Tra-la-a, apan är borta från min rygg: Long for the days

september 1, 2011 · Posted in En låt · Comment 

För en vecka sedan kände jag mig lite skör.

Nu känner jag mig mer tra-la-la-lande:

Har jag någon låt som beskriver hopp, och inte bara hopplöshet, som beskriver glädje och får mig att vilja tralla la-la? Tja, lite-halvt-om-halvt är väl Long for the days från albumet TO THE OCEAN en glad låt. Den får mig att vilja tralla – la-la. Och jag känner för att tralla nu.

Den rättssociologiska avhandlingen är färdigskriven. I låten sjunger jag.

I long for the days, when all will fall in place
I wish for the times when I am done here.

Och, när det gäller min sega avhandling, så är jag ”done here”. Den skall tryckas i veckan. Just i detta nu sitter en tryckare och formar texten så att maskinerna skall producera en riktigt stilig bok.

Tra-la-la!

Och visst är det så med avhandlingar. De kan bli en börda. Staten investerar miljoner i att man skall doktorera och leverera en avhandling, och kollegorna påminner en om att avhandlingen är det viktigaste man måste klara av om man vill fortsätta vara en kollega. Det är som med fotobollstalanger. När dom nått en viss ålder måste de gå från talang till mogen fotbollsspelare. Man kan inte vara talang så länge.

Avhandlingen kan bli en stor apa som sitter på ryggen och konstant tynger ner en och viskar oegentligheter i ditt öra. ”Borde du inte vara klar nu?”, ”snart ser dom att du bara har fuskat dig igenom din utbildning?”, ”samhället har gett dig miljoner, men vad har du gett samhället?”.

Tja, vad har man egentligen gett samhället? Nu ser det i vart fall ut som att jag ger en avhandling – till vilken nytta eller onytta det ger – vilket var ett krav som ställdes på mig.

Jag har nu släppt av apan från min rygg. Han kan gå och störa någon annan.

Sjung med mig: Tra-la-la-la.

Apan gör det.






Om låten Long for the days
Låten är för övrigt inspelad i en källarstudio som låg vid grönsakstorget i Göteborg. Daniel Wejdin spelar bas, Tomas Dahl spelar melodigitarr, jag spelar kompgitarr och sjunger, LisaLotta Carlsson och David Kulander körar och Anton Engblom spelar trummor. En textrad är ett möjligen oväntat lån från från Rammsteins America (exv 2:30 in i klipp eller text):

This is not a love song
This is not a love song
I don’t sing my (mother’s) tongue
No, this is not a love song

Att jämföra med min version i texten nedan, eller ca 2:18 in i Long for the days.



Long for the days

I long for the days
when all will fall in place
I wish for the times when I am done here
I need a break
to make it go away
It has become far too perpetual (- its been on and on and on)

And its not making any sense

Shame on me and shame on you
We will never be the same again

I wave it goodbye
and I don’t even try
to explain or understand (I don’t even try)
I need a drink
at the end of this railroad
I need to think no more of this (Its been on and on and on)

And its not making any sense

Shame on me and shame on you
We will never be the same again
This is not a love song
this is not my mother tongue
Shame on me and shame on you
We will never be the same again

Tra la la la

Om skapandeprocessen, om att skriva för att finnas till, om reflektion för förståelsens skull

augusti 8, 2011 · Posted in Lyssningstips, meta · Comment 

Jag vet nu varför jag skriver här.

Eller, jag fick en tanke om hur skrivandet om skapelseprocesserna för låtarna kunde användas. Om du gillat låtarna och redogörelser med berättelser i, kommer du tråkas ut av det här inlägget.

Om man bortser från existentiella filosofier som att jag skriver för att finnas till (dvs tvärtemot Dan Anderssons Spelman: Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill, jag vill spela för att glömma att jag själv finnes till). Tvärtom, jag skriver för att finnas till. Om man till och med bortser från det substitut som skrivandet om musiken är, dvs en verksamhet som å ena sidan på något torftigt sätt försöker ersätta musiken, men å andra sidan inte alls egentligen konkurrerar och ger något alldeles eget. En reflektion. En självkännedom. Ett förvaltande.


Dan Anderssons med fiol och familj.

Och nu närmar jag mig ett annat syfte där jag inte kan värja mig från den del av mig som är forskare. Den tänkande, analyserande och betraktande delen, som hela tiden strävar efter att finna mening och övergripande strukturer.

Och det är inte lika snyggt. Språket blir tråkigare, fulare ord används. Det är så man vet att man lämnar poesin och går in i det akademiska.

Jag har sett det som att jag är i en process med tre led, där jag befinner mig i slutet av den första. Först, bygg katalogen på en och samma plats över det som redan släppt och reflektera över den. Steg två, kolla om det finns osläppt material som ändå är bra nog och har bra historier till sig som kan motivera att de kan bli publika dom med. Och, slutligen, spela in nytt material och beskriv processen.

Tre steg. Men varför?

Först visste jag inte varför. Eller, var inte riktigt klar över det. Mer än att ivern fanns, känslan av att något måste göras. Att något var ofullbordat. En typ av syfte tog form när jag skrev om skapandeprocessen i sig, i min kommande avhandling. Denna avhandling, som på flera sätt dragit in mig ett nystan av arbete som inte alls gör det lättare för mig att spela, skriva, spela in musik. En konkurrent. Nu, när den börjar närma sig sin fullbordan, kan den lika gärna få bidra till mitt mindre akademiskt präglade skapande. Avhandlingen handlar om metaforer och föreställningar i rätten, och mer specifikt upphovsrätten som med internets växande betydelse separerat de rättsliga normerna från de sociala. Nog om det. Tillbaks till föreställningar inbakade i upphovsrätten. Det finns någon tanke om det skyddsvärda skapandet där, någon föreställning om vem som är den skapande och hur skapandet går till.

Det finns olika föreställningar om skapandeprocessen, om den skapandes plats i processen. Är den som skapar ett ”ensamt geni” eller en liten enhet i ett större flöde? I samhällsvetenskapliga termer kan man beskriva det så här:

Does creativity stem from the hard and focused work of a solitary genius or from inspired creators standing on the shoulders of the already existing culture? How new are the new melodies, movies and paintings and to what extent do they depend on what has already been made? The answer to creativity is probably a little bit of both sides, however there are important parts of how copyright is globally conceptualised, in law, that lean towards the conception of the solitary genius.

Hur nytt är det nya? I mina låtar ser jag fullt av referenser när jag lyckas medvetandegöra dom för mig själv. Ibland är det bara historier och bilder, som med Schmeling och boxning i Can’t get it right. Ibland är det blommor, Emily Dickinson-dikter som i Pale white lily eller filmnamn och långdistanslöpare. Ibland är det självklart även mer direkta lån eller inspirationer i termer av ljud, melodisnuttar, sounds, taktarter och basgångar. Det märker man om man läser om Minns hur du en gång älskade mig.

Det finns ju rättsfall som bedömer hur nära efterföljare får vara. Som när en svensk (från Borås?) skrev en uppföljare på JD Salingers Catcher in the rye, fast 60 år senare. Han stämdes och förbjöds sälja sin bok i USA. Han fick inte heller dedikera sin bok till Salinger. Kan i och för sig ha varit det häftigaste någon från Borås gjort på länge.

Hursomhelst.

Ingen skapare är en ö, kan man säga.

Skapandet verkar bestå av kulturella byggklossar som redan finns. Det finns ingen ren improvisation. Jazzmusikerna har en verktygslåda med korta vanemässiga musikaliska rörelser de så fritt de förmår använder sig av. Keith Richards hade inte haft något om han inte hade lärt sig riff av att lyssna på Muddy Waters och andra bluesriffare. Eric Clapton började sin skola med att tolka Robert Johnson. Och Robert Johnson och Muddy Waters råkade skriva några rätt lika låtar, med vårt upphovsrättsligt nutida kontrollerade synsätt. Samtidigt som både Waters och Johnson deltog, lånade av och bidrog till en kulturell pool som Waters beskrev som kommande från ”the cotton fields” (Vaidhyanathan, 2001).

Allt omstöps, omtolkas, nypaketeras. Till och med en del torra rättsvetare talar om ”kontinuitetsprincipen” (Karnell). Att skapandet följer ”vissa utvecklingslinjer” (Auktorrättskommittén).

Och det finns såklart även det där egna. Det unika som formar byggklossarna utefter sin egna mönster. Men att säga att det egna inte är beroende av en kulturell pool är inte …trovärdigt.

Det är helt enkelt inte så skapande händer. Och jag känner det i mitt eget exempel för varje gång jag sorterar i tillblivelsen av en låt.

Hursomhelst. Jag erkänner kontinuitetsprincipen. Jag erkänner tankesmittorna.

Men det svåra är att i detalj studera hur det går till.

Och, faktiskt, mitt skrivande här, i ‘När jag är bara ljud’, väver långsamt fram en kunskap om min egna musikaliska skapandeprocess. Och det kan jag använda till något mer.

Dragen blir plötsligt tydliga för mig.
Strukturer kan skönjas.
Enskildheterna generaliseras.

Där finns ett syfte som går utanför mig. Ett syfte med När jag är bara ljud som inte fanns när jag började, en helhet som aldrig var uttänkt. – Att visa på skapandeprocessen. Praktiskt, kvalitativt och som i en intern fallstudie.

Använde jag verkligen ordet ”fallstudie” här?

Jag har doktorerat för länge.

En annan sak, i samma anda.
Jag har undrat varför Thåströms låt Black Jim heter Black Jim. När jag kollade upp Dan Andersson såg jag en möjlig orsak. Han var väl en ”fattig Finnmarksbror”.

Referenser i en kulturell pool.




Ferlin, Waits och min käras bräckliga längtan: Minns hur du en gång älskade mig.

maj 27, 2011 · Posted in En låt, Livemusik, Svenska · Comment 

När jag börjar gräva i minnet över hur Minns hur du en gång älskade mig kom till förstår jag att det finns tre spår som ledde dit. Alla från olika håll, olika tider och av olika slag. Låten är för övrigt den enda svenska på den i övrigt engelskspråkiga TO THE OCEAN från 2009.

Något om skapande
Man skall aldrig glömma att låtar är dramatiseringar. I processen från en tanke eller känsla startar någonting som får författaren att använda sin byggstenar, sina invanda skaparmönster för att nå ett slutmål som känns som det har hittat sin form.

Mina låtar är inte dokumentära. Men innan den där processen finns en födelse, och den födelsen, den källan för inspiration, är verklig. Och just den här låten har färgats i din drivkraft för mig från min käras relation till sin bortgångne far. Den morfar min son aldrig träffade.

Och det är såklart, i all sin naturlighet, en alldeles speciell drivkraft, en alldeles speciellt stark motivation.

Jag säger på intet sätt att låtar måste ha så verkliga historier som bakgrund. Tvärtom, min katalog är full av dramatiseringar utan specifik bakgrund, och så kan det naturligtvis vara. Och för dom som ser sitt skapande som enbart ett intellektuellt pussel är det kanske alltid så. Och, återigen, för andra måste musiken betyda något mer på djupet. Lyckligtvis ryms alla riktningar inom det ordnade ljud som musik är.

Det är en styrka, och ibland en kamp mellan människors föreställningar om vad en låt bör vara. Och att jag föredrar bakgrundshistorier och mening bakom texten är inte svårt att förstå av den här bloggen. Samtidigt väljer jag ju att inte ta upp låtar som jag tycker inte har det, och de låtarna får ju finnas med. De kan ju rentav vara riktigt bra ändå. Fast på ett annat sätt.

Ja. Ni fattar.

Remember how you used to love me
Inte så lite av Minns hur du en gång älskade mig har att tacka sin existens, form, sound och melodi från Tom Waits låt Green Grass från albumet Real Gone. Det är också där Tom sjunger raden Remember how you used to love me – som blev ett direktlån till titeln. Kolla in låten. Den drabbade mig en tid så nära att den blev en bundsförvant, ett umgänge som fanns med mig. Egentligen är låtarna lite för lika. Man kan se det som ett hommage.



Green grass är nog lite svårtillgänglig till en början. Valet av röst som Tom Waits gjort, valet av mix för den rösten. Men det där tvåtaktiga i basen som jag alltid gillar finns där, det försiktiga, enkla gitarrljudet, berättelsen från graven till besökaren, den där känslan som Nils Ferlin tecknar i dikten Inte ens, och den där känslan som knyter an från berättelsen om hur Ferlin satt på en kyrkogård i Leksand, tittade på björkarnas rörelse i vinden och skrev ner vad han kände.

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit –
Men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.

Det var i något förord någonstans jag läste om Nils Ferlins bakgrund till Inte ens, och något svagt i minnet säger något om att det var Harry Martinsson som skrev förordet. Skrev han ett förord till Ferlins Goggles?

Texten
Men jag ska inte lura mig själv att tro att musiken och texten till Minns hur du en gång älskade mig växte fram samtidigt. Jag vet att texten, vilket är ovanligt för mig, kom först. Det var en dikt, en text, som sedan fick foga in sig i en låt, en melodi, när den melodin började växa fram vid tramporgeln, började ställa krav på form och placeringar, på repetition och refränger.

I förra veckan skulle han ha fyllt 66 år, Lars-Anders, om han levt. Den svärfar jag aldrig fick träffa. Men hans relation till sin dotter, min kära, gav den här låten en extra dimension av tyngd, och formade min approach till texten.

Allt sammantaget, björkarna hittade in i sången, bilden är både från den där kyrkogården och från Tom Waitslåten. Gruset knastrar, samtalet från graven till gravens besökaren.

Lägg din hand där mitt hjärta brukade slå. Minns hur du en gång älskade mig.


Videon är från Vetenskapsfestivalen 2009. Med på scenen är Lisa Lotta Carlsson, Tomas Dahl, Daniel Wejdin och Anton Engblom.


På inspelningen på albumet TO THE OCEAN är det dock jag som spelar trummor, piano, mandolin och tramporgeln. Daniel spelar ståbas och Wietzke Lambert spelar fiol.

Ladda ner låten här: Minns hur du en gång älskade mig. Eller klicka på den blå streampaddan i nedre delen av fönstret. Då streamar du låten direkt från sajten. Där finns även alla andra låtar på sajten i en lista.




Minns hur du en gång älskade mig

Sätt dig på en sten vid mig
Lägg din hand där mitt hjärta brukade slå
Hör hur björkarna inte bryr sig
Hur fåglarna kvittrar på ändå

Har du känt en saknad och en trötthet här?
Var inte rädd för att vakna nu
Om du minns mig är jag med dig
Om du glömmer slipper du sakna

Jag är en del av jorden nu
Du är en del av livet här
Löven börjar virvla nu
Det kommer snart att börja regna
Säg inte farväl till mig
Allting kommer att visa sig
Glöm det jag gjort som tyngt dig
Minns hur du en gång älskade mig

Ångra ingenting, det finns ingenting att ångra här
Tiden fungerar inte så
Sätt dig på en sten vid mig
Gråt bara om du själv vill
Vi gjorde vad vi gjorde, och du
Livet, det fungerar ändå

Jag är en del av allting nu
Tack för blommorna du lagt här
Gruset knastrar när du går
Det kommer snart att börja regna
Säg inte farväl till mig
Allting kommer att visa sig
Glöm det jag gjort som tyngt dig
Minns hur du en gång älskade mig



Om boxningsestetiken och världsmästaren Max Schmelings säregna levnadsöde: Can’t get it right

april 25, 2011 · Posted in En låt, Engelska · 2 Comments 

Om vi ska fortsätta på anmärkningsvärda levnadsöden, som tidigare berättelsen om långdistanslöparen Emil Zátopeks, så kan jag fråga: vet du vem Max Schmeling var?

Jag frågar för att jag var inne på boxningens estetik en period. Ringen, kampen, svett och – återigen ensamheten innanför repen. Och för att göra det mer verkligt fastande jag för en säregen boxares ännu mer säregna levnadsöde. Världsmästaren Max Schmelings.

Det ska sägas, att levnadsöden och bakgrundshistorier tenderar att växa när jag berättar dom, när jag tänker på dom och när jag inspireras av dom. Och den låttext som hänger ihop med bakgrunden kan sällan göra den rättvisa. Isberget är alltid så stort på något sätt. Tanken är att jag ska presentera den boxningsinspirerade låten Can’t get it right, som är med på albumet TO THE OCEAN.

Hursomhelst – Max Schmeling – var boxare, men så långt mer än en idrottsman. Är man född i Tyskland i början av 1900-talet (1905) och blir världsmästare under åren innan andra världskriget, därtill mot en svart man – Joe Louis – så kunde man nog räkna med att dras in i det nazistiska propagandamaskineriet vare sig man ville eller ej. Det var i och för sig ingen skillnad för Joe Louis – matchen mot Schmeling kom att får världspolitisk betydelse långt bortom idrotten värld. Lyckligtvis, eller hur man ska se det, förlorade Max Schmeling titeln mot Joe Louis i deras returmöte 1938 och tappade därmed i intresse för nazipropagandan. Lyckligtvis, för sin egen skull antar jag, och för sitt eget liv – efter kriget. Läs mer om deras två fighter här.

Men det är inte så mycket för det världspolitiska skeendet som för den personliga historien jag fastnade för Max Schmeling. Efter att ha förlorat världsmästartiteln blev han alltmer impopulär hos regimen i nazityskland, gjorde som 36-åring en tid i kriget som fallskärmsjägare. Efterkrigstiden kan man lätt anta var en svår tid, men Schmelings historia skulle vara långt ifrån över här. Han köpte in sig i en läsktillverkning som började lanseras i Västtyskland på 1950-talet – Coca Cola – vilket blir starten på en framgångsrik karriär som affärsman. Han blir senare vän med sin forne rival Joe Louis, och blir även den som finansierar hans begravning.
Max Schmeling dör i februari 2005, nästan 100 år efter sin födsel i Klein Luckow.

Det är sådana levnadsöden som fastnar.

Och då har vi – efter en rätt lång utvikning – kommit till själva inläggets låt, Can’t get it right. Texten är upplagd som en fight, dvs verstexten, med igångsättningsklocka, smärta och – vad det lider – hänga mot repen, räkning och golvningen, apatin som kommer när man slutat bry sig, när man inte längre orkar resa sig. När man inte ens känner något längre.

Låten har väl inget direkt med Schmeling att göra, men boxningen är fonden för berättelsen, och Schmeling är en inspirationskälla. Och mer ändå, radiosändningen från förlustmatchen mot Joe Louis är rippad rakt av till låten. Man kan höra det inte minst i radioröstens riviga ”Schmeling is down!”.

Inspelningen av låten är blandad mellan Kungsbacka, Lund och Högsbohöjd i Göteborg. Antons trummor och Daniel Wejdins bas spelade vi in i Kungsbacka, medan Tomas gitarr – både en kompgitarr och en slidegitarr – och David Kulanders sång i Högsbohöjd. Nils Dahls piano är inspelat i Gamlestaden och Lisa Lottas sång i Majorna – kom jag just på. Mina delar, dvs huvudsång, lite kör och gitarr kan vara inspelade i Lund.

Lyssna eller ladda ner, som vanligt via länken i texten, eller bara lyssna streamat genom den s k streampadden i botten av sidan. Om du trycker på den ”bannern” så hör du låten, och om du klickar på listan till höger så ser du alla låtar som finns på den här siten.





Cant get it right

They hit the bell and let it ring
when the fight begins you feel the punches stinging
All you’re life you’ve tried
But just cant get it right

Between the locker and the ring
there is a silent vacuum that you’re walking in
That is where you cry: I just cant get I right!

Its alright, its alright
It’s the feeling that you’re saving inside
It’s the feel, it’s the feel,
it’s the feeling that you’ll never change
that’s making you go up again

When you’re hanging on the ropes
The hopes connected to the fight are fading
So you don’t even try
Cause you just cant get it right

You hear somebody count to ten
and smell the floor that’s trampled by a thousand feet
But you don’t feel a thing
you just cant get it right

Its alright, its alright
It’s the feeling that you’re saving inside
It’s the feel, it’s the feel,
it’s the feeling that you’ll never change
that’s making you go up again




I den förljugna reciprocitetens namn: Famous blue calendar

april 5, 2011 · Posted in En låt, Engelska · Comment 

Jag vet inte vad ni vet om reciprocitet. Men, ungefär, det som gäller för den ena ska även gälla för den andra. ”Varandra” är ett reciprokt pronomen. Ni fattar. Jag är inne på den lite old school-dylan-gitarrplonkande låten Famous blue calendar. Här är den ”förljugna reciprocitetens” textrad:

”Its reciprocity they say when
they mean you giving”

Har ni hört Leonard Cohens Famous blue raincoat? Ja, då förstår ni var låtnamnet kommer ifrån. Jag lyssnade mycket på tidiga Cohen för några år sen. Inte den basiga 80-talsröstens plattor, men den tidiga, gitarrkompade, unga Cohen. Jag gillar det där regntunga, det Jane-came-by-with-a-lock-of-you-hair-iga.





Tillbaks till låten.
Havet – det eviga havet – finns där, och vår längtan efter det. Måsarna, precis som i X on your grave, skvallrar om havet. Det musikaliskt mest ”roliga” med låten är helt klart sticket, eller vad man ska kalla det, partiet där alla instrument och intensiteten kickar igång och en håkan hellströmsk melodi skrålar igång. Inspelningsmässigt är det en egolåt där jag spelar allt, även för ovanlighetens skull trummorna. Vilket jag inte är helt säker på var en bra idé. Och hade bara Daniel bara bott närmre hade jag absolut inte spelat basen själv. För ståbasen vinner i alla lägen, tycker jag, över elbas.

Trivia: min Anna trodde länge jag sjöng ”this time i get high” när jag sjunger ”this time i cant hide” (I’ve got a feeling inside).



Famous blue calendar

There is this feeling
that too much time’s gone by
Can you feel that you have to go
wherever the wind may blow?
When you look at the blue calendar on the wall.

Its reciprocity they say when
they mean you giving
The take, you take, they give, you give,
they speak, and then you answer

But they don’t care if you mean it,
They just want you to say it

But this time I can’t hide, I’ve got a feeling inside
This time I can’t hide, I’ve got a feeling inside,
This time I can’t hide, I’ve got a feeling inside

Can you hear it?
The seagulls cry.
It means the ocean is close by

Do you miss it?
Well, you’ve marked the day you leave,
in the famous blue calendar on the wall,
in the blue calendar on the wall.



Sincerely S Larsson.


Bakåt mot någon typ av ursprung: Häng kejsaren, häng han högt.

mars 20, 2011 · Posted in En låt, Engelska, video · Comment 

Det har blivit dags att gräva djupare i kronologin, tillbaks till den gula tiden. Den bästa bryggan är nog Hang the Kaizer, för den finns med på både TO THE OCEAN och YELLOW room 101, fast i olika versioner. De är väldigt olika, och den versionen som finns på det gula albumet kan jag knappt lyssna på längre, men är en bra markör för vad som höll på att hända. Jag var på väg vidare från det där Zelmaniska, Lasse Halapiproddade gitarrslipade akustiska som öppningsspåret The one thing och Cathy’s clown är stöpta i, till något mer ruffigt, tramporgeldistat. Jag hade bara inte hittat tramporgeln än.

När jag lyssnar igenom YELLOW room 101 är det för mig tydligt att Tom Waits ligger och lurar där, speciellt Frank’s wild years och Rain dogs. Det hörs inte i soundet, men det märks i texterna, på sina ställen. Det är för övrigt två album jag har mycket att tacka för, och jag ska återkomma till dom i något annat inlägg.

TO THE OCEAN-versionen börjar väl lika svårtillgängligt som YELLOW room101-versionen, men smäller till skönt när den kickar igång. Vi spelade in grunderna med Petter Eriksson för rätt länge sedan i Göteborg, ihop med några andra låtar, men just för Hang the Kaizer blev jag inte riktigt nöjd. Det saknades något, den var inte ruffig nog, sången var låg. Så jag bidade min tid. Eftersom studion flyttades hade jag svårt att få tag på grundspåren för fortsatta pålägg någon annanstans.

Till slut tröttnade jag och körde den raka vägen, rakt igenom hörnen, och spelade in rakt på stereomixen. Ofta är det egentligen inget problem, men med sång skapar det en speciell känsla. Det blev sång på sång, liksom. Och för de flesta sound och låttyper funkar inte det. Men det funkar för Hang the Kaizer. Påläggen är gjorda i Lund, inklusive fälgslagen. Det jag gillar med påläggen är framförallt stöveltrampsljuden och de lite lätt distade handklappen som ger pulsen.

Handklappen är mina, Tomas, AnnaHannas och Annas (tack). I övrigt spelar Daniel Wejdin den svängiga basen, Lisa Lotta Carlsson och David Kulander körar, och Tomas Dahl spelar en kompgitarr medan jag spelar en melodigitarr och tramporglar. Trummorna står Anton Engblom för.

Det finns en video med kass kvalitet från en gång när vi spelade på Babel i Malmö, som förband till Kultiration.

Trivia:
– Introt på den gamla versionen är inspelat på Iris sjukt tunga men mycket vackra sovjetiska dragspel (tack för lånet).
– Namnet har inget med Kaizers orkester att göra, även om jag lyssnat mycket på deras lite tidigare album.
– Låten fanns innan tremannakombot. Det är med andra ord låten som gett namn åt bandet, som det där bandet i tredje versen som tröstar han som träffade på en two-faced no-good.
– Den gula versionen innehåller ubåtljud rippade från den dåliga ubåtsfilmen U-571.
– Stöveltrampljuden kommer från många slag mot en gammal läderväska jag fått av min far.



Hang the Kaizer

In any bar or public place you can see them conversate
Saying “you could be my phantom limb and I could be your friend
– tonight”

Hang the Kaizer if the Kaizer’s no good.
You know I lost my twin walkie talkie.
I would sell my pride for an okidoki.
So, hang the Kaizer high
– tonight.

He wasted smiles on a two-faced no-good
Who left him clean in the hard-mud back-yard
So he soaks his cheeks to a three man combo
Tonight they only play
for him

She spun my face with her sad eyed whisper
and the raven black straws around her pale face
You know my eyes were blue as the Swedish spring sky
You should turn and run
– but you don’t.

So in every bar or public place you can see me conversate
Saying “you could be my phantom limp and I could be your friend
– tonight.”




Ladda gärna ner låten via länken i texten. Lyssna annars i ”streampadden” i botten av ditt webbfönster. Klickar du på listsymbolen nere till höger så ser du vilka låtar som ligger där i en lista.

Den distade tramporgelns brokiga skönhet: Om ‘Pale white lily’

mars 11, 2011 · Posted in En låt, Engelska, Lyssningstips · 1 Comment 

Pale white lily är en låt som följt med länge. För att kunna visa hur den utvecklats så är nu även den första av de fyra färgerna till demos som jag gjorde för några år sen uppe på sajten – den blekvita PALE WHITE room 101 (skrolla ner). Låten Pale white lily finns egentligen i tre versioner, varav de två första kanske inte bör visas upp, i vart fall inte den allra första som spelades in i mitt studentrum 101 på Vildanden i Lund någon gång för snart 10 år sedan, troligen 2001. Den var enkelt producerad, med gitarrer och sång, och bar tydliga spår av någon typ av rock-grungig gitarrskola som höll lyckligtvis höll på att rinna ur fingrarna. Sången och en del av gitarren överlevde till Pale white lily demoversionen (som alltså hamnade på PALE WHITE room 101), som blev ett test i hur mycket körer man kunde bygga själv, hur orkesterpukor kunde spelas in och var rätt ambitiös på ett pretentiöst sätt. Inspelad åska genom takfönstret i Kungsbacka, inklusive.

Man kanske inte kan säga att albumversionen av Pale white lily blev mindre ambitiös, eller ens pretentiös, men den är lite tyngre, kanske hårdare, mer nyanserad och – tycker jag – vackrare. Den äldre versionen är lite stökig och mer rockig i sin rytm, även om det alltid är kul med distad sång. Men den får mig att sakna orgeln och dess vaggande stomp-rytm på TO THE OCEAN-versionen. Lisa Lottas sång. Stråkarna. Marimban.

Jag har ju tidigare nämnt att havet är ett ständigt närvarande tema på albumet som därför gavs namnet TO THE OCEAN. I Pale white lily fanns dock från början inget hav. Det fanns bara en skog med träd med slående grenar, skakade av vinden, och det där Emily Dickinsonskt tysta, kalla. Det fanns flykt, men inget hav. Havet blev en kör när jag började inse att det var det som albumet skulle kallas. Kören var nog det sista som gjordes på låten. Målet för flykten kunde ju lika gärna vara havet som något annat.

Texten, som bitvis är abstrakt och lite svår att förstå så här 10 år senare, har några fragment inspirerade av en kortare dikt av den amerikanske posten Emily Dickinson. Här är dikten:

How the Waters closed above Him
We shall never know —
How He stretched His Anguish to us
That — is covered too —

Spreads the Pond Her Base of Lilies
Bold above the Boy
Whose unclaimed Hat and Jacket
Sum the History —

Bilden grep mig. Det finns något kraftfullt och osentimentalt i skeendet. Något kallt konstaterande i efteråtperspektivet. Det har hänt något hemskt, men nu är det endast tystnad och lugnet kvar. Den kontexten smittade av sig på Pale white lily: Skogen, kylan, nakenheten och ensamheten. Och lugnet. Som I den tredje versen där till och med ‘sum the history’ är ett direkt lån.

So the trees will squeal to the croaky song of a single black eyed bird,
that dances around this cross you bear since you entered into this world.
The branches shake in a chilly wind, revealing mysteries.
In a sudden vision you caught the future just by summing history.


Att Lisa Lotta Carlsson är med och sjunger på albumversionen är redan nämnt. Gå gärna in och lyssna på hennes Joni Mitchelltolkning här. Riktigt fint. Fiol spelar Wietzke Lambert. I övrigt är det jag som sjunger och spelar gitarrer, orgel, marimba, nån typ av trumma osv. Allt är inspelat i Lund.


Pale white lily

To the ocean

You are a rock as hard, an oak untouchable, a pigeon made of clay.
A frozen whirl on a snow white lake on a silent winter’s day.
You have heard the screams of the falling leaf and sensed the smell of sky,
as a broken dream, for the bird of clay will fall but never fly.

To the ocean

You’re the forest’s sigh, the whispering wind, that will leave to stay away,
You’re the pale white lily on a stony ground that has lost the strength to sway,
Did the burdens grow or the strength just fade? Was it cold that sealed your fate?
Was the ground too sour, the soil too shallow, or did the spring just come too late?

So you leave it all.

To the ocean

So the trees will squeal to the croaky song of a single black eyed bird,
that dances around this cross you bear since you entered into this world.
The branches shake in a chilly wind, revealing mysteries.
In a sudden vision you caught the future just by summing history.

So you leave it all.

To the ocean

You are a rock as hard, an oak untouchable, a pigeon made of clay.
A frozen whirl on a snow white lake on a silent winter’s day.
You have heard the screams of the falling leaf and sensed the smell of sky,
as a broken dream, for the bird of clay will fall but never fly.

So you leave it all. So you leave it all.

To the ocean

You’re the pale white lily on a stony ground that has lost the strength to sway.








Klicka på länkarna i texten för att lyssna eller ladda ner. Annars finns låtarna i streampadden, den blå grejen i nederdelen av fönstret (”click to play all audio tracks”).

Havet, döden och klezmerbandet: X on your grave

mars 7, 2011 · Posted in En låt, Engelska · 2 Comments 

Ok, jag upphåller mig vid TO THE OCEAN lite till, även om det börjar bli dags att kolla av lite äldre grejer. Hursomhelst, om vi ändå ska hålla oss till havet, kan vi lika gärna binda ihop det med bilden av hur ett klezmerband stormar din begravning och därmed framförallt fokusera på Döden. Det är med andra ord dags för X on your grave (ladda ner på länken, lyssna på streampadden längst ner i fönstret). Och vi kan låta titeln sätta tonen direkt: Ditt namn kommer inte att stå på din grav – bara ett enkelt X.

Jag har alltid gillat de där hårda bilderna. Det är svårt att säga var dom kommer ifrån. I mitt huvud finns nog slutscenen i Den gode, den onde, den fule, gravplatsscenen med rad efter rad med anonyma gravar – inga andra likheter i övrigt. I låten är just x-slutet det ultimata misslyckandet. För det är ens egna val, naturligtvis, som drev en dit. Vi står alla inför risken att hamna i en grav som enbart är märkt med ett X.

Låten är ett slags konversation mellan låtets jag och en annan. Att hamna i en X-märkt grav tvingar fram frågan: vad hände med den där raden av svartklädda kvinnor som lämnar en ensam ros, vad hände med det där klezmerbandet som skulle storma begravningen och spela?

Det där med klezmerbandet kommer från konversationer med Daniel Wejdin, och hans speedade klezmerband Räfven. Det är dom som i mycket format min bild av klezmer. Dom, och Daniels andra projekt, Kaja. Men hur kom nu havet in igen? – Denna gång som tillflykt:

Take a look where the seagulls fly,
It might seem strange and you might ask why
but they will show the way TO THE OCEAN

Byggandet av en inspelning
Inspelningen är i vanlig anda, jag vill inte kalla den splittrad, men som ett kollage spritt över rum och tid. Låten är inspelad på flera ställen, vid olika tidpunkter. Sånt kan vara lite lurigt för musikerna, de vet ju inte riktigt hur helheten ska bli, de får lita på mina direktiv. Vi lånade en lokal i Kungsbacka av Lisa Lottas kära mor (tack) där vi spelade in Antons trummor och Daniels bas. Därefter reste jag runt med mina grejer och samlade in instrumentalisterna – Nils Dahls piano i Gamlestaden, Lisa Lottas sång i majorna, David Fraenckels trombon i Fors, Kungsbacka, David Kulanders sång och Tomas gitarr i Högsbohöjd, Göteborg. Min sång och gitarr antar jag att jag la i Lund, som jag bodde i då. Harmonimässigt är det för gitarrister en klassisk E-molluppbyggnad.

Truminspelning.





X on your grave

You won’t be able to sing those songs, you won’t be able to make them sing along
Who’s gonna hear it, who’s gonna hear it now?
You won’t be able to sing those songs, you won’t be able to make them sing along
Who’s gonna hear it, who’s gonna hear it now?

Take a look at your grave, there’s and X on the sign instead of your name,
You must have done somethings thats bad, my brother
– Take a look at yourself, you’d say, are you sure that someone shows when you go someday?
You will do some bad things too, I know you

What happened to the sad eyed ladies dressed in black leaving a single rose?
What happened to the kletzmer band that read my lips and cry?
I know you
– I know you do

Oh, what a feeling, you close your eyes and dance in the shadows,
oh that time will come,
inevitably.

Shuh, you say shuh,
Shame on you for the things you say but never do,
This is when you know that they’ll forgive you.
Take a look where the seagulls fly,
It might seem strange and you might ask why
but they will show the way TO THE OCEAN
And I know you miss it.

What happened to the klezmer band that played a tune to bid you a last farewell
What happened to the sad eyed ladies that kiss my lips and cry?

Oh, what a feeling, you close your eyes and dance in the shadows,
oh that time will come

You won’t be able to sing those songs, you won’t be able to make them sing along
Who’s gonna hear it, who’s gonna hear it now?

Inevitably.





Som vanligt gäller att du kan ladda ner låten på länken i texten, men också under Album och låtar. Lyssna kan du även göra på den blå streampadden längst ner i fönstret.

Die Einsamkeit eines Langstreckenläufers: Om Emil Zátopeks och långdistansmetaforens storhet

februari 28, 2011 · Posted in En låt, Engelska · 6 Comments 

Första ska det sägas att namnet kom först. Sen kom låten. Jag pratar om sistaspåret på TO THE OCEAN, The Loneliness of a long distance runner.

Jag minns det som att jag och Peter och Kristoffer i Minxy soul models var hemma hos Peters vän Per och spelade in piano hos honom. GP låg på köksbordet och tv-tablån berättade att på kvällen skulle visas en gammal svartvit film om en ung talangfull långdistanslöpare som hamnar på ungdomsanstalt. Det var någonting om revolt mot den stelnade vuxenvärlden och i vad mening egentligen ligger. Filmen heter The loneliness of the long distance runner.





Jag snodde namnet direkt. Eller, lånade det, föll för det.

Men jag mindes kanske inte exakt, det blev en liten skillnad utan att jag själv visste det. Skillnaden är att filmen heter The loneliness of THE long distance runner och att låten heter The loneliness of A long distance runner. Det enda tråkiga var väl, vilket jag fick reda på av gamla hårdrockare långt senare, att Iron Maiden redan gjort en låt med samma namn. Så inte ens min stöld var unik.

Men det kan inte hjälpas: namnet är perfekt. Det klickade i perfekt i min idévärld om långdistanslöparens kamp. Några år tidigare hade jag satt upp bilder i min lya på olika personer som gjort inspirerande saker. På en av bilderna var den Tjeckoslovakiske långdistanslöparen Emil Zátopek.

Jag hade råkat läsa om honom någon gång. Om hans plågade löpstil, hans obeveklighet, men framförallt hans segrar under OS i Helsingfors 1952. Det var inte bara det att han vann 5000 meter och 10 000 meter på nya olympiska rekord, det var mytbildningen kring hans efterföljande maratonlopp som satte mest spår. Som fick mig att prata om maratonlopp i åratal efteråt. Rapporterna säger att det maratonloppet var hans första någonsin, och myten säger att han, eftersom han därför inte visste hur han skulle lägga upp loppet, hur fort han skulle springa i början, helt enkelt hängde på i täten, med de för tiden bästa för att se vad dom gjorde.

Myten säger också att han tilltalade dom under loppet, någonstans mot dess slut, och han lär ha sagt att ”ursäkta mig, jag vet ingenting om att springa maraton, men – borde vi inte springa snabbare?”.

Han fick inget svar.

Och ökade helt enkelt på sina steg, sprang ifrån och vann maratonloppet på – återigen – nytt olympiskt rekord. Det är sådana historier som fastnar. Och det var en aspekt av varför långdistanslöpningen blev en del av min idévärld, och senare en sång.





The loneliness of a long distance runner

My brand new body needs a brand new soul
The perfect highway is this dirty road
Every night is new here baby, but all the days are just the same

Its the loneliness, the loneliness
of a long distance runner

I’ve left my numbers and I’ve lost my shame
The pattern of streets is going to shape my name
Every night has to be new when all the days are just the same

Its the loneliness, the loneliness
of a long distance runner




Med mig på inspelningen är Daniel Wejdin på ståbas och Elisabeth Johansson på kör. Jag spelade in sång och akustiska gitarrer på Trastvägen i Lund, sen rasade hårddisken i min digitalporta, vilket gjorde att jag bara hade en redan mixad och därmed internt låst version att använda mig av. Jag tog med den till en studio Martin Veida använde i Göteborg, där vi spelade in piano, gitarr, bas och kör.

Trivia: Andra raden ändrades som en hommage till Minxy Soul Models låt Perfect Highway, som var den första låten vi spelade in ihop, jag och Peter Modestij. Vi reste runt i en liten röd bil i Kungsbacka och Göteborg och spelade in saker. Trummor i ett förråd i Kungsbacka, piano hos Per, osv. Den mixades sen om i Kristian Anttilas studio och hamnade som sistalåt på Transparent Yeah.

Om att ladda hem med ett endaste klick

februari 24, 2011 · Posted in Ett album, Sajtbygge · Comment 

Nu har jag även samlat ihop låtarna album för album i zip-filer så att man kan ladda hem med ett klick. Albumcover följer med. Det är ju liksom lite jobbigt att klicka för varje låt. Finns under låtlistan för varje album under fliken ALBUM OCH LÅTAR, eller under bilderna här. Sprid gärna vidare. Naturligtvis är det gratis.


Ladda hem albumet TO THE OCEAN som zip-fil.


Ladda hem alla versionerna av The Darling Conceptions of Your Time som zip-fil.


Ladda hem YELLOW room 101 som zip-fil.

Glöm inte att det går att lyssna på allt i streampadden nedan, om du exv inte har möjlighet att ladda ner vid den dator du sitter vid. Har inte hittat någon liknande funktion för mobiltelefonerna.

Nästa sida »