Om skapandeprocessen, om att skriva för att finnas till, om reflektion för förståelsens skull

augusti 8, 2011 · Posted in Lyssningstips, meta · Comment 

Jag vet nu varför jag skriver här.

Eller, jag fick en tanke om hur skrivandet om skapelseprocesserna för låtarna kunde användas. Om du gillat låtarna och redogörelser med berättelser i, kommer du tråkas ut av det här inlägget.

Om man bortser från existentiella filosofier som att jag skriver för att finnas till (dvs tvärtemot Dan Anderssons Spelman: Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill, jag vill spela för att glömma att jag själv finnes till). Tvärtom, jag skriver för att finnas till. Om man till och med bortser från det substitut som skrivandet om musiken är, dvs en verksamhet som å ena sidan på något torftigt sätt försöker ersätta musiken, men å andra sidan inte alls egentligen konkurrerar och ger något alldeles eget. En reflektion. En självkännedom. Ett förvaltande.


Dan Anderssons med fiol och familj.

Och nu närmar jag mig ett annat syfte där jag inte kan värja mig från den del av mig som är forskare. Den tänkande, analyserande och betraktande delen, som hela tiden strävar efter att finna mening och övergripande strukturer.

Och det är inte lika snyggt. Språket blir tråkigare, fulare ord används. Det är så man vet att man lämnar poesin och går in i det akademiska.

Jag har sett det som att jag är i en process med tre led, där jag befinner mig i slutet av den första. Först, bygg katalogen på en och samma plats över det som redan släppt och reflektera över den. Steg två, kolla om det finns osläppt material som ändå är bra nog och har bra historier till sig som kan motivera att de kan bli publika dom med. Och, slutligen, spela in nytt material och beskriv processen.

Tre steg. Men varför?

Först visste jag inte varför. Eller, var inte riktigt klar över det. Mer än att ivern fanns, känslan av att något måste göras. Att något var ofullbordat. En typ av syfte tog form när jag skrev om skapandeprocessen i sig, i min kommande avhandling. Denna avhandling, som på flera sätt dragit in mig ett nystan av arbete som inte alls gör det lättare för mig att spela, skriva, spela in musik. En konkurrent. Nu, när den börjar närma sig sin fullbordan, kan den lika gärna få bidra till mitt mindre akademiskt präglade skapande. Avhandlingen handlar om metaforer och föreställningar i rätten, och mer specifikt upphovsrätten som med internets växande betydelse separerat de rättsliga normerna från de sociala. Nog om det. Tillbaks till föreställningar inbakade i upphovsrätten. Det finns någon tanke om det skyddsvärda skapandet där, någon föreställning om vem som är den skapande och hur skapandet går till.

Det finns olika föreställningar om skapandeprocessen, om den skapandes plats i processen. Är den som skapar ett ”ensamt geni” eller en liten enhet i ett större flöde? I samhällsvetenskapliga termer kan man beskriva det så här:

Does creativity stem from the hard and focused work of a solitary genius or from inspired creators standing on the shoulders of the already existing culture? How new are the new melodies, movies and paintings and to what extent do they depend on what has already been made? The answer to creativity is probably a little bit of both sides, however there are important parts of how copyright is globally conceptualised, in law, that lean towards the conception of the solitary genius.

Hur nytt är det nya? I mina låtar ser jag fullt av referenser när jag lyckas medvetandegöra dom för mig själv. Ibland är det bara historier och bilder, som med Schmeling och boxning i Can’t get it right. Ibland är det blommor, Emily Dickinson-dikter som i Pale white lily eller filmnamn och långdistanslöpare. Ibland är det självklart även mer direkta lån eller inspirationer i termer av ljud, melodisnuttar, sounds, taktarter och basgångar. Det märker man om man läser om Minns hur du en gång älskade mig.

Det finns ju rättsfall som bedömer hur nära efterföljare får vara. Som när en svensk (från Borås?) skrev en uppföljare på JD Salingers Catcher in the rye, fast 60 år senare. Han stämdes och förbjöds sälja sin bok i USA. Han fick inte heller dedikera sin bok till Salinger. Kan i och för sig ha varit det häftigaste någon från Borås gjort på länge.

Hursomhelst.

Ingen skapare är en ö, kan man säga.

Skapandet verkar bestå av kulturella byggklossar som redan finns. Det finns ingen ren improvisation. Jazzmusikerna har en verktygslåda med korta vanemässiga musikaliska rörelser de så fritt de förmår använder sig av. Keith Richards hade inte haft något om han inte hade lärt sig riff av att lyssna på Muddy Waters och andra bluesriffare. Eric Clapton började sin skola med att tolka Robert Johnson. Och Robert Johnson och Muddy Waters råkade skriva några rätt lika låtar, med vårt upphovsrättsligt nutida kontrollerade synsätt. Samtidigt som både Waters och Johnson deltog, lånade av och bidrog till en kulturell pool som Waters beskrev som kommande från ”the cotton fields” (Vaidhyanathan, 2001).

Allt omstöps, omtolkas, nypaketeras. Till och med en del torra rättsvetare talar om ”kontinuitetsprincipen” (Karnell). Att skapandet följer ”vissa utvecklingslinjer” (Auktorrättskommittén).

Och det finns såklart även det där egna. Det unika som formar byggklossarna utefter sin egna mönster. Men att säga att det egna inte är beroende av en kulturell pool är inte …trovärdigt.

Det är helt enkelt inte så skapande händer. Och jag känner det i mitt eget exempel för varje gång jag sorterar i tillblivelsen av en låt.

Hursomhelst. Jag erkänner kontinuitetsprincipen. Jag erkänner tankesmittorna.

Men det svåra är att i detalj studera hur det går till.

Och, faktiskt, mitt skrivande här, i ‘När jag är bara ljud’, väver långsamt fram en kunskap om min egna musikaliska skapandeprocess. Och det kan jag använda till något mer.

Dragen blir plötsligt tydliga för mig.
Strukturer kan skönjas.
Enskildheterna generaliseras.

Där finns ett syfte som går utanför mig. Ett syfte med När jag är bara ljud som inte fanns när jag började, en helhet som aldrig var uttänkt. – Att visa på skapandeprocessen. Praktiskt, kvalitativt och som i en intern fallstudie.

Använde jag verkligen ordet ”fallstudie” här?

Jag har doktorerat för länge.

En annan sak, i samma anda.
Jag har undrat varför Thåströms låt Black Jim heter Black Jim. När jag kollade upp Dan Andersson såg jag en möjlig orsak. Han var väl en ”fattig Finnmarksbror”.

Referenser i en kulturell pool.




Redrum-redrum-redrum: RED room 101

april 13, 2011 · Posted in Engelska, Ett album · 2 Comments 

Har inte lagt ut alla färgdemos än, och det är dags för den kortaste, poprockigaste och refrängstarkaste: The RED room 101 (klicka, skrolla ner). RED room 101 släpptes 2004 och fick bara två låtar eftersom jag strävade efter att varje demo skulle vara internt konsekvent. Och, tja, det fanns inte så många låtar som dom på den röda demon. Det blev två:
The Deal och
The Plan.

Ingen av dom hade exempelvis kunnat vara med på den gula skivan, som även om den kom samma år hade en helt annan approach.

Den röda demon är den av de fyra färgerna som distribuerades minst. Jag spelade inte låtarna live och under 2004 var tremannakombot inte ännu ihopsamlat. Trummorna på demon är ganska typiska för hur Martin Veida spelade trummor på den tiden. Raka, hårda och inte så mycket utsvävningar. Dvs inte så mycket Jimmy Chamberlin som kanske Phil Rudd.

Man kan konstatera att poprockigare än så här har jag aldrig varit. Tomas är med på någon kompgitarr, men i övrigt är det jag som spelar och sjunger. Jag vet att jag hade mycket kul med att rulla fram en jetplansdist med Tomas Danelectro – plastgitarren med tjock hals – och, om jag minns rätt, den tyska distpedalen från helvetet: Schaller.

Tack, Simon, för det hittills oavbrutna lånet sedan 2001. Jag har aldrig sett någon liknande pedal. Det fina med den är att den liksom inte har något tak när man skruvar, inget max för INTÄNSITÄT. Gitarren skriker. Svårt om man spelar live, kul när man spelar in.

Även lyriken var rätt poprockig, med rader som:

”She said I know your face
from the popcorn stand
You’ve got a beautiful face, she said, but you’re
not a handsome man”

Det där är The Plan. Det sköna med att tiden går är att man inte behöver ställa sig bakom allt man har gjort längre. Inspelningsmässigt kan jag fortfarande gilla dom distade trummorna, exempelvis. Jag vet att jag jobbade med att ha dubbla basspår som panorerades med gitarrerna i refrängerna. Allt för att skapa tryck och refrängkänsla. Det finns en del arv från sena 90-talets Smashing pumpkins, framförallt från albumet Siamese dream. Ok, lyssna på låtarna antingen genom att klicka på dom i länkarna i texten ovan – du kan även ladda ner dom då – eller genom streampadden i botten av fönstret.

Det finns en färg kvar – den gröna. Återkommer om den, och om dess releasespelning i Reykjavík 2002. Long time.




The Deal

She said she was out of friends
to tell her stories for
and that´s where I´d fit in,
that´s when I said Sure
I will listen to those words
and pretend to be the one

It might not be the best
but I´m sure it´s not the worst
My dear dim witted friend
said she didn´t care
if it wasn´t all for real
That night she got a deal

If you want somebody now
to listen to those words
If you need somebody now
to listen to those words
I´ll be the one
you tell your stories for

And all that she could say
the night she took my hand
was that this is not ok
She said You have to understand
I want a heart that bleed
I need a soul to save

The silence following
told me everything
a look upon her face
made me feel ashamed
I lied to her that night
and said I felt the same

If you want somebody now
to listen to those words
If you need somebody now
to listen to those words
I´ll be the one you
tell your stories for







The Plan

She broke a pact
and then she packed her trunk
He went away to get bad
He went away to get drunk
yea.
She said The Loneliness
is just a consequence,
but never the cause,
would you agree?
Yes, I did agree.

doyoudoyoudoyou believe
in what i say?
doyoudoyoudoyou really
wanna go away?

She said I know your face
from the pocorn stand
You´ve got a beautiful face,
she said,
but you´re not a handsome man
no.

She said The Loneliness
is just a consequence,
but never the cause.
And that´s her plan
Yes, that is the plan.

doyoudoyoudoyou believe
in what i say?
doyoudoyoudoyou really
wanna go away?

Do you hide your shame
in a made-up face,
with a low-cut dress,
in a no-good place?

Do you trick your friends
with a dreadful smile
in that fucked up face
you hate the most?

You only waste those tears
on a good champagne,
just to get it to taste
in a sad eyed way

You only move so fast,
only travel so far,
in your mommy´s dress
in your daddy´s car

You only hide your shame

doyoudoyoudoyou believe
in what i say?
doyoudoyoudoyou really
wanna go away?