Om skapandeprocessen, om att skriva för att finnas till, om reflektion för förståelsens skull

augusti 8, 2011 · Posted in Lyssningstips, meta · Comment 

Jag vet nu varför jag skriver här.

Eller, jag fick en tanke om hur skrivandet om skapelseprocesserna för låtarna kunde användas. Om du gillat låtarna och redogörelser med berättelser i, kommer du tråkas ut av det här inlägget.

Om man bortser från existentiella filosofier som att jag skriver för att finnas till (dvs tvärtemot Dan Anderssons Spelman: Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill, jag vill spela för att glömma att jag själv finnes till). Tvärtom, jag skriver för att finnas till. Om man till och med bortser från det substitut som skrivandet om musiken är, dvs en verksamhet som å ena sidan på något torftigt sätt försöker ersätta musiken, men å andra sidan inte alls egentligen konkurrerar och ger något alldeles eget. En reflektion. En självkännedom. Ett förvaltande.


Dan Anderssons med fiol och familj.

Och nu närmar jag mig ett annat syfte där jag inte kan värja mig från den del av mig som är forskare. Den tänkande, analyserande och betraktande delen, som hela tiden strävar efter att finna mening och övergripande strukturer.

Och det är inte lika snyggt. Språket blir tråkigare, fulare ord används. Det är så man vet att man lämnar poesin och går in i det akademiska.

Jag har sett det som att jag är i en process med tre led, där jag befinner mig i slutet av den första. Först, bygg katalogen på en och samma plats över det som redan släppt och reflektera över den. Steg två, kolla om det finns osläppt material som ändå är bra nog och har bra historier till sig som kan motivera att de kan bli publika dom med. Och, slutligen, spela in nytt material och beskriv processen.

Tre steg. Men varför?

Först visste jag inte varför. Eller, var inte riktigt klar över det. Mer än att ivern fanns, känslan av att något måste göras. Att något var ofullbordat. En typ av syfte tog form när jag skrev om skapandeprocessen i sig, i min kommande avhandling. Denna avhandling, som på flera sätt dragit in mig ett nystan av arbete som inte alls gör det lättare för mig att spela, skriva, spela in musik. En konkurrent. Nu, när den börjar närma sig sin fullbordan, kan den lika gärna få bidra till mitt mindre akademiskt präglade skapande. Avhandlingen handlar om metaforer och föreställningar i rätten, och mer specifikt upphovsrätten som med internets växande betydelse separerat de rättsliga normerna från de sociala. Nog om det. Tillbaks till föreställningar inbakade i upphovsrätten. Det finns någon tanke om det skyddsvärda skapandet där, någon föreställning om vem som är den skapande och hur skapandet går till.

Det finns olika föreställningar om skapandeprocessen, om den skapandes plats i processen. Är den som skapar ett ”ensamt geni” eller en liten enhet i ett större flöde? I samhällsvetenskapliga termer kan man beskriva det så här:

Does creativity stem from the hard and focused work of a solitary genius or from inspired creators standing on the shoulders of the already existing culture? How new are the new melodies, movies and paintings and to what extent do they depend on what has already been made? The answer to creativity is probably a little bit of both sides, however there are important parts of how copyright is globally conceptualised, in law, that lean towards the conception of the solitary genius.

Hur nytt är det nya? I mina låtar ser jag fullt av referenser när jag lyckas medvetandegöra dom för mig själv. Ibland är det bara historier och bilder, som med Schmeling och boxning i Can’t get it right. Ibland är det blommor, Emily Dickinson-dikter som i Pale white lily eller filmnamn och långdistanslöpare. Ibland är det självklart även mer direkta lån eller inspirationer i termer av ljud, melodisnuttar, sounds, taktarter och basgångar. Det märker man om man läser om Minns hur du en gång älskade mig.

Det finns ju rättsfall som bedömer hur nära efterföljare får vara. Som när en svensk (från Borås?) skrev en uppföljare på JD Salingers Catcher in the rye, fast 60 år senare. Han stämdes och förbjöds sälja sin bok i USA. Han fick inte heller dedikera sin bok till Salinger. Kan i och för sig ha varit det häftigaste någon från Borås gjort på länge.

Hursomhelst.

Ingen skapare är en ö, kan man säga.

Skapandet verkar bestå av kulturella byggklossar som redan finns. Det finns ingen ren improvisation. Jazzmusikerna har en verktygslåda med korta vanemässiga musikaliska rörelser de så fritt de förmår använder sig av. Keith Richards hade inte haft något om han inte hade lärt sig riff av att lyssna på Muddy Waters och andra bluesriffare. Eric Clapton började sin skola med att tolka Robert Johnson. Och Robert Johnson och Muddy Waters råkade skriva några rätt lika låtar, med vårt upphovsrättsligt nutida kontrollerade synsätt. Samtidigt som både Waters och Johnson deltog, lånade av och bidrog till en kulturell pool som Waters beskrev som kommande från ”the cotton fields” (Vaidhyanathan, 2001).

Allt omstöps, omtolkas, nypaketeras. Till och med en del torra rättsvetare talar om ”kontinuitetsprincipen” (Karnell). Att skapandet följer ”vissa utvecklingslinjer” (Auktorrättskommittén).

Och det finns såklart även det där egna. Det unika som formar byggklossarna utefter sin egna mönster. Men att säga att det egna inte är beroende av en kulturell pool är inte …trovärdigt.

Det är helt enkelt inte så skapande händer. Och jag känner det i mitt eget exempel för varje gång jag sorterar i tillblivelsen av en låt.

Hursomhelst. Jag erkänner kontinuitetsprincipen. Jag erkänner tankesmittorna.

Men det svåra är att i detalj studera hur det går till.

Och, faktiskt, mitt skrivande här, i ‘När jag är bara ljud’, väver långsamt fram en kunskap om min egna musikaliska skapandeprocess. Och det kan jag använda till något mer.

Dragen blir plötsligt tydliga för mig.
Strukturer kan skönjas.
Enskildheterna generaliseras.

Där finns ett syfte som går utanför mig. Ett syfte med När jag är bara ljud som inte fanns när jag började, en helhet som aldrig var uttänkt. – Att visa på skapandeprocessen. Praktiskt, kvalitativt och som i en intern fallstudie.

Använde jag verkligen ordet ”fallstudie” här?

Jag har doktorerat för länge.

En annan sak, i samma anda.
Jag har undrat varför Thåströms låt Black Jim heter Black Jim. När jag kollade upp Dan Andersson såg jag en möjlig orsak. Han var väl en ”fattig Finnmarksbror”.

Referenser i en kulturell pool.




Om en gång på en vetenskapsfestival på Sveriges regniga framsida

februari 28, 2011 · Posted in Livemusik, video · 2 Comments 

Hittade några videor från när jag och kombot spelade på vetenskapsfestivalen i Göteborg i maj 2009. Jag har nämnt att vi spelade The Darling Conceptions of Your Time, men hade inte videon tillgänglig då. Vi spelade även Minns hur du en gång älskade mig. Lisa Lotta Carlsson sjunger fint med mig, bakom oss smyger Tomas Dahl på gitarr, Daniel Wejdin på bas och Anton Engblom på trummor:










Det hela var en del i en föreläsning av Håkan Hydén och mig om samhällsförändring, paradigmskiften och upphovsrätt som case. Man kan se hela föreläsningen här.

The Darling Conceptions of Your Time

februari 13, 2011 · Posted in En bok, En låt · 4 Comments 

Det är dags att komma igång med lite bättre låtpresentationer och jag tänkte börja med The darling conceptions of your time, den låt som är den mest samhällsvetenskapligt sammankopplade.

Det är ju rätt vanskligt att få ihop en låt som samtidigt gör anspråk på att kunna berätta nåt om förändringar av världsbilder, och blir lätt dåligt eller töntigt. Låten i sig, är ett ihopplock av inspelningar. Antons trummor spelades in i en replokal på Hisingen, i en källare bredvid en boxningslokal, när vi var där och repade med Minxy, pianot på Östgötavägen 14 i Lund, precis som sången och säkert gitarrerna. LisaLottas sång minns jag inte inspelningen av, men det kan ha varit hemma hos henne i Göteborg på den tiden. Det är Daniel Wejdin som spelar den skönt svängiga ståbasen. Minns du var din gitarr spelades in, Tomas?

Efter vi spelat in en snabbare version, med mer tempo och countrytassande sväng kände jag att låten passade som ensam pianolåt också. Jag och Martin Veida, som mastrade låtarna, satt och diskuterade huruvida man skulle ha pianoversionen med eller utan LisaLottas kör i det stick som kommer i andra halvan. Vi kom fram till att låten hålls mer ”ren” och mindre effektsökande utan. Här är versionen utan Lisalotta och här är versionen med LisaLotta. Avgör själva!

Hursomhelst, sammanställandet av låten sammanföll med att jag var med och gjorde en bok ihop med en professor i rättssociologi, Håkan Hydén, som gavs namnet FRAMTIDSBOKEN: Volym 1.0, där även Dennis Töllborg medverkade. Jag gav boken undertiteln ”The Darling Conceptions of Your Time”. I min artikel, Om Sanning och Rätt, har jag med delar av låttexten, och låter den leda artikeltexten framåt i sin metapedagogiska berättelse om samhällsförändring kopplad till digitalisering, om upphovsrätt och föreställningar knutna till den.

Eftersom jag gjorde både bokens omslag och låtens så fick dom gå i samma ton, inspirerade av den ptolemaiska föreställningen om solsystemet med jorden i centrum kontra den galileiska eller kopernikanska, med solen i centrum.

Så här presenteras artikeln på Lunds Universitets hemsida:

It is not the eyes that fool you, it’s not the ears that can’t hear It’s the darling conceptions of your time that makes you feel this way” Detta sjunger 1600-talsastronomen Galileo Galilei i denna artikel i FRAMTIDSBOKEN, och artikeln kretsar, precis som alla sex ingående artiklar, kring konceptuella problem knutna till vår tid och ett samhälle som är mer och mer uppkopplat. Dessa dilemman är såväl juridiska som tankemässiga och har att göra med en samhällsförändring knuten till en digital revolution. Om Sanning och Rätt handlar om Akademins och Rättens roll i samhället idag. Artikeln handlar om samhällsförändring, olika förhållningssätt till denna förändring, och hur föreställningar blir betraktade som Sanna och Rätta. Artiklen diskuterar upphovsrättens historiska utveckling i kombination med teknikens. Genomgående i artikeln förekommer citat från en sång, The Darling Conceptions of Your Time, som behandlar samma tema som artikeln, med den (meta-)pedagogiska poängen i att finnas sökbar och nedladdningsbar på Internet.

Vi gjorde en kombo en gång, jag med mitt tremannakombo och professor Håkan som föreläsare, på vetenskapsfestivalen i Göteborg. Det var udda, men intressant, och kul. Vi spelade inte bara Darling conceptions, och musiken i en film från det framförandet finns på ubetoosidan, men man får klicka framåt lite för att komma till darling conceptions-låten.

Har du mobiltelefon eller vill ladda ner låtarna (”spara länk som”) så klickar du på länkarna i texten ovan, annars kan du lyssna längst ner på sidan i ”streampadden”.

UPPDATERING: Hittade en liveupptagning på låten från ett framförande på Vetenskapsfestivalen i Göteborg, 2009.


The Darling Conceptions of Your Time

I see a learned man watching the sky
His mind is forming a question
He trembles when he starts to realize
There is something wrong with how the sun passes the sky
There is something wrong with how the sun passes the sky

The court declared the conviction
and the mumbling crowd awaited no reply
It expected no contradictory claims
There is nothing wrong with how the sun passes the sky
There is nothing wrong with how the sun passes the sky

Its not the eyes that fool you
Its not the ears that cant hear
It’s the darling conceptions of your time
that makes you feel this way
that makes you feel this way

Can you feel it too?
The old world measuring the new
Can you feel it too?
The old world claiming the truth
I know you’ve heard it too
That the questions that we ask ourselves
in the passed way of thinking
won’t solve the problems of the new

Its not the eyes that fool you
Its not the ears that cant hear
It’s the darling conceptions of your time
that makes you feel this way
that makes you feel this way