Halleluja för själen

februari 24, 2012 · Posted in meta · Comment 

Repade i helgen med Daniel Wejdin på bas och sångerskan LisaLotta Carlsson. Vi höll till på Kungliga musikhögskolan i Stockholm. Fint som snus. Eftersom veckan innan var en sjukdomlig vecka och att alla mina förkylningar tenderar att landa i halsen så var jag ytterligt hes under repen. Som bonus kände jag hur febern började krypa upp längs ryggen under slutet av lördagens rep. Men efter 15 timmar i brorsan Marcus soffa i Bromma så kunde jag repa några timmar till på söndagen.

Och det är som man sa förr: en lisa för själen!

Låtarna får någon typ av injektion av liv när kompetenta musiker lägger sina ljud och sin känsla till mina gitarr- och sångskisser. Även om min kroppsliga form var bedrövlig så hördes potentialen, som att se en modell av ett framtida huskomplex ta form. En försmak. Det är ju så stor skillnad på att ha en vision, en känsla för vad en sångstämma kan göra för en refräng eller vad en basgång kan göra för ett sväng, och att sedan – på riktigt – höra det. Om man innan möjligen intellektuellt kunde ha gissat hur det skulle bli, så är det bara en tunn förvirrad skiss på ett prassligt smörgåspapper i jämförelse med den förkroppsligade känslan som växer fram i det det reella lyssnandet på hur två röster formar en vemodig känsla över en rytmiskt fyllig basgång.

I love it.

Vi rasade igenom en rad låtar, och dessa var:

  1. Håll mig hårt
  2. Kyss mig en gång till
  3. Som en dikt
  4. En sluggers memoarer
  5. Lediga dar (precision och kyla)
  6. The machinist
  7. From A to B
  8. Min vita flagg
  9. Rebel
  10. Reglerna här,
  11. och en snabbt avbränd Making promises is not my thing

Som jag konstaterat är det en hel del svenska låtar på gång. Jag förstår om det började bli lite mycket för Daniels och LisaLottas koncentrerade inlärning på slutet. Men nu finns det korta enkla demos som vi kan utgå från.

Halleluja för själen. Halleluja.

Nytt år, nya tag

januari 5, 2012 · Posted in meta · 1 Comment 

Repade lite nya låtar med Daniel Wejdin häromdagen. Det var härligt att höra hur de fantasier om bas som finns i huvudet plötsligt tog en verklig form och fyllde i det känslomässiga tomrum som liksom omger de enkla låtarna när man spelar dom ensam fast fantiserar om andra instrument.

Jag ser det som att något börjar byggas här. Pånytt. Och det känns mycket bra.

Låtarna vi repade var:

  • Rebel
  • The machinist
  • Kyss mig en gång till
  • Håll mig hårt
  • Reglerna här
  • From A to B
  • Precision och kyla

Som ni ser är det en del svenskspråkigt på gång. Och förhoppningsvis ska man i den här bloggen få se dem utvecklas och spelas in, produceras och spelas upp.

Nytt år, nya tag!

Om skapandeprocessen, om att skriva för att finnas till, om reflektion för förståelsens skull

augusti 8, 2011 · Posted in Lyssningstips, meta · Comment 

Jag vet nu varför jag skriver här.

Eller, jag fick en tanke om hur skrivandet om skapelseprocesserna för låtarna kunde användas. Om du gillat låtarna och redogörelser med berättelser i, kommer du tråkas ut av det här inlägget.

Om man bortser från existentiella filosofier som att jag skriver för att finnas till (dvs tvärtemot Dan Anderssons Spelman: Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill, jag vill spela för att glömma att jag själv finnes till). Tvärtom, jag skriver för att finnas till. Om man till och med bortser från det substitut som skrivandet om musiken är, dvs en verksamhet som å ena sidan på något torftigt sätt försöker ersätta musiken, men å andra sidan inte alls egentligen konkurrerar och ger något alldeles eget. En reflektion. En självkännedom. Ett förvaltande.


Dan Anderssons med fiol och familj.

Och nu närmar jag mig ett annat syfte där jag inte kan värja mig från den del av mig som är forskare. Den tänkande, analyserande och betraktande delen, som hela tiden strävar efter att finna mening och övergripande strukturer.

Och det är inte lika snyggt. Språket blir tråkigare, fulare ord används. Det är så man vet att man lämnar poesin och går in i det akademiska.

Jag har sett det som att jag är i en process med tre led, där jag befinner mig i slutet av den första. Först, bygg katalogen på en och samma plats över det som redan släppt och reflektera över den. Steg två, kolla om det finns osläppt material som ändå är bra nog och har bra historier till sig som kan motivera att de kan bli publika dom med. Och, slutligen, spela in nytt material och beskriv processen.

Tre steg. Men varför?

Först visste jag inte varför. Eller, var inte riktigt klar över det. Mer än att ivern fanns, känslan av att något måste göras. Att något var ofullbordat. En typ av syfte tog form när jag skrev om skapandeprocessen i sig, i min kommande avhandling. Denna avhandling, som på flera sätt dragit in mig ett nystan av arbete som inte alls gör det lättare för mig att spela, skriva, spela in musik. En konkurrent. Nu, när den börjar närma sig sin fullbordan, kan den lika gärna få bidra till mitt mindre akademiskt präglade skapande. Avhandlingen handlar om metaforer och föreställningar i rätten, och mer specifikt upphovsrätten som med internets växande betydelse separerat de rättsliga normerna från de sociala. Nog om det. Tillbaks till föreställningar inbakade i upphovsrätten. Det finns någon tanke om det skyddsvärda skapandet där, någon föreställning om vem som är den skapande och hur skapandet går till.

Det finns olika föreställningar om skapandeprocessen, om den skapandes plats i processen. Är den som skapar ett ”ensamt geni” eller en liten enhet i ett större flöde? I samhällsvetenskapliga termer kan man beskriva det så här:

Does creativity stem from the hard and focused work of a solitary genius or from inspired creators standing on the shoulders of the already existing culture? How new are the new melodies, movies and paintings and to what extent do they depend on what has already been made? The answer to creativity is probably a little bit of both sides, however there are important parts of how copyright is globally conceptualised, in law, that lean towards the conception of the solitary genius.

Hur nytt är det nya? I mina låtar ser jag fullt av referenser när jag lyckas medvetandegöra dom för mig själv. Ibland är det bara historier och bilder, som med Schmeling och boxning i Can’t get it right. Ibland är det blommor, Emily Dickinson-dikter som i Pale white lily eller filmnamn och långdistanslöpare. Ibland är det självklart även mer direkta lån eller inspirationer i termer av ljud, melodisnuttar, sounds, taktarter och basgångar. Det märker man om man läser om Minns hur du en gång älskade mig.

Det finns ju rättsfall som bedömer hur nära efterföljare får vara. Som när en svensk (från Borås?) skrev en uppföljare på JD Salingers Catcher in the rye, fast 60 år senare. Han stämdes och förbjöds sälja sin bok i USA. Han fick inte heller dedikera sin bok till Salinger. Kan i och för sig ha varit det häftigaste någon från Borås gjort på länge.

Hursomhelst.

Ingen skapare är en ö, kan man säga.

Skapandet verkar bestå av kulturella byggklossar som redan finns. Det finns ingen ren improvisation. Jazzmusikerna har en verktygslåda med korta vanemässiga musikaliska rörelser de så fritt de förmår använder sig av. Keith Richards hade inte haft något om han inte hade lärt sig riff av att lyssna på Muddy Waters och andra bluesriffare. Eric Clapton började sin skola med att tolka Robert Johnson. Och Robert Johnson och Muddy Waters råkade skriva några rätt lika låtar, med vårt upphovsrättsligt nutida kontrollerade synsätt. Samtidigt som både Waters och Johnson deltog, lånade av och bidrog till en kulturell pool som Waters beskrev som kommande från ”the cotton fields” (Vaidhyanathan, 2001).

Allt omstöps, omtolkas, nypaketeras. Till och med en del torra rättsvetare talar om ”kontinuitetsprincipen” (Karnell). Att skapandet följer ”vissa utvecklingslinjer” (Auktorrättskommittén).

Och det finns såklart även det där egna. Det unika som formar byggklossarna utefter sin egna mönster. Men att säga att det egna inte är beroende av en kulturell pool är inte …trovärdigt.

Det är helt enkelt inte så skapande händer. Och jag känner det i mitt eget exempel för varje gång jag sorterar i tillblivelsen av en låt.

Hursomhelst. Jag erkänner kontinuitetsprincipen. Jag erkänner tankesmittorna.

Men det svåra är att i detalj studera hur det går till.

Och, faktiskt, mitt skrivande här, i ‘När jag är bara ljud’, väver långsamt fram en kunskap om min egna musikaliska skapandeprocess. Och det kan jag använda till något mer.

Dragen blir plötsligt tydliga för mig.
Strukturer kan skönjas.
Enskildheterna generaliseras.

Där finns ett syfte som går utanför mig. Ett syfte med När jag är bara ljud som inte fanns när jag började, en helhet som aldrig var uttänkt. – Att visa på skapandeprocessen. Praktiskt, kvalitativt och som i en intern fallstudie.

Använde jag verkligen ordet ”fallstudie” här?

Jag har doktorerat för länge.

En annan sak, i samma anda.
Jag har undrat varför Thåströms låt Black Jim heter Black Jim. När jag kollade upp Dan Andersson såg jag en möjlig orsak. Han var väl en ”fattig Finnmarksbror”.

Referenser i en kulturell pool.