. Jag gillar verkligen slutet på liveversionen av A still point of a turning world. Hur Tomas rusar på i sitt solo, svänget som trummor och ståbas ger, hur skönt det är att Lisa Lotta tar mer plats i låten. Har inte direkt spridit den tidigare, och någon video finns inte, så, kära vänner, här har jag pusslade ihop en slags video av Mats Pehrsons fina foton och den ljudupptagning jag gjorde av koncerten. Det är med andra ord världspremiär. Nåra av de andra livelåtarna finns nu under Album och låtar.


Liveversionen är bättre än albumversionen, i mitt tycke, även om den senare har sina goda sidor med. Jämför själv:
- A still point of a turning world (album)
- A still point of a turning world (live)

På albumversionen tycker jag mig höra Elliot Smith från tiden han spelade in låtar som Waltz #2 (XO) och Miss Misery. Bläckblåset är fint, med Jocke Wiklund på trombon, Felix Rothman på tuba och Jens Lennartsson på trumpet. Vad hör ni?

Låten skrevs i ett källarrum i Reykjavík hösten 2002.


A still point of a turning world

I will do to this town
what this town did to you
and I won´t change my very bad ways
until you tell me to

I will haunt the bad
the way it haunted you
When your head is spinning too fast
I will be there too

I will be the still point
of a turning world

I will do to this town
what this town did to you
I will burn it down, I swear to God,
if it burned you

I have seen the days
when you´re made of glass
Can you sense the recognition?
We are made the same

I will be the still point
of a turning world

Om att ladda hem med ett endaste klick

februari 24, 2011 · Posted in Ett album, Sajtbygge · Comment 

Nu har jag även samlat ihop låtarna album för album i zip-filer så att man kan ladda hem med ett klick. Albumcover följer med. Det är ju liksom lite jobbigt att klicka för varje låt. Finns under låtlistan för varje album under fliken ALBUM OCH LÅTAR, eller under bilderna här. Sprid gärna vidare. Naturligtvis är det gratis.


Ladda hem albumet TO THE OCEAN som zip-fil.


Ladda hem alla versionerna av The Darling Conceptions of Your Time som zip-fil.


Ladda hem YELLOW room 101 som zip-fil.

Glöm inte att det går att lyssna på allt i streampadden nedan, om du exv inte har möjlighet att ladda ner vid den dator du sitter vid. Har inte hittat någon liknande funktion för mobiltelefonerna.

Byggandet fortsätter: YELLOW room101

februari 22, 2011 · Posted in Engelska, Ett album · 1 Comment 

En tanke med den här sajten, utöver skrivandet, är ju att den ska fungera som en samlad katalog över musik som jag är inblandad i. Innan jag återkommer lite mer specifikt till någon låt så vill jag bara meddela att albumet YELLOW room 101 nu är upplagt. Man kan ladda ner låt för låt, ska fixa så att man kan ladda ner hela på en gång inom kort, men också sätta igång lyssning nere i streampadden i botten av fönstret. Tryck på listfunktionen till höger så ser du vilka låtar som spelar.

Det börjar verkligen bli länge sedan det här hände. Men, som sagt, jag ska ju här blicka bakåt för att ta mig framåt mot nästa inspelning. Det gula albumet är demon som växte till fullängdare, som nr 4 i raden av room 101-demos och är inspelat i Lund, Kungsbacka, Göteborg och Onsala. De andra färgerna får jag väl helt enkelt pilla upp vad det lider.

Album och låtar

UPPDATERING: klicka här för att ladda hem hela albumet direkt: YELLOW room 101 som zip-fil (ladda hem och packa upp).