-

Det var engelska låtar

From A to B
I wish it was clear to you
The Machinist
Rebel
Promises
Lighthouse

-

Och det var svenska låtar

Kyss mig en gång till
Min vita flagg
Stäppvargen (lediga dar)
Håll mig hårt
En sluggers memoarer
Som en dikt, som ett brev.

-

När vi så sågs igen i februari för att spela in sång och gitarr så kom ytterligare tre grunder in på bandet:

Minnen
Reglerna
The Fugitive

Den sistnämnda är en sån låt vi brukade spela live men aldrig fäst i en bra studioinspelning. Allt sammantaget kunde vi konstatera att det var jäkligt många låtar. Vi – jag och Zebastian – bestämde därför att fokusera de svenska först, de var ju tillräckliga för ett album i sig själva. Så får det bli.

Jag ser verkligen fram emot att få pusslat på de stråkar som Livet Nord har arrat till Minnen och Stäppvargen. Nästa inspelning ska det dessutom trilla in trumpet och Lisalottas vackra sång.

Andra dagen samlades vi i större skara, repade trummor med Fabian, bas med Daniel och piano med en ny bekantskap, Errka. Just Errka fattade låtarna som han var med på riktigt snabbt, och kunde lägga till en dimension som saknats. Mycket lovande.

Vi snackade om inspelning, och bokade preliminärt grundinspelning i januari. Det är många låtar nu. Kanske totalt 20. Någon typ av urval kommer nog att få göras, och just nu är jag inne på att göra två album (eller EPs); ett engelskt och ett svenskt. De låtar vi repade var:

• Kyss mig en gång till (börjar låta riktigt bra, nu är det trumpet som fattas)
• Som en dikt, som ett brev (första gången den låtit riktigt bra, vilket har att göra med att den är helt pianodriven och att Erka kom in och styrde upp. Är egentligen en gammal melodi som aldrig har sjungit in. En distad pianoversion fanns med på den gröna demon som släpptes i Reykjavik för länge sen).
• Min vita flagg (låter bra, kanske för att den är så enkel. Ännu lite mer styrsel på stämmor nu. Jag längtar efter att höra det frälsningsarmébläckblås som jag hör inom mig på låten. Påminner ibland om A still point)
• The Machinist (tog ett stort steg framåt, framförallt när vi jobbade om trummornas roll och detaljövade stämmor. Vill verkligen att den blir bra eftersom jag gillar storyn den bär med sig)
• From A to B (en av de svåraste låtarna, med flera tempoförändringar, men också en av de mest spännande. Vill väldigt gärna höra klarinett i melodin)
• Håll mig hårt (En låt som faller på plats rätt enkelt, med en text som betyder för mig. Jag hör Peter Lemarcs akustiska låtar, Daniel hör rocklåt. Konstigt.)
• En sluggers memoarer (Joan Baez/Bob Dylan-låten, vilket den nog inte låter som för någon. Men den funkar bra med min och Lisalottas konstanta dubblerade sång).
• Lediga dar (precision och kyla) (lite lurig att repa eftersom det stråkarr som (jag säger) ska driva låten inte är färdigskrivet än, och än mindre lyssningsbart. Men helt klart lovande melodier och en hård text som jag gillar. Det var förresten under under repet med Lisalotta som den ljusa melodin i introt dök upp. Jag tror att det blir stråkarna som får spela den.)
• The lighthouse (lät oväntat bra med tanke på att vi bara repat den en gång tidigare. Jag och Lisalotta övade in stämmor dagen innan som verkligen gjorde hela låten bärkraftig. Väldigt Damian Rice. Med ett Gotländskt fyrtorn)
• Making promises is not my thing (Också en gammal låt som aldrig spelats in ordentligt, och som nu fick ett lovande trumkomp som inte följer alla synkoper utan snarare maler på. Borde kanske vara vispar istället för pinnar)
• Rebel (Dagen när Tom Petty kom till stan. Kommer att låta bra, harmonierna känns igen)
• I wish it was clear to you (Finns i en akustisk version inspelad i ett annat decennium i rum 101. Kommer att låta riktigt bra i en än mer Ryan Adamsk version, och då menar jag nåt från ”Heartbreaker” från 2000, nåt som Oh my Sweet Carolina eller Damn, Sam (I Love a Woman that Rains).

Det finns med andra ord några låtar vi inte repade. Det beror antingen på att vi inte hann, kändes oss mentalt mätta eller att de inte innehöll trummor. En låt vi borde spela in är ju The Fugitive.

Man kan se Fabian bakom trummorna med Gaby and the Guns på TV4 Nyhetsmorgon. Vi fokuserade på de nya låtarna och repade följande:

Kyss mig en gång till
Håll mig hårt
Rebel
The machinist
Lediga dar (precision och kyla)
From A to B
Reglerna här
Making promises is not my thing
Som en dikt
I wish it was clear to you
En sluggers memoarer
Lighthouse

Det betyder att det är ganska jämnt uppdelat mellan både svenska och engelska låtar. En gammal bit slank in, dvs I wish it was clear to you, för vi snackade om den innan, att den aldrig fått någon bättre inspelning. Den finns bara som en enkel akustisk variant från en inspelning i rum 101. Trots att den är bra, och trots att vi spelade den rätt mycket på den tiden vi gjorde nationer och Mejerier i Lund.

Det var enormt kul att höra vad trummorna hade att ge låtarna, speciellt de som behövde lite stadga, som Min vita flagg, och de som gillade rytmen, som From A to B. Det betyder också att lite mer fokus på körer behöver ges vid nästa rep, för nu fick trummorna fokus. En helt ny låt kastade jag in av nyfikenhet för att höra vad den skulle ge med bas och trummor: Lighthouse. Det kommer att bli fint som snus. Speciellt med de körer som kommer att passa bra in med.

Och det är som man sa förr: en lisa för själen!

Låtarna får någon typ av injektion av liv när kompetenta musiker lägger sina ljud och sin känsla till mina gitarr- och sångskisser. Även om min kroppsliga form var bedrövlig så hördes potentialen, som att se en modell av ett framtida huskomplex ta form. En försmak. Det är ju så stor skillnad på att ha en vision, en känsla för vad en sångstämma kan göra för en refräng eller vad en basgång kan göra för ett sväng, och att sedan – på riktigt – höra det. Om man innan möjligen intellektuellt kunde ha gissat hur det skulle bli, så är det bara en tunn förvirrad skiss på ett prassligt smörgåspapper i jämförelse med den förkroppsligade känslan som växer fram i det det reella lyssnandet på hur två röster formar en vemodig känsla över en rytmiskt fyllig basgång.

I love it.

Vi rasade igenom en rad låtar, och dessa var:

1. Håll mig hårt
2. Kyss mig en gång till
3. Som en dikt
4. En sluggers memoarer
5. Lediga dar (precision och kyla)
6. The machinist
7. From A to B
8. Min vita flagg
9. Rebel
10. Reglerna här,
11. och en snabbt avbränd Making promises is not my thing

Som jag konstaterat är det en hel del svenska låtar på gång. Jag förstår om det började bli lite mycket för Daniels och LisaLottas koncentrerade inlärning på slutet. Men nu finns det korta enkla demos som vi kan utgå från.

Halleluja för själen. Halleluja.

Jag ser det som att något börjar byggas här. Pånytt. Och det känns mycket bra.

Låtarna vi repade var:

• Rebel
• The machinist
• Kyss mig en gång till
• Håll mig hårt
• Reglerna här
• From A to B
• Precision och kyla

Som ni ser är det en del svenskspråkigt på gång. Och förhoppningsvis ska man i den här bloggen få se dem utvecklas och spelas in, produceras och spelas upp.

Nytt år, nya tag!

Det är en lågmäld bit spelad på nylon, Minnen. Den har liksom bara väntat på att hamna i nåt sammanhang som aldrig dök upp. Den är kvar som en anteckning, som ett …minne. Jag spelade in den för några år sen i Lund, kanske när jag bodde hos David. Jag skulle önskat att jag hade höjt dragspelet något, det hade varit fin med någon typ av stråkar.

Det var ett fint dragspel det där, lånat av Simons mamma Iris, inköpt i Sovjet innan nationen rasade.

Tungt som as.

Texten letar efter det där inre, den dolda, tvivlande tanken. Du har den. Hon. Han. Jag. Om att vara del i ett sammanhang men att förhålla sig till det med ett visst avstånd hur nära det än ser ut att vara.

Är först på jobbet. Testar att spela låten.

Den ekar fint i de tomma korridorerna.

Minnen

Det är så med minnen
De finns där alltid nånstans
Det är så med tankar som blivit kvar
Och alla dessa känslor
du inte trodde fanns
Det finns vissa tvivel du spar

Jag ser dig mitt ibland oss
Du undrar om nån ser
Kan inte tro att någon tänker som du
Så du undrar om du ljuger
i den stund du råkar le
Dina läppar formar ord utan ljud

Jag har tankar kvar att göra av
..det är så med minnen.

Nu känner jag mig mer tra-la-la-lande:

Har jag någon låt som beskriver hopp, och inte bara hopplöshet, som beskriver glädje och får mig att vilja tralla la-la? Tja, lite-halvt-om-halvt är väl Long for the days från albumet TO THE OCEAN en glad låt. Den får mig att vilja tralla – la-la. Och jag känner för att tralla nu.

Den rättssociologiska avhandlingen är färdigskriven. I låten sjunger jag.

I long for the days, when all will fall in place
I wish for the times when I am done here.

Och, när det gäller min sega avhandling, så är jag ”done here”. Den skall tryckas i veckan. Just i detta nu sitter en tryckare och formar texten så att maskinerna skall producera en riktigt stilig bok.

Tra-la-la!

Och visst är det så med avhandlingar. De kan bli en börda. Staten investerar miljoner i att man skall doktorera och leverera en avhandling, och kollegorna påminner en om att avhandlingen är det viktigaste man måste klara av om man vill fortsätta vara en kollega. Det är som med fotobollstalanger. När dom nått en viss ålder måste de gå från talang till mogen fotbollsspelare. Man kan inte vara talang så länge.

Avhandlingen kan bli en stor apa som sitter på ryggen och konstant tynger ner en och viskar oegentligheter i ditt öra. ”Borde du inte vara klar nu?”, ”snart ser dom att du bara har fuskat dig igenom din utbildning?”, ”samhället har gett dig miljoner, men vad har du gett samhället?”.

Tja, vad har man egentligen gett samhället? Nu ser det i vart fall ut som att jag ger en avhandling – till vilken nytta eller onytta det ger – vilket var ett krav som ställdes på mig.

Jag har nu släppt av apan från min rygg. Han kan gå och störa någon annan.

Sjung med mig: Tra-la-la-la.

Apan gör det.

Om låten Long for the days
Låten är för övrigt inspelad i en källarstudio som låg vid grönsakstorget i Göteborg. Daniel Wejdin spelar bas, Tomas Dahl spelar melodigitarr, jag spelar kompgitarr och sjunger, LisaLotta Carlsson och David Kulander körar och Anton Engblom spelar trummor. En textrad är ett möjligen oväntat lån från från Rammsteins America (exv 2:30 in i klipp eller text):

This is not a love song
This is not a love song
I don’t sing my (mother’s) tongue
No, this is not a love song

Att jämföra med min version i texten nedan, eller ca 2:18 in i Long for the days.



Long for the days

Jag känner mig intellektuellt skör idag. Det är ingen bra kombination med att jag ska lämna in min avhandling om en vecka. Känner ett motstånd och en trötthet, som måste övervinnas.

Så jag går inte till jobbet. Jag tar bussen till ett bibliotek med utsikt över ett hamninlopp istället. Det är okej om man är forskare. Det är leveransen som är viktigast – avhandlingen – inte platsen där den förbereds. Och idag behöver jag inga människor att prata med.

Jag är ensam med texten och tankarna.

Och skörheten.

En gammal melodi om skörhet är Thin as a dime, från det gula albumet. Det är en annan skörhet, men skörhet likafullt. Från en tid när obalans var lite av mitt signum. Utan att gå in mer på det, så kom låten fram av slumpgeneratorn i min telefonmusikspelare häromdagen. Och idag, på vägen till biblioteket. Låten griper mig fortfarande.

It’s not the heart, it is the head that’s wrong
Its not too smart, it can’t just carry on

Jag gillar hur låten, om än väldigt milt, trappas upp; först piano, sen gitarrer, sen trummor och bas och körer. Och i mitten en röst som beskriver en bild. ”Thin as a dime”, uttrycket, kommer – återigen – från en Tom Waitslåt. Jag fick kolla upp vilken, jag kan höra den inom mig men mindes inte namnet. I Diamonds & Gold, från Rain dogs, sjunger Tom:

There’s a hole in the ladder
A fence we can climb
Mad as a hatter
You’re thin as a dime
Go out to the meadow
The hills are agreen
Sing me a rainbo
Steal me a dream

Det finns ett visselsolo i min låt Thin as a dime, och efter att jag lyssnat på det några gånger slog det mig att jag hade en förlaga till det solot med. Jag hade planerat att få med det i någon låt. Thin as a dime blev den perfekta. Idén är lånad från en Sofie Zelmani-låt som jag måste kolla upp vilken det är. Zelmani, och framförallt Halapi – producenten – är väldigt närvarande på hela gula albumet. Det är nog därför låten The Golden Trumpet inte fick vara med, och har legat i en låda sen dess. Den var för högljudd, tror jag att jag tänkte, och passade inte in med dom andra låtarna. Tänker lägga upp den här snart, så får ni höra hur den låter.

Tomas brukade prata om att göra en svensk version av låten, som kunde heta Tunn som en peng. Jag väntar på hans version fortfarande.

Det fanns ett band som hette Paus. Det var ett sidoprojekt av Jocke Berg från Kent och Peter Svensson från Cardigans. De släppte en skiva i slutet av 90-talet, där jag tror att Cardiganstrummisen var med och spelade. Det är förmodligen hans vacklande, nästan snubblande långsamma komp på en låt i slutet av albumet som inspirerat till kompet på Thin as a dime. Jag tror även att jag inte slår på hihatten här jag slår på virveln, i gammal god Charlie Watts-stil.

Maj7
Är du bekant med maj7-ackord? De representerar ett visst förhållande, det är när man tar med tonen som ligger ett halvt tonsteg under oktaven över grundtonen i ett ackord. Hursomhelst, jag har verkligen inte musikterminologin för att beskriva det bra, men ackordet skapar i mig en känsla av att vilja ifrån en punkt. Som att ackordet är en typ av obalans – som låter bra – men ändå är just en obalans. Det är något som ligger under, som vill upp. Som att man måste lämna. För att landa på ett tryggare ackord.

Maj7 är väldigt närvarande i Thin as a dime.

Låten är en obalans. Ett tillstånd man inte kan stanna kvar i, som man måste lämna.

Ett skört tillstånd.

Nu ska jag skriva klart avhandlingen. Här kan jag inte stanna.

Thin as a dime

Make me believe.

Eller, jag fick en tanke om hur skrivandet om skapelseprocesserna för låtarna kunde användas. Om du gillat låtarna och redogörelser med berättelser i, kommer du tråkas ut av det här inlägget.

Om man bortser från existentiella filosofier som att jag skriver för att finnas till (dvs tvärtemot Dan Anderssons Spelman: Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill, jag vill spela för att glömma att jag själv finnes till). Tvärtom, jag skriver för att finnas till. Om man till och med bortser från det substitut som skrivandet om musiken är, dvs en verksamhet som å ena sidan på något torftigt sätt försöker ersätta musiken, men å andra sidan inte alls egentligen konkurrerar och ger något alldeles eget. En reflektion. En självkännedom. Ett förvaltande.

Dan Anderssons med fiol och familj.

Och nu närmar jag mig ett annat syfte där jag inte kan värja mig från den del av mig som är forskare. Den tänkande, analyserande och betraktande delen, som hela tiden strävar efter att finna mening och övergripande strukturer.

Och det är inte lika snyggt. Språket blir tråkigare, fulare ord används. Det är så man vet att man lämnar poesin och går in i det akademiska.

Jag har sett det som att jag är i en process med tre led, där jag befinner mig i slutet av den första. Först, bygg katalogen på en och samma plats över det som redan släppt och reflektera över den. Steg två, kolla om det finns osläppt material som ändå är bra nog och har bra historier till sig som kan motivera att de kan bli publika dom med. Och, slutligen, spela in nytt material och beskriv processen.

Tre steg. Men varför?

Först visste jag inte varför. Eller, var inte riktigt klar över det. Mer än att ivern fanns, känslan av att något måste göras. Att något var ofullbordat. En typ av syfte tog form när jag skrev om skapandeprocessen i sig, i min kommande avhandling. Denna avhandling, som på flera sätt dragit in mig ett nystan av arbete som inte alls gör det lättare för mig att spela, skriva, spela in musik. En konkurrent. Nu, när den börjar närma sig sin fullbordan, kan den lika gärna få bidra till mitt mindre akademiskt präglade skapande. Avhandlingen handlar om metaforer och föreställningar i rätten, och mer specifikt upphovsrätten som med internets växande betydelse separerat de rättsliga normerna från de sociala. Nog om det. Tillbaks till föreställningar inbakade i upphovsrätten. Det finns någon tanke om det skyddsvärda skapandet där, någon föreställning om vem som är den skapande och hur skapandet går till.

Det finns olika föreställningar om skapandeprocessen, om den skapandes plats i processen. Är den som skapar ett ”ensamt geni” eller en liten enhet i ett större flöde? I samhällsvetenskapliga termer kan man beskriva det så här:

Does creativity stem from the hard and focused work of a solitary genius or from inspired creators standing on the shoulders of the already existing culture? How new are the new melodies, movies and paintings and to what extent do they depend on what has already been made? The answer to creativity is probably a little bit of both sides, however there are important parts of how copyright is globally conceptualised, in law, that lean towards the conception of the solitary genius.

Hur nytt är det nya? I mina låtar ser jag fullt av referenser när jag lyckas medvetandegöra dom för mig själv. Ibland är det bara historier och bilder, som med Schmeling och boxning i Can’t get it right. Ibland är det blommor, Emily Dickinson-dikter som i Pale white lily eller filmnamn och långdistanslöpare. Ibland är det självklart även mer direkta lån eller inspirationer i termer av ljud, melodisnuttar, sounds, taktarter och basgångar. Det märker man om man läser om Minns hur du en gång älskade mig.

Det finns ju rättsfall som bedömer hur nära efterföljare får vara. Som när en svensk (från Borås?) skrev en uppföljare på JD Salingers Catcher in the rye, fast 60 år senare. Han stämdes och förbjöds sälja sin bok i USA. Han fick inte heller dedikera sin bok till Salinger. Kan i och för sig ha varit det häftigaste någon från Borås gjort på länge.

Hursomhelst.

Ingen skapare är en ö, kan man säga.

Skapandet verkar bestå av kulturella byggklossar som redan finns. Det finns ingen ren improvisation. Jazzmusikerna har en verktygslåda med korta vanemässiga musikaliska rörelser de så fritt de förmår använder sig av. Keith Richards hade inte haft något om han inte hade lärt sig riff av att lyssna på Muddy Waters och andra bluesriffare. Eric Clapton började sin skola med att tolka Robert Johnson. Och Robert Johnson och Muddy Waters råkade skriva några rätt lika låtar, med vårt upphovsrättsligt nutida kontrollerade synsätt. Samtidigt som både Waters och Johnson deltog, lånade av och bidrog till en kulturell pool som Waters beskrev som kommande från ”the cotton fields” (Vaidhyanathan, 2001).

Allt omstöps, omtolkas, nypaketeras. Till och med en del torra rättsvetare talar om ”kontinuitetsprincipen” (Karnell). Att skapandet följer ”vissa utvecklingslinjer” (Auktorrättskommittén).

Och det finns såklart även det där egna. Det unika som formar byggklossarna utefter sin egna mönster. Men att säga att det egna inte är beroende av en kulturell pool är inte …trovärdigt.

Det är helt enkelt inte så skapande händer. Och jag känner det i mitt eget exempel för varje gång jag sorterar i tillblivelsen av en låt.

Hursomhelst. Jag erkänner kontinuitetsprincipen. Jag erkänner tankesmittorna.

Men det svåra är att i detalj studera hur det går till.

Och, faktiskt, mitt skrivande här, i ‘När jag är bara ljud’, väver långsamt fram en kunskap om min egna musikaliska skapandeprocess. Och det kan jag använda till något mer.

Dragen blir plötsligt tydliga för mig.
Strukturer kan skönjas.
Enskildheterna generaliseras.

Där finns ett syfte som går utanför mig. Ett syfte med När jag är bara ljud som inte fanns när jag började, en helhet som aldrig var uttänkt. – Att visa på skapandeprocessen. Praktiskt, kvalitativt och som i en intern fallstudie.

Använde jag verkligen ordet ”fallstudie” här?

Jag har doktorerat för länge.

En annan sak, i samma anda. Jag har undrat varför Thåströms låt Black Jim [video] heter Black Jim. När jag kollade upp Dan Andersson såg jag en möjlig orsak. Han var väl en ”fattig Finnmarksbror”.

Referenser i en kulturell pool.