Med halsfluss som sångteknik: No good

juni 19, 2011 · Posted in En låt, Engelska · Comment 

Fortsätter att gräva i YELLOW room 101, den där lite zelmani/Halapi-anstrukna plattan. Det fins såklart en massa andra influenser, som jag försöker vaska fram ut minnet och det undermedvetna. En låt som aldrig egentligen lyfts fram av någon som en favorit, men som ändå har en speciell plats för mig är No good (klicka för att lyssna eller ladda hem. Gå annars hit och ladda hem hela albumet).

I låten är det jag som spelar det mesta; trummor, bas, kompgitarrer och huvudsång, med fina körer av Lisalotta, David, hans bror Oskar, och gitarr av Tomas.

Jag gillar hur jag och Tomas letade elgitarrljud åt hans gitarr med inspiration från en Ry Cooderplatta med kubanska musiker, Mambo sinuendo. I låten Bolero sonánbulo dyker det efter 1:05 upp en gitarr som är hela inspirationen. Lyssna själv (youtube). Jag vet inte om det är Ry själv eller Manuel Galbán som spelar just den gitarren, men jag gissar på Ry, eftersom det är slide (och han är en gammal blues-skolad gitarrist, vilket man kan höra på soundtracket till den gamla blueshyllningen – med karate kid-skådisenCrossroads. I filmen är det dock Zappa-gitarristen Steve Vai som gör båda sidor av den tönthärliga gitarrduellen).

Dock, tillbaks till gitarrljudsletandet. Det är när man har en massa rum med i ljudet som det kan låta speciellt på ett ensamt och uppriktigt sätt. Det har bl a säkerligen med kompression att göra med, dvs hur mycket nyanser som tillåts relaterat till hur stabilt och hög volymen skall vara (det är därför reklam kan vara så in i helvete stark och in-your-face, men utan nyanser, vilket även är en trend sedan digitaliseringen i hela musikbranschen – läs exv om det sk loudness war). Vi spelade in gitarren i köket på Glada Pavan, dvs i Davids lägenhet i Lund, där jag var inneboende en tid.

Digression om en skön pianist

I wikipediaposten om albumet står inget om någon pianist förutom Ry Cooder. Jag har mycket svårt att tro på att det är Ry, som jag ser som en gitarrcentrerade herre, som spelar de kubanskanstrukna variationerna på pianot i Bolero sonánbulo. Det MÅSTE helt enkelt vara han som spelade i Buena vista social club, den underbare Rubén González.

Halsfluss-sång
Jag hade mycket halsfluss en tid. Jag sjöng in låten precis i en sån tid. Det är därför den är så hes och stel, vilket jag tycker är rätt gött (det finns även en sjukt halsflussig version av The loneliness of a long distance runner nånstans).

Lisa Lottas kör är fin, precis som David Kulanders. Faktum är att det här är enda låten som hans lillebror Oskar Kulander är med och körar (hittills), han som en gång sjöng i ett band som hette Octobits och gjorde en cover på Pale white lily. Eller snarare, tog en del av texten och sjöng den över sin egen låt. Kul hursomhelst.


No good

When life is a SOB
that´s letting you down,
it´s been getting to much of this
awful town,
You don´t care if they smile or cry
when they´re calling your name,
You don´t care if they smile or cry,
`cause it´s all fucking the same…

…I´m no good, I´m no good, I´m no good,
I´m no good for you

When the sons of the bitches
are letting you know
(that) they´re nothing to count on
when you need them the most,
It´s been getting a freak show,
and I´m the side show star Bozo,
I say make my, make my, make my day,
make my, make my, make my day go away

… I´m no good, I´m no good, I´m no good,
I´m no good for you

Om boxningsestetiken och världsmästaren Max Schmelings säregna levnadsöde: Can’t get it right

april 25, 2011 · Posted in En låt, Engelska · 2 Comments 

Om vi ska fortsätta på anmärkningsvärda levnadsöden, som tidigare berättelsen om långdistanslöparen Emil Zátopeks, så kan jag fråga: vet du vem Max Schmeling var?

Jag frågar för att jag var inne på boxningens estetik en period. Ringen, kampen, svett och – återigen ensamheten innanför repen. Och för att göra det mer verkligt fastande jag för en säregen boxares ännu mer säregna levnadsöde. Världsmästaren Max Schmelings.

Det ska sägas, att levnadsöden och bakgrundshistorier tenderar att växa när jag berättar dom, när jag tänker på dom och när jag inspireras av dom. Och den låttext som hänger ihop med bakgrunden kan sällan göra den rättvisa. Isberget är alltid så stort på något sätt. Tanken är att jag ska presentera den boxningsinspirerade låten Can’t get it right, som är med på albumet TO THE OCEAN.

Hursomhelst – Max Schmeling – var boxare, men så långt mer än en idrottsman. Är man född i Tyskland i början av 1900-talet (1905) och blir världsmästare under åren innan andra världskriget, därtill mot en svart man – Joe Louis – så kunde man nog räkna med att dras in i det nazistiska propagandamaskineriet vare sig man ville eller ej. Det var i och för sig ingen skillnad för Joe Louis – matchen mot Schmeling kom att får världspolitisk betydelse långt bortom idrotten värld. Lyckligtvis, eller hur man ska se det, förlorade Max Schmeling titeln mot Joe Louis i deras returmöte 1938 och tappade därmed i intresse för nazipropagandan. Lyckligtvis, för sin egen skull antar jag, och för sitt eget liv – efter kriget. Läs mer om deras två fighter här.

Men det är inte så mycket för det världspolitiska skeendet som för den personliga historien jag fastnade för Max Schmeling. Efter att ha förlorat världsmästartiteln blev han alltmer impopulär hos regimen i nazityskland, gjorde som 36-åring en tid i kriget som fallskärmsjägare. Efterkrigstiden kan man lätt anta var en svår tid, men Schmelings historia skulle vara långt ifrån över här. Han köpte in sig i en läsktillverkning som började lanseras i Västtyskland på 1950-talet – Coca Cola – vilket blir starten på en framgångsrik karriär som affärsman. Han blir senare vän med sin forne rival Joe Louis, och blir även den som finansierar hans begravning.
Max Schmeling dör i februari 2005, nästan 100 år efter sin födsel i Klein Luckow.

Det är sådana levnadsöden som fastnar.

Och då har vi – efter en rätt lång utvikning – kommit till själva inläggets låt, Can’t get it right. Texten är upplagd som en fight, dvs verstexten, med igångsättningsklocka, smärta och – vad det lider – hänga mot repen, räkning och golvningen, apatin som kommer när man slutat bry sig, när man inte längre orkar resa sig. När man inte ens känner något längre.

Låten har väl inget direkt med Schmeling att göra, men boxningen är fonden för berättelsen, och Schmeling är en inspirationskälla. Och mer ändå, radiosändningen från förlustmatchen mot Joe Louis är rippad rakt av till låten. Man kan höra det inte minst i radioröstens riviga ”Schmeling is down!”.

Inspelningen av låten är blandad mellan Kungsbacka, Lund och Högsbohöjd i Göteborg. Antons trummor och Daniel Wejdins bas spelade vi in i Kungsbacka, medan Tomas gitarr – både en kompgitarr och en slidegitarr – och David Kulanders sång i Högsbohöjd. Nils Dahls piano är inspelat i Gamlestaden och Lisa Lottas sång i Majorna – kom jag just på. Mina delar, dvs huvudsång, lite kör och gitarr kan vara inspelade i Lund.

Lyssna eller ladda ner, som vanligt via länken i texten, eller bara lyssna streamat genom den s k streampadden i botten av sidan. Om du trycker på den ”bannern” så hör du låten, och om du klickar på listan till höger så ser du alla låtar som finns på den här siten.





Cant get it right

They hit the bell and let it ring
when the fight begins you feel the punches stinging
All you’re life you’ve tried
But just cant get it right

Between the locker and the ring
there is a silent vacuum that you’re walking in
That is where you cry: I just cant get I right!

Its alright, its alright
It’s the feeling that you’re saving inside
It’s the feel, it’s the feel,
it’s the feeling that you’ll never change
that’s making you go up again

When you’re hanging on the ropes
The hopes connected to the fight are fading
So you don’t even try
Cause you just cant get it right

You hear somebody count to ten
and smell the floor that’s trampled by a thousand feet
But you don’t feel a thing
you just cant get it right

Its alright, its alright
It’s the feeling that you’re saving inside
It’s the feel, it’s the feel,
it’s the feeling that you’ll never change
that’s making you go up again




Redrum-redrum-redrum: RED room 101

april 13, 2011 · Posted in Engelska, Ett album · 2 Comments 

Har inte lagt ut alla färgdemos än, och det är dags för den kortaste, poprockigaste och refrängstarkaste: The RED room 101 (klicka, skrolla ner). RED room 101 släpptes 2004 och fick bara två låtar eftersom jag strävade efter att varje demo skulle vara internt konsekvent. Och, tja, det fanns inte så många låtar som dom på den röda demon. Det blev två:
The Deal och
The Plan.

Ingen av dom hade exempelvis kunnat vara med på den gula skivan, som även om den kom samma år hade en helt annan approach.

Den röda demon är den av de fyra färgerna som distribuerades minst. Jag spelade inte låtarna live och under 2004 var tremannakombot inte ännu ihopsamlat. Trummorna på demon är ganska typiska för hur Martin Veida spelade trummor på den tiden. Raka, hårda och inte så mycket utsvävningar. Dvs inte så mycket Jimmy Chamberlin som kanske Phil Rudd.

Man kan konstatera att poprockigare än så här har jag aldrig varit. Tomas är med på någon kompgitarr, men i övrigt är det jag som spelar och sjunger. Jag vet att jag hade mycket kul med att rulla fram en jetplansdist med Tomas Danelectro – plastgitarren med tjock hals – och, om jag minns rätt, den tyska distpedalen från helvetet: Schaller.

Tack, Simon, för det hittills oavbrutna lånet sedan 2001. Jag har aldrig sett någon liknande pedal. Det fina med den är att den liksom inte har något tak när man skruvar, inget max för INTÄNSITÄT. Gitarren skriker. Svårt om man spelar live, kul när man spelar in.

Även lyriken var rätt poprockig, med rader som:

”She said I know your face
from the popcorn stand
You’ve got a beautiful face, she said, but you’re
not a handsome man”

Det där är The Plan. Det sköna med att tiden går är att man inte behöver ställa sig bakom allt man har gjort längre. Inspelningsmässigt kan jag fortfarande gilla dom distade trummorna, exempelvis. Jag vet att jag jobbade med att ha dubbla basspår som panorerades med gitarrerna i refrängerna. Allt för att skapa tryck och refrängkänsla. Det finns en del arv från sena 90-talets Smashing pumpkins, framförallt från albumet Siamese dream. Ok, lyssna på låtarna antingen genom att klicka på dom i länkarna i texten ovan – du kan även ladda ner dom då – eller genom streampadden i botten av fönstret.

Det finns en färg kvar – den gröna. Återkommer om den, och om dess releasespelning i Reykjavík 2002. Long time.




The Deal

She said she was out of friends
to tell her stories for
and that´s where I´d fit in,
that´s when I said Sure
I will listen to those words
and pretend to be the one

It might not be the best
but I´m sure it´s not the worst
My dear dim witted friend
said she didn´t care
if it wasn´t all for real
That night she got a deal

If you want somebody now
to listen to those words
If you need somebody now
to listen to those words
I´ll be the one
you tell your stories for

And all that she could say
the night she took my hand
was that this is not ok
She said You have to understand
I want a heart that bleed
I need a soul to save

The silence following
told me everything
a look upon her face
made me feel ashamed
I lied to her that night
and said I felt the same

If you want somebody now
to listen to those words
If you need somebody now
to listen to those words
I´ll be the one you
tell your stories for







The Plan

She broke a pact
and then she packed her trunk
He went away to get bad
He went away to get drunk
yea.
She said The Loneliness
is just a consequence,
but never the cause,
would you agree?
Yes, I did agree.

doyoudoyoudoyou believe
in what i say?
doyoudoyoudoyou really
wanna go away?

She said I know your face
from the pocorn stand
You´ve got a beautiful face,
she said,
but you´re not a handsome man
no.

She said The Loneliness
is just a consequence,
but never the cause.
And that´s her plan
Yes, that is the plan.

doyoudoyoudoyou believe
in what i say?
doyoudoyoudoyou really
wanna go away?

Do you hide your shame
in a made-up face,
with a low-cut dress,
in a no-good place?

Do you trick your friends
with a dreadful smile
in that fucked up face
you hate the most?

You only waste those tears
on a good champagne,
just to get it to taste
in a sad eyed way

You only move so fast,
only travel so far,
in your mommy´s dress
in your daddy´s car

You only hide your shame

doyoudoyoudoyou believe
in what i say?
doyoudoyoudoyou really
wanna go away?



I den förljugna reciprocitetens namn: Famous blue calendar

april 5, 2011 · Posted in En låt, Engelska · Comment 

Jag vet inte vad ni vet om reciprocitet. Men, ungefär, det som gäller för den ena ska även gälla för den andra. ”Varandra” är ett reciprokt pronomen. Ni fattar. Jag är inne på den lite old school-dylan-gitarrplonkande låten Famous blue calendar. Här är den ”förljugna reciprocitetens” textrad:

”Its reciprocity they say when
they mean you giving”

Har ni hört Leonard Cohens Famous blue raincoat? Ja, då förstår ni var låtnamnet kommer ifrån. Jag lyssnade mycket på tidiga Cohen för några år sen. Inte den basiga 80-talsröstens plattor, men den tidiga, gitarrkompade, unga Cohen. Jag gillar det där regntunga, det Jane-came-by-with-a-lock-of-you-hair-iga.





Tillbaks till låten.
Havet – det eviga havet – finns där, och vår längtan efter det. Måsarna, precis som i X on your grave, skvallrar om havet. Det musikaliskt mest ”roliga” med låten är helt klart sticket, eller vad man ska kalla det, partiet där alla instrument och intensiteten kickar igång och en håkan hellströmsk melodi skrålar igång. Inspelningsmässigt är det en egolåt där jag spelar allt, även för ovanlighetens skull trummorna. Vilket jag inte är helt säker på var en bra idé. Och hade bara Daniel bara bott närmre hade jag absolut inte spelat basen själv. För ståbasen vinner i alla lägen, tycker jag, över elbas.

Trivia: min Anna trodde länge jag sjöng ”this time i get high” när jag sjunger ”this time i cant hide” (I’ve got a feeling inside).



Famous blue calendar

There is this feeling
that too much time’s gone by
Can you feel that you have to go
wherever the wind may blow?
When you look at the blue calendar on the wall.

Its reciprocity they say when
they mean you giving
The take, you take, they give, you give,
they speak, and then you answer

But they don’t care if you mean it,
They just want you to say it

But this time I can’t hide, I’ve got a feeling inside
This time I can’t hide, I’ve got a feeling inside,
This time I can’t hide, I’ve got a feeling inside

Can you hear it?
The seagulls cry.
It means the ocean is close by

Do you miss it?
Well, you’ve marked the day you leave,
in the famous blue calendar on the wall,
in the blue calendar on the wall.



Sincerely S Larsson.


Bakåt mot någon typ av ursprung: Häng kejsaren, häng han högt.

mars 20, 2011 · Posted in En låt, Engelska, video · Comment 

Det har blivit dags att gräva djupare i kronologin, tillbaks till den gula tiden. Den bästa bryggan är nog Hang the Kaizer, för den finns med på både TO THE OCEAN och YELLOW room 101, fast i olika versioner. De är väldigt olika, och den versionen som finns på det gula albumet kan jag knappt lyssna på längre, men är en bra markör för vad som höll på att hända. Jag var på väg vidare från det där Zelmaniska, Lasse Halapiproddade gitarrslipade akustiska som öppningsspåret The one thing och Cathy’s clown är stöpta i, till något mer ruffigt, tramporgeldistat. Jag hade bara inte hittat tramporgeln än.

När jag lyssnar igenom YELLOW room 101 är det för mig tydligt att Tom Waits ligger och lurar där, speciellt Frank’s wild years och Rain dogs. Det hörs inte i soundet, men det märks i texterna, på sina ställen. Det är för övrigt två album jag har mycket att tacka för, och jag ska återkomma till dom i något annat inlägg.

TO THE OCEAN-versionen börjar väl lika svårtillgängligt som YELLOW room101-versionen, men smäller till skönt när den kickar igång. Vi spelade in grunderna med Petter Eriksson för rätt länge sedan i Göteborg, ihop med några andra låtar, men just för Hang the Kaizer blev jag inte riktigt nöjd. Det saknades något, den var inte ruffig nog, sången var låg. Så jag bidade min tid. Eftersom studion flyttades hade jag svårt att få tag på grundspåren för fortsatta pålägg någon annanstans.

Till slut tröttnade jag och körde den raka vägen, rakt igenom hörnen, och spelade in rakt på stereomixen. Ofta är det egentligen inget problem, men med sång skapar det en speciell känsla. Det blev sång på sång, liksom. Och för de flesta sound och låttyper funkar inte det. Men det funkar för Hang the Kaizer. Påläggen är gjorda i Lund, inklusive fälgslagen. Det jag gillar med påläggen är framförallt stöveltrampsljuden och de lite lätt distade handklappen som ger pulsen.

Handklappen är mina, Tomas, AnnaHannas och Annas (tack). I övrigt spelar Daniel Wejdin den svängiga basen, Lisa Lotta Carlsson och David Kulander körar, och Tomas Dahl spelar en kompgitarr medan jag spelar en melodigitarr och tramporglar. Trummorna står Anton Engblom för.

Det finns en video med kass kvalitet från en gång när vi spelade på Babel i Malmö, som förband till Kultiration.

Trivia:
– Introt på den gamla versionen är inspelat på Iris sjukt tunga men mycket vackra sovjetiska dragspel (tack för lånet).
– Namnet har inget med Kaizers orkester att göra, även om jag lyssnat mycket på deras lite tidigare album.
– Låten fanns innan tremannakombot. Det är med andra ord låten som gett namn åt bandet, som det där bandet i tredje versen som tröstar han som träffade på en two-faced no-good.
– Den gula versionen innehåller ubåtljud rippade från den dåliga ubåtsfilmen U-571.
– Stöveltrampljuden kommer från många slag mot en gammal läderväska jag fått av min far.



Hang the Kaizer

In any bar or public place you can see them conversate
Saying “you could be my phantom limb and I could be your friend
– tonight”

Hang the Kaizer if the Kaizer’s no good.
You know I lost my twin walkie talkie.
I would sell my pride for an okidoki.
So, hang the Kaizer high
– tonight.

He wasted smiles on a two-faced no-good
Who left him clean in the hard-mud back-yard
So he soaks his cheeks to a three man combo
Tonight they only play
for him

She spun my face with her sad eyed whisper
and the raven black straws around her pale face
You know my eyes were blue as the Swedish spring sky
You should turn and run
– but you don’t.

So in every bar or public place you can see me conversate
Saying “you could be my phantom limp and I could be your friend
– tonight.”




Ladda gärna ner låten via länken i texten. Lyssna annars i ”streampadden” i botten av ditt webbfönster. Klickar du på listsymbolen nere till höger så ser du vilka låtar som ligger där i en lista.

Rum 101: Den första färgen var blekt vit, precis som liljan.

mars 15, 2011 · Posted in Engelska, Ett album · 2 Comments 

Nu börjar det bli riktigt långt tillbaka i tiden, i mitt liv. Och det är nog så långt vi ska gå. Det finns mer däremellan, mellan nu och då, bättre grejer, som jag ska återkomma till. Hursomhelst, ni har väl inte missat att PALE WHITE room 101 lagts upp (klicka, skrolla ner), dvs den första av de fyra färgdemosarna. Den spelades in 2001-2002 och öppnar med Where the sun don’t shine.

Det kan ju inte hjälpas att den har namnet på vad som metaforiskt brukar användas för att rikta intresset mot stjärten, mot anus. – I kicked him where the sun don’t shine, som amerikanerna säger. Jag, i min ännu lyckligt naiva trevande skolengelskspråkighet, kände inte till den metaforen. Det var först något halvår efter demon släppts som jag blev upplyst av några glada islänningar, när jag var på Island under hösten 2002. Ahaa.

Det hindrade mig dock inte att spela låten live i isländsk TV när chansen bjöds. Jag repade ihop ett band med sköna islänningar (Tack Àrnar, Sölvi, Hjalti, Rúnar och ni andra) inför min medverkan, och jag vet att det finns en VHS-kassett någonstans med programmet. Så snart jag lyckas transformera kassetten till digital form så ska jag visa upp den videon. Någon som har en VHS-spelare?

Jag spelade in låten med Tomas Dahl på härligt Tom Waitsinspirerad elgitarr och Martin Veida, då Christenson, på vispande trummor i ett garage i Fjärås. Man kan höra motorvägen utanför i början och slutet av låten. Det här var innan Daniel Wejdin kom in i bilden och därför spelar jag själv bas här.

Jag kan gissa hur jag snodde den där operaröstkören från Tom Waits för tiden med Frank’s Wild Years och Rain dogs. Kanske Blow wind blow. Gitarrsoundet är också rattat väldigt inspirerat från några Tom Wiatsplattor. Jag är absolut inte ensam om den inspirationskällan – man kan tydligt höra hur Kaizers Orchestra också använt sig av det där korta delayet som ger ett speciellt gitarrsound. Allra troligast har dom också lyssnat mycket på Waits från den här tiden. Jag tror egentligen att man kan tacka en kille som heter Mark Ribot för just det gitarrljudet.

Av de tre låtarna på demon har redan Pale white lily avhandlats, medan Invitations är en lite märklig men mycket enkel treackordlåt. Jag hade en gammal synt som fick dyka in med lite ljud, samtidigt som jag använde en felringning som hade fastnat på min telefonsvarare. Dom fick vara med också.

Så kan det gå.


Den distade tramporgelns brokiga skönhet: Om ‘Pale white lily’

mars 11, 2011 · Posted in En låt, Engelska, Lyssningstips · 1 Comment 

Pale white lily är en låt som följt med länge. För att kunna visa hur den utvecklats så är nu även den första av de fyra färgerna till demos som jag gjorde för några år sen uppe på sajten – den blekvita PALE WHITE room 101 (skrolla ner). Låten Pale white lily finns egentligen i tre versioner, varav de två första kanske inte bör visas upp, i vart fall inte den allra första som spelades in i mitt studentrum 101 på Vildanden i Lund någon gång för snart 10 år sedan, troligen 2001. Den var enkelt producerad, med gitarrer och sång, och bar tydliga spår av någon typ av rock-grungig gitarrskola som höll lyckligtvis höll på att rinna ur fingrarna. Sången och en del av gitarren överlevde till Pale white lily demoversionen (som alltså hamnade på PALE WHITE room 101), som blev ett test i hur mycket körer man kunde bygga själv, hur orkesterpukor kunde spelas in och var rätt ambitiös på ett pretentiöst sätt. Inspelad åska genom takfönstret i Kungsbacka, inklusive.

Man kanske inte kan säga att albumversionen av Pale white lily blev mindre ambitiös, eller ens pretentiös, men den är lite tyngre, kanske hårdare, mer nyanserad och – tycker jag – vackrare. Den äldre versionen är lite stökig och mer rockig i sin rytm, även om det alltid är kul med distad sång. Men den får mig att sakna orgeln och dess vaggande stomp-rytm på TO THE OCEAN-versionen. Lisa Lottas sång. Stråkarna. Marimban.

Jag har ju tidigare nämnt att havet är ett ständigt närvarande tema på albumet som därför gavs namnet TO THE OCEAN. I Pale white lily fanns dock från början inget hav. Det fanns bara en skog med träd med slående grenar, skakade av vinden, och det där Emily Dickinsonskt tysta, kalla. Det fanns flykt, men inget hav. Havet blev en kör när jag började inse att det var det som albumet skulle kallas. Kören var nog det sista som gjordes på låten. Målet för flykten kunde ju lika gärna vara havet som något annat.

Texten, som bitvis är abstrakt och lite svår att förstå så här 10 år senare, har några fragment inspirerade av en kortare dikt av den amerikanske posten Emily Dickinson. Här är dikten:

How the Waters closed above Him
We shall never know —
How He stretched His Anguish to us
That — is covered too —

Spreads the Pond Her Base of Lilies
Bold above the Boy
Whose unclaimed Hat and Jacket
Sum the History —

Bilden grep mig. Det finns något kraftfullt och osentimentalt i skeendet. Något kallt konstaterande i efteråtperspektivet. Det har hänt något hemskt, men nu är det endast tystnad och lugnet kvar. Den kontexten smittade av sig på Pale white lily: Skogen, kylan, nakenheten och ensamheten. Och lugnet. Som I den tredje versen där till och med ‘sum the history’ är ett direkt lån.

So the trees will squeal to the croaky song of a single black eyed bird,
that dances around this cross you bear since you entered into this world.
The branches shake in a chilly wind, revealing mysteries.
In a sudden vision you caught the future just by summing history.


Att Lisa Lotta Carlsson är med och sjunger på albumversionen är redan nämnt. Gå gärna in och lyssna på hennes Joni Mitchelltolkning här. Riktigt fint. Fiol spelar Wietzke Lambert. I övrigt är det jag som sjunger och spelar gitarrer, orgel, marimba, nån typ av trumma osv. Allt är inspelat i Lund.


Pale white lily

To the ocean

You are a rock as hard, an oak untouchable, a pigeon made of clay.
A frozen whirl on a snow white lake on a silent winter’s day.
You have heard the screams of the falling leaf and sensed the smell of sky,
as a broken dream, for the bird of clay will fall but never fly.

To the ocean

You’re the forest’s sigh, the whispering wind, that will leave to stay away,
You’re the pale white lily on a stony ground that has lost the strength to sway,
Did the burdens grow or the strength just fade? Was it cold that sealed your fate?
Was the ground too sour, the soil too shallow, or did the spring just come too late?

So you leave it all.

To the ocean

So the trees will squeal to the croaky song of a single black eyed bird,
that dances around this cross you bear since you entered into this world.
The branches shake in a chilly wind, revealing mysteries.
In a sudden vision you caught the future just by summing history.

So you leave it all.

To the ocean

You are a rock as hard, an oak untouchable, a pigeon made of clay.
A frozen whirl on a snow white lake on a silent winter’s day.
You have heard the screams of the falling leaf and sensed the smell of sky,
as a broken dream, for the bird of clay will fall but never fly.

So you leave it all. So you leave it all.

To the ocean

You’re the pale white lily on a stony ground that has lost the strength to sway.








Klicka på länkarna i texten för att lyssna eller ladda ner. Annars finns låtarna i streampadden, den blå grejen i nederdelen av fönstret (”click to play all audio tracks”).

Stillbildsvideo av A still point of a turning world

mars 8, 2011 · Posted in En låt, Engelska, Livemusik, Lyssningstips, video · 5 Comments 

Gräver vidare i materialet och fokuserar A Still Point of A Turning World. Jag gillar verkligen slutet på liveversionen av A still point of a turning world. Hur Tomas rusar på i sitt solo, svänget som trummor och ståbas ger, hur skönt det är att Lisa Lotta tar mer plats i låten. Har inte direkt spridit den tidigare, och någon video finns inte, så, kära vänner, här har jag pusslade ihop en slags video av Mats Pehrsons fina foton och den ljudupptagning jag gjorde av koncerten. Det är med andra ord världspremiär. Nåra av de andra livelåtarna finns nu under Album och låtar.


Liveversionen är bättre än albumversionen, i mitt tycke, även om den senare har sina goda sidor med. Jämför själv:
A still point of a turning world (album)
A still point of a turning world (live)

På albumversionen tycker jag mig höra Elliot Smith från tiden han spelade in låtar som Waltz #2 (XO) och Miss Misery. Bläckblåset är fint, med Jocke Wiklund på trombon, Felix Rothman på tuba och Jens Lennartsson på trumpet. Vad hör ni?

Låten skrevs i ett källarrum i Reykjavík hösten 2002.


A still point of a turning world

I will do to this town
what this town did to you
and I won´t change my very bad ways
until you tell me to

I will haunt the bad
the way it haunted you
When your head is spinning too fast
I will be there too

I will be the still point
of a turning world

I will do to this town
what this town did to you
I will burn it down, I swear to God,
if it burned you

I have seen the days
when you´re made of glass
Can you sense the recognition?
We are made the same

I will be the still point
of a turning world

Havet, döden och klezmerbandet: X on your grave

mars 7, 2011 · Posted in En låt, Engelska · 2 Comments 

Ok, jag upphåller mig vid TO THE OCEAN lite till, även om det börjar bli dags att kolla av lite äldre grejer. Hursomhelst, om vi ändå ska hålla oss till havet, kan vi lika gärna binda ihop det med bilden av hur ett klezmerband stormar din begravning och därmed framförallt fokusera på Döden. Det är med andra ord dags för X on your grave (ladda ner på länken, lyssna på streampadden längst ner i fönstret). Och vi kan låta titeln sätta tonen direkt: Ditt namn kommer inte att stå på din grav – bara ett enkelt X.

Jag har alltid gillat de där hårda bilderna. Det är svårt att säga var dom kommer ifrån. I mitt huvud finns nog slutscenen i Den gode, den onde, den fule, gravplatsscenen med rad efter rad med anonyma gravar – inga andra likheter i övrigt. I låten är just x-slutet det ultimata misslyckandet. För det är ens egna val, naturligtvis, som drev en dit. Vi står alla inför risken att hamna i en grav som enbart är märkt med ett X.

Låten är ett slags konversation mellan låtets jag och en annan. Att hamna i en X-märkt grav tvingar fram frågan: vad hände med den där raden av svartklädda kvinnor som lämnar en ensam ros, vad hände med det där klezmerbandet som skulle storma begravningen och spela?

Det där med klezmerbandet kommer från konversationer med Daniel Wejdin, och hans speedade klezmerband Räfven. Det är dom som i mycket format min bild av klezmer. Dom, och Daniels andra projekt, Kaja. Men hur kom nu havet in igen? – Denna gång som tillflykt:

Take a look where the seagulls fly,
It might seem strange and you might ask why
but they will show the way TO THE OCEAN

Byggandet av en inspelning
Inspelningen är i vanlig anda, jag vill inte kalla den splittrad, men som ett kollage spritt över rum och tid. Låten är inspelad på flera ställen, vid olika tidpunkter. Sånt kan vara lite lurigt för musikerna, de vet ju inte riktigt hur helheten ska bli, de får lita på mina direktiv. Vi lånade en lokal i Kungsbacka av Lisa Lottas kära mor (tack) där vi spelade in Antons trummor och Daniels bas. Därefter reste jag runt med mina grejer och samlade in instrumentalisterna – Nils Dahls piano i Gamlestaden, Lisa Lottas sång i majorna, David Fraenckels trombon i Fors, Kungsbacka, David Kulanders sång och Tomas gitarr i Högsbohöjd, Göteborg. Min sång och gitarr antar jag att jag la i Lund, som jag bodde i då. Harmonimässigt är det för gitarrister en klassisk E-molluppbyggnad.

Truminspelning.





X on your grave

You won’t be able to sing those songs, you won’t be able to make them sing along
Who’s gonna hear it, who’s gonna hear it now?
You won’t be able to sing those songs, you won’t be able to make them sing along
Who’s gonna hear it, who’s gonna hear it now?

Take a look at your grave, there’s and X on the sign instead of your name,
You must have done somethings thats bad, my brother
– Take a look at yourself, you’d say, are you sure that someone shows when you go someday?
You will do some bad things too, I know you

What happened to the sad eyed ladies dressed in black leaving a single rose?
What happened to the kletzmer band that read my lips and cry?
I know you
– I know you do

Oh, what a feeling, you close your eyes and dance in the shadows,
oh that time will come,
inevitably.

Shuh, you say shuh,
Shame on you for the things you say but never do,
This is when you know that they’ll forgive you.
Take a look where the seagulls fly,
It might seem strange and you might ask why
but they will show the way TO THE OCEAN
And I know you miss it.

What happened to the klezmer band that played a tune to bid you a last farewell
What happened to the sad eyed ladies that kiss my lips and cry?

Oh, what a feeling, you close your eyes and dance in the shadows,
oh that time will come

You won’t be able to sing those songs, you won’t be able to make them sing along
Who’s gonna hear it, who’s gonna hear it now?

Inevitably.





Som vanligt gäller att du kan ladda ner låten på länken i texten, men också under Album och låtar. Lyssna kan du även göra på den blå streampadden längst ner i fönstret.

Die Einsamkeit eines Langstreckenläufers: Om Emil Zátopeks och långdistansmetaforens storhet

februari 28, 2011 · Posted in En låt, Engelska · 6 Comments 

Första ska det sägas att namnet kom först. Sen kom låten. Jag pratar om sistaspåret på TO THE OCEAN, The Loneliness of a long distance runner.

Jag minns det som att jag och Peter och Kristoffer i Minxy soul models var hemma hos Peters vän Per och spelade in piano hos honom. GP låg på köksbordet och tv-tablån berättade att på kvällen skulle visas en gammal svartvit film om en ung talangfull långdistanslöpare som hamnar på ungdomsanstalt. Det var någonting om revolt mot den stelnade vuxenvärlden och i vad mening egentligen ligger. Filmen heter The loneliness of the long distance runner.





Jag snodde namnet direkt. Eller, lånade det, föll för det.

Men jag mindes kanske inte exakt, det blev en liten skillnad utan att jag själv visste det. Skillnaden är att filmen heter The loneliness of THE long distance runner och att låten heter The loneliness of A long distance runner. Det enda tråkiga var väl, vilket jag fick reda på av gamla hårdrockare långt senare, att Iron Maiden redan gjort en låt med samma namn. Så inte ens min stöld var unik.

Men det kan inte hjälpas: namnet är perfekt. Det klickade i perfekt i min idévärld om långdistanslöparens kamp. Några år tidigare hade jag satt upp bilder i min lya på olika personer som gjort inspirerande saker. På en av bilderna var den Tjeckoslovakiske långdistanslöparen Emil Zátopek.

Jag hade råkat läsa om honom någon gång. Om hans plågade löpstil, hans obeveklighet, men framförallt hans segrar under OS i Helsingfors 1952. Det var inte bara det att han vann 5000 meter och 10 000 meter på nya olympiska rekord, det var mytbildningen kring hans efterföljande maratonlopp som satte mest spår. Som fick mig att prata om maratonlopp i åratal efteråt. Rapporterna säger att det maratonloppet var hans första någonsin, och myten säger att han, eftersom han därför inte visste hur han skulle lägga upp loppet, hur fort han skulle springa i början, helt enkelt hängde på i täten, med de för tiden bästa för att se vad dom gjorde.

Myten säger också att han tilltalade dom under loppet, någonstans mot dess slut, och han lär ha sagt att ”ursäkta mig, jag vet ingenting om att springa maraton, men – borde vi inte springa snabbare?”.

Han fick inget svar.

Och ökade helt enkelt på sina steg, sprang ifrån och vann maratonloppet på – återigen – nytt olympiskt rekord. Det är sådana historier som fastnar. Och det var en aspekt av varför långdistanslöpningen blev en del av min idévärld, och senare en sång.





The loneliness of a long distance runner

My brand new body needs a brand new soul
The perfect highway is this dirty road
Every night is new here baby, but all the days are just the same

Its the loneliness, the loneliness
of a long distance runner

I’ve left my numbers and I’ve lost my shame
The pattern of streets is going to shape my name
Every night has to be new when all the days are just the same

Its the loneliness, the loneliness
of a long distance runner




Med mig på inspelningen är Daniel Wejdin på ståbas och Elisabeth Johansson på kör. Jag spelade in sång och akustiska gitarrer på Trastvägen i Lund, sen rasade hårddisken i min digitalporta, vilket gjorde att jag bara hade en redan mixad och därmed internt låst version att använda mig av. Jag tog med den till en studio Martin Veida använde i Göteborg, där vi spelade in piano, gitarr, bas och kör.

Trivia: Andra raden ändrades som en hommage till Minxy Soul Models låt Perfect Highway, som var den första låten vi spelade in ihop, jag och Peter Modestij. Vi reste runt i en liten röd bil i Kungsbacka och Göteborg och spelade in saker. Trummor i ett förråd i Kungsbacka, piano hos Per, osv. Den mixades sen om i Kristian Anttilas studio och hamnade som sistalåt på Transparent Yeah.

Nästa sida »