I den förljugna reciprocitetens namn: Famous blue calendar

april 5, 2011 · Posted in En låt, Engelska · Comment 

Jag vet inte vad ni vet om reciprocitet. Men, ungefär, det som gäller för den ena ska även gälla för den andra. ”Varandra” är ett reciprokt pronomen. Ni fattar. Jag är inne på den lite old school-dylan-gitarrplonkande låten Famous blue calendar. Här är den ”förljugna reciprocitetens” textrad:

”Its reciprocity they say when
they mean you giving”

Har ni hört Leonard Cohens Famous blue raincoat? Ja, då förstår ni var låtnamnet kommer ifrån. Jag lyssnade mycket på tidiga Cohen för några år sen. Inte den basiga 80-talsröstens plattor, men den tidiga, gitarrkompade, unga Cohen. Jag gillar det där regntunga, det Jane-came-by-with-a-lock-of-you-hair-iga.





Tillbaks till låten.
Havet – det eviga havet – finns där, och vår längtan efter det. Måsarna, precis som i X on your grave, skvallrar om havet. Det musikaliskt mest ”roliga” med låten är helt klart sticket, eller vad man ska kalla det, partiet där alla instrument och intensiteten kickar igång och en håkan hellströmsk melodi skrålar igång. Inspelningsmässigt är det en egolåt där jag spelar allt, även för ovanlighetens skull trummorna. Vilket jag inte är helt säker på var en bra idé. Och hade bara Daniel bara bott närmre hade jag absolut inte spelat basen själv. För ståbasen vinner i alla lägen, tycker jag, över elbas.

Trivia: min Anna trodde länge jag sjöng ”this time i get high” när jag sjunger ”this time i cant hide” (I’ve got a feeling inside).



Famous blue calendar

There is this feeling
that too much time’s gone by
Can you feel that you have to go
wherever the wind may blow?
When you look at the blue calendar on the wall.

Its reciprocity they say when
they mean you giving
The take, you take, they give, you give,
they speak, and then you answer

But they don’t care if you mean it,
They just want you to say it

But this time I can’t hide, I’ve got a feeling inside
This time I can’t hide, I’ve got a feeling inside,
This time I can’t hide, I’ve got a feeling inside

Can you hear it?
The seagulls cry.
It means the ocean is close by

Do you miss it?
Well, you’ve marked the day you leave,
in the famous blue calendar on the wall,
in the blue calendar on the wall.



Sincerely S Larsson.


Bakåt mot någon typ av ursprung: Häng kejsaren, häng han högt.

mars 20, 2011 · Posted in En låt, Engelska, video · Comment 

Det har blivit dags att gräva djupare i kronologin, tillbaks till den gula tiden. Den bästa bryggan är nog Hang the Kaizer, för den finns med på både TO THE OCEAN och YELLOW room 101, fast i olika versioner. De är väldigt olika, och den versionen som finns på det gula albumet kan jag knappt lyssna på längre, men är en bra markör för vad som höll på att hända. Jag var på väg vidare från det där Zelmaniska, Lasse Halapiproddade gitarrslipade akustiska som öppningsspåret The one thing och Cathy’s clown är stöpta i, till något mer ruffigt, tramporgeldistat. Jag hade bara inte hittat tramporgeln än.

När jag lyssnar igenom YELLOW room 101 är det för mig tydligt att Tom Waits ligger och lurar där, speciellt Frank’s wild years och Rain dogs. Det hörs inte i soundet, men det märks i texterna, på sina ställen. Det är för övrigt två album jag har mycket att tacka för, och jag ska återkomma till dom i något annat inlägg.

TO THE OCEAN-versionen börjar väl lika svårtillgängligt som YELLOW room101-versionen, men smäller till skönt när den kickar igång. Vi spelade in grunderna med Petter Eriksson för rätt länge sedan i Göteborg, ihop med några andra låtar, men just för Hang the Kaizer blev jag inte riktigt nöjd. Det saknades något, den var inte ruffig nog, sången var låg. Så jag bidade min tid. Eftersom studion flyttades hade jag svårt att få tag på grundspåren för fortsatta pålägg någon annanstans.

Till slut tröttnade jag och körde den raka vägen, rakt igenom hörnen, och spelade in rakt på stereomixen. Ofta är det egentligen inget problem, men med sång skapar det en speciell känsla. Det blev sång på sång, liksom. Och för de flesta sound och låttyper funkar inte det. Men det funkar för Hang the Kaizer. Påläggen är gjorda i Lund, inklusive fälgslagen. Det jag gillar med påläggen är framförallt stöveltrampsljuden och de lite lätt distade handklappen som ger pulsen.

Handklappen är mina, Tomas, AnnaHannas och Annas (tack). I övrigt spelar Daniel Wejdin den svängiga basen, Lisa Lotta Carlsson och David Kulander körar, och Tomas Dahl spelar en kompgitarr medan jag spelar en melodigitarr och tramporglar. Trummorna står Anton Engblom för.

Det finns en video med kass kvalitet från en gång när vi spelade på Babel i Malmö, som förband till Kultiration.

Trivia:
– Introt på den gamla versionen är inspelat på Iris sjukt tunga men mycket vackra sovjetiska dragspel (tack för lånet).
– Namnet har inget med Kaizers orkester att göra, även om jag lyssnat mycket på deras lite tidigare album.
– Låten fanns innan tremannakombot. Det är med andra ord låten som gett namn åt bandet, som det där bandet i tredje versen som tröstar han som träffade på en two-faced no-good.
– Den gula versionen innehåller ubåtljud rippade från den dåliga ubåtsfilmen U-571.
– Stöveltrampljuden kommer från många slag mot en gammal läderväska jag fått av min far.



Hang the Kaizer

In any bar or public place you can see them conversate
Saying “you could be my phantom limb and I could be your friend
– tonight”

Hang the Kaizer if the Kaizer’s no good.
You know I lost my twin walkie talkie.
I would sell my pride for an okidoki.
So, hang the Kaizer high
– tonight.

He wasted smiles on a two-faced no-good
Who left him clean in the hard-mud back-yard
So he soaks his cheeks to a three man combo
Tonight they only play
for him

She spun my face with her sad eyed whisper
and the raven black straws around her pale face
You know my eyes were blue as the Swedish spring sky
You should turn and run
– but you don’t.

So in every bar or public place you can see me conversate
Saying “you could be my phantom limp and I could be your friend
– tonight.”




Ladda gärna ner låten via länken i texten. Lyssna annars i ”streampadden” i botten av ditt webbfönster. Klickar du på listsymbolen nere till höger så ser du vilka låtar som ligger där i en lista.

Den distade tramporgelns brokiga skönhet: Om ‘Pale white lily’

mars 11, 2011 · Posted in En låt, Engelska, Lyssningstips · 1 Comment 

Pale white lily är en låt som följt med länge. För att kunna visa hur den utvecklats så är nu även den första av de fyra färgerna till demos som jag gjorde för några år sen uppe på sajten – den blekvita PALE WHITE room 101 (skrolla ner). Låten Pale white lily finns egentligen i tre versioner, varav de två första kanske inte bör visas upp, i vart fall inte den allra första som spelades in i mitt studentrum 101 på Vildanden i Lund någon gång för snart 10 år sedan, troligen 2001. Den var enkelt producerad, med gitarrer och sång, och bar tydliga spår av någon typ av rock-grungig gitarrskola som höll lyckligtvis höll på att rinna ur fingrarna. Sången och en del av gitarren överlevde till Pale white lily demoversionen (som alltså hamnade på PALE WHITE room 101), som blev ett test i hur mycket körer man kunde bygga själv, hur orkesterpukor kunde spelas in och var rätt ambitiös på ett pretentiöst sätt. Inspelad åska genom takfönstret i Kungsbacka, inklusive.

Man kanske inte kan säga att albumversionen av Pale white lily blev mindre ambitiös, eller ens pretentiös, men den är lite tyngre, kanske hårdare, mer nyanserad och – tycker jag – vackrare. Den äldre versionen är lite stökig och mer rockig i sin rytm, även om det alltid är kul med distad sång. Men den får mig att sakna orgeln och dess vaggande stomp-rytm på TO THE OCEAN-versionen. Lisa Lottas sång. Stråkarna. Marimban.

Jag har ju tidigare nämnt att havet är ett ständigt närvarande tema på albumet som därför gavs namnet TO THE OCEAN. I Pale white lily fanns dock från början inget hav. Det fanns bara en skog med träd med slående grenar, skakade av vinden, och det där Emily Dickinsonskt tysta, kalla. Det fanns flykt, men inget hav. Havet blev en kör när jag började inse att det var det som albumet skulle kallas. Kören var nog det sista som gjordes på låten. Målet för flykten kunde ju lika gärna vara havet som något annat.

Texten, som bitvis är abstrakt och lite svår att förstå så här 10 år senare, har några fragment inspirerade av en kortare dikt av den amerikanske posten Emily Dickinson. Här är dikten:

How the Waters closed above Him
We shall never know —
How He stretched His Anguish to us
That — is covered too —

Spreads the Pond Her Base of Lilies
Bold above the Boy
Whose unclaimed Hat and Jacket
Sum the History —

Bilden grep mig. Det finns något kraftfullt och osentimentalt i skeendet. Något kallt konstaterande i efteråtperspektivet. Det har hänt något hemskt, men nu är det endast tystnad och lugnet kvar. Den kontexten smittade av sig på Pale white lily: Skogen, kylan, nakenheten och ensamheten. Och lugnet. Som I den tredje versen där till och med ‘sum the history’ är ett direkt lån.

So the trees will squeal to the croaky song of a single black eyed bird,
that dances around this cross you bear since you entered into this world.
The branches shake in a chilly wind, revealing mysteries.
In a sudden vision you caught the future just by summing history.


Att Lisa Lotta Carlsson är med och sjunger på albumversionen är redan nämnt. Gå gärna in och lyssna på hennes Joni Mitchelltolkning här. Riktigt fint. Fiol spelar Wietzke Lambert. I övrigt är det jag som sjunger och spelar gitarrer, orgel, marimba, nån typ av trumma osv. Allt är inspelat i Lund.


Pale white lily

To the ocean

You are a rock as hard, an oak untouchable, a pigeon made of clay.
A frozen whirl on a snow white lake on a silent winter’s day.
You have heard the screams of the falling leaf and sensed the smell of sky,
as a broken dream, for the bird of clay will fall but never fly.

To the ocean

You’re the forest’s sigh, the whispering wind, that will leave to stay away,
You’re the pale white lily on a stony ground that has lost the strength to sway,
Did the burdens grow or the strength just fade? Was it cold that sealed your fate?
Was the ground too sour, the soil too shallow, or did the spring just come too late?

So you leave it all.

To the ocean

So the trees will squeal to the croaky song of a single black eyed bird,
that dances around this cross you bear since you entered into this world.
The branches shake in a chilly wind, revealing mysteries.
In a sudden vision you caught the future just by summing history.

So you leave it all.

To the ocean

You are a rock as hard, an oak untouchable, a pigeon made of clay.
A frozen whirl on a snow white lake on a silent winter’s day.
You have heard the screams of the falling leaf and sensed the smell of sky,
as a broken dream, for the bird of clay will fall but never fly.

So you leave it all. So you leave it all.

To the ocean

You’re the pale white lily on a stony ground that has lost the strength to sway.








Klicka på länkarna i texten för att lyssna eller ladda ner. Annars finns låtarna i streampadden, den blå grejen i nederdelen av fönstret (”click to play all audio tracks”).

Stillbildsvideo av A still point of a turning world

mars 8, 2011 · Posted in En låt, Engelska, Livemusik, Lyssningstips, video · 5 Comments 

Gräver vidare i materialet och fokuserar A Still Point of A Turning World. Jag gillar verkligen slutet på liveversionen av A still point of a turning world. Hur Tomas rusar på i sitt solo, svänget som trummor och ståbas ger, hur skönt det är att Lisa Lotta tar mer plats i låten. Har inte direkt spridit den tidigare, och någon video finns inte, så, kära vänner, här har jag pusslade ihop en slags video av Mats Pehrsons fina foton och den ljudupptagning jag gjorde av koncerten. Det är med andra ord världspremiär. Nåra av de andra livelåtarna finns nu under Album och låtar.


Liveversionen är bättre än albumversionen, i mitt tycke, även om den senare har sina goda sidor med. Jämför själv:
A still point of a turning world (album)
A still point of a turning world (live)

På albumversionen tycker jag mig höra Elliot Smith från tiden han spelade in låtar som Waltz #2 (XO) och Miss Misery. Bläckblåset är fint, med Jocke Wiklund på trombon, Felix Rothman på tuba och Jens Lennartsson på trumpet. Vad hör ni?

Låten skrevs i ett källarrum i Reykjavík hösten 2002.


A still point of a turning world

I will do to this town
what this town did to you
and I won´t change my very bad ways
until you tell me to

I will haunt the bad
the way it haunted you
When your head is spinning too fast
I will be there too

I will be the still point
of a turning world

I will do to this town
what this town did to you
I will burn it down, I swear to God,
if it burned you

I have seen the days
when you´re made of glass
Can you sense the recognition?
We are made the same

I will be the still point
of a turning world

Havet, döden och klezmerbandet: X on your grave

mars 7, 2011 · Posted in En låt, Engelska · 2 Comments 

Ok, jag upphåller mig vid TO THE OCEAN lite till, även om det börjar bli dags att kolla av lite äldre grejer. Hursomhelst, om vi ändå ska hålla oss till havet, kan vi lika gärna binda ihop det med bilden av hur ett klezmerband stormar din begravning och därmed framförallt fokusera på Döden. Det är med andra ord dags för X on your grave (ladda ner på länken, lyssna på streampadden längst ner i fönstret). Och vi kan låta titeln sätta tonen direkt: Ditt namn kommer inte att stå på din grav – bara ett enkelt X.

Jag har alltid gillat de där hårda bilderna. Det är svårt att säga var dom kommer ifrån. I mitt huvud finns nog slutscenen i Den gode, den onde, den fule, gravplatsscenen med rad efter rad med anonyma gravar – inga andra likheter i övrigt. I låten är just x-slutet det ultimata misslyckandet. För det är ens egna val, naturligtvis, som drev en dit. Vi står alla inför risken att hamna i en grav som enbart är märkt med ett X.

Låten är ett slags konversation mellan låtets jag och en annan. Att hamna i en X-märkt grav tvingar fram frågan: vad hände med den där raden av svartklädda kvinnor som lämnar en ensam ros, vad hände med det där klezmerbandet som skulle storma begravningen och spela?

Det där med klezmerbandet kommer från konversationer med Daniel Wejdin, och hans speedade klezmerband Räfven. Det är dom som i mycket format min bild av klezmer. Dom, och Daniels andra projekt, Kaja. Men hur kom nu havet in igen? – Denna gång som tillflykt:

Take a look where the seagulls fly,
It might seem strange and you might ask why
but they will show the way TO THE OCEAN

Byggandet av en inspelning
Inspelningen är i vanlig anda, jag vill inte kalla den splittrad, men som ett kollage spritt över rum och tid. Låten är inspelad på flera ställen, vid olika tidpunkter. Sånt kan vara lite lurigt för musikerna, de vet ju inte riktigt hur helheten ska bli, de får lita på mina direktiv. Vi lånade en lokal i Kungsbacka av Lisa Lottas kära mor (tack) där vi spelade in Antons trummor och Daniels bas. Därefter reste jag runt med mina grejer och samlade in instrumentalisterna – Nils Dahls piano i Gamlestaden, Lisa Lottas sång i majorna, David Fraenckels trombon i Fors, Kungsbacka, David Kulanders sång och Tomas gitarr i Högsbohöjd, Göteborg. Min sång och gitarr antar jag att jag la i Lund, som jag bodde i då. Harmonimässigt är det för gitarrister en klassisk E-molluppbyggnad.

Truminspelning.





X on your grave

You won’t be able to sing those songs, you won’t be able to make them sing along
Who’s gonna hear it, who’s gonna hear it now?
You won’t be able to sing those songs, you won’t be able to make them sing along
Who’s gonna hear it, who’s gonna hear it now?

Take a look at your grave, there’s and X on the sign instead of your name,
You must have done somethings thats bad, my brother
– Take a look at yourself, you’d say, are you sure that someone shows when you go someday?
You will do some bad things too, I know you

What happened to the sad eyed ladies dressed in black leaving a single rose?
What happened to the kletzmer band that read my lips and cry?
I know you
– I know you do

Oh, what a feeling, you close your eyes and dance in the shadows,
oh that time will come,
inevitably.

Shuh, you say shuh,
Shame on you for the things you say but never do,
This is when you know that they’ll forgive you.
Take a look where the seagulls fly,
It might seem strange and you might ask why
but they will show the way TO THE OCEAN
And I know you miss it.

What happened to the klezmer band that played a tune to bid you a last farewell
What happened to the sad eyed ladies that kiss my lips and cry?

Oh, what a feeling, you close your eyes and dance in the shadows,
oh that time will come

You won’t be able to sing those songs, you won’t be able to make them sing along
Who’s gonna hear it, who’s gonna hear it now?

Inevitably.





Som vanligt gäller att du kan ladda ner låten på länken i texten, men också under Album och låtar. Lyssna kan du även göra på den blå streampadden längst ner i fönstret.

Die Einsamkeit eines Langstreckenläufers: Om Emil Zátopeks och långdistansmetaforens storhet

februari 28, 2011 · Posted in En låt, Engelska · 6 Comments 

Första ska det sägas att namnet kom först. Sen kom låten. Jag pratar om sistaspåret på TO THE OCEAN, The Loneliness of a long distance runner.

Jag minns det som att jag och Peter och Kristoffer i Minxy soul models var hemma hos Peters vän Per och spelade in piano hos honom. GP låg på köksbordet och tv-tablån berättade att på kvällen skulle visas en gammal svartvit film om en ung talangfull långdistanslöpare som hamnar på ungdomsanstalt. Det var någonting om revolt mot den stelnade vuxenvärlden och i vad mening egentligen ligger. Filmen heter The loneliness of the long distance runner.





Jag snodde namnet direkt. Eller, lånade det, föll för det.

Men jag mindes kanske inte exakt, det blev en liten skillnad utan att jag själv visste det. Skillnaden är att filmen heter The loneliness of THE long distance runner och att låten heter The loneliness of A long distance runner. Det enda tråkiga var väl, vilket jag fick reda på av gamla hårdrockare långt senare, att Iron Maiden redan gjort en låt med samma namn. Så inte ens min stöld var unik.

Men det kan inte hjälpas: namnet är perfekt. Det klickade i perfekt i min idévärld om långdistanslöparens kamp. Några år tidigare hade jag satt upp bilder i min lya på olika personer som gjort inspirerande saker. På en av bilderna var den Tjeckoslovakiske långdistanslöparen Emil Zátopek.

Jag hade råkat läsa om honom någon gång. Om hans plågade löpstil, hans obeveklighet, men framförallt hans segrar under OS i Helsingfors 1952. Det var inte bara det att han vann 5000 meter och 10 000 meter på nya olympiska rekord, det var mytbildningen kring hans efterföljande maratonlopp som satte mest spår. Som fick mig att prata om maratonlopp i åratal efteråt. Rapporterna säger att det maratonloppet var hans första någonsin, och myten säger att han, eftersom han därför inte visste hur han skulle lägga upp loppet, hur fort han skulle springa i början, helt enkelt hängde på i täten, med de för tiden bästa för att se vad dom gjorde.

Myten säger också att han tilltalade dom under loppet, någonstans mot dess slut, och han lär ha sagt att ”ursäkta mig, jag vet ingenting om att springa maraton, men – borde vi inte springa snabbare?”.

Han fick inget svar.

Och ökade helt enkelt på sina steg, sprang ifrån och vann maratonloppet på – återigen – nytt olympiskt rekord. Det är sådana historier som fastnar. Och det var en aspekt av varför långdistanslöpningen blev en del av min idévärld, och senare en sång.





The loneliness of a long distance runner

My brand new body needs a brand new soul
The perfect highway is this dirty road
Every night is new here baby, but all the days are just the same

Its the loneliness, the loneliness
of a long distance runner

I’ve left my numbers and I’ve lost my shame
The pattern of streets is going to shape my name
Every night has to be new when all the days are just the same

Its the loneliness, the loneliness
of a long distance runner




Med mig på inspelningen är Daniel Wejdin på ståbas och Elisabeth Johansson på kör. Jag spelade in sång och akustiska gitarrer på Trastvägen i Lund, sen rasade hårddisken i min digitalporta, vilket gjorde att jag bara hade en redan mixad och därmed internt låst version att använda mig av. Jag tog med den till en studio Martin Veida använde i Göteborg, där vi spelade in piano, gitarr, bas och kör.

Trivia: Andra raden ändrades som en hommage till Minxy Soul Models låt Perfect Highway, som var den första låten vi spelade in ihop, jag och Peter Modestij. Vi reste runt i en liten röd bil i Kungsbacka och Göteborg och spelade in saker. Trummor i ett förråd i Kungsbacka, piano hos Per, osv. Den mixades sen om i Kristian Anttilas studio och hamnade som sistalåt på Transparent Yeah.

Om livets underströmmar: The undertow

februari 21, 2011 · Posted in En låt, Engelska · Comment 

Havet som någon typ av principiellt tema finns på många av mina låtar. Men inte havet i någon Evert Taubesk mening. Inte havet som havet är i en mer reell mening, inte havet som arbetsplats eller transport. Mer havet som en symbol för något annat, som ett språkbruk, som både ett längtans ljusa dragningskraft och mörkrets djupa sugande avgrund. Havet är liksom både hem, en flykt och ett hot.

Eller, vafan, jag gillar havet.

Då blir även underströmmar intressanta, det som drar under ytan, det inte så uppenbara men ändå kraftfulla. I The Undertow, som smyger in på den anonyma elfteplatsen på TO THE OCEAN, trea från slutet, har fått sitt namn efter allt det här. Att man dras med, dras in, utan att ha planerat det, ens kanske valt det när man stod inför det.

The undertow är en av de fyra låtar vi spelade in med Petter Ericsson under två hektiska dagar 2006, dvs tre år innan de släpptes på albumet. Det känns sjukt länge sedan nu. Eller snarare att tiden gått fort! De väna körerna är David Kulander och LisaLotta Carlsson, Tomas Dahl spelar melodigitarren som är både ett tema i början och ett outro. Jag minns hur vi snackade och övade melodier. Huvudmelodin är mitt påhitt medan Tomas spelade sig fram till den lite aviga sköna under andra versen, där kören sjunger I know you miss it too i bakgrunden. Ståbasen spelar naturligtvis Daniel Wejdin och trummorna, som Anton Engblom spelar, ville jag skulle ta fram den där hackiga rytmen som kompgitarren spelar.

Låtens rytm är lite intressant, men jag är dålig på att beskriva den i korrekta musiktermer. För vissa instrument känns den naturligt 6/8 men för min kompande gitarr är den mer en snabb tretaktare. Samtidigt som basen väl spelar den som 4/4. Det finns inte så många liveversioner att dela med sig av, men upptagningen från releasen känns helt okej. Där är även Nils Dahl med på pianot och Kristoffer Nordh på en gryta som markerar 2an om man ser det som tretakt.

—-

The undertow

Let us leave for the life we talked about
Let us leave for the life we talked about
Let us be less afraid

Don’t blame yourself for taking chances you could not foresee
This is how it happens, this is how it feels
Don’t blame yourself for making choices you did not believe in
This is how it functions and this is how it is

Let us leave

Its not the age, its not the place
It is the words we used to say
Its not the age, its not the place

It is the life we talked about
Let us leave

I know you miss it too, I know you miss it too

Remember me as a shipwreck
an undertow in the sea
I wanted you to hear it
I wanted you to feel it

Remember me as a melody
A sad song in your head
Remember me as an undertow
going on under the sea
Let us leave

Its not the age, its not the place
It is the words we used to say
Its not the age, its not the place
It is the life we talked about
Let us leave

——-

För att lyssna klickar du antingen på länken i texten eller på den blå linjen i botten av sajten, streampadden. Där finns också sajtens alla låtar i en lista.

The Darling Conceptions of Your Time

februari 13, 2011 · Posted in En bok, En låt · 4 Comments 

Det är dags att komma igång med lite bättre låtpresentationer och jag tänkte börja med The darling conceptions of your time, den låt som är den mest samhällsvetenskapligt sammankopplade.

Det är ju rätt vanskligt att få ihop en låt som samtidigt gör anspråk på att kunna berätta nåt om förändringar av världsbilder, och blir lätt dåligt eller töntigt. Låten i sig, är ett ihopplock av inspelningar. Antons trummor spelades in i en replokal på Hisingen, i en källare bredvid en boxningslokal, när vi var där och repade med Minxy, pianot på Östgötavägen 14 i Lund, precis som sången och säkert gitarrerna. LisaLottas sång minns jag inte inspelningen av, men det kan ha varit hemma hos henne i Göteborg på den tiden. Det är Daniel Wejdin som spelar den skönt svängiga ståbasen. Minns du var din gitarr spelades in, Tomas?

Efter vi spelat in en snabbare version, med mer tempo och countrytassande sväng kände jag att låten passade som ensam pianolåt också. Jag och Martin Veida, som mastrade låtarna, satt och diskuterade huruvida man skulle ha pianoversionen med eller utan LisaLottas kör i det stick som kommer i andra halvan. Vi kom fram till att låten hålls mer ”ren” och mindre effektsökande utan. Här är versionen utan Lisalotta och här är versionen med LisaLotta. Avgör själva!

Hursomhelst, sammanställandet av låten sammanföll med att jag var med och gjorde en bok ihop med en professor i rättssociologi, Håkan Hydén, som gavs namnet FRAMTIDSBOKEN: Volym 1.0, där även Dennis Töllborg medverkade. Jag gav boken undertiteln ”The Darling Conceptions of Your Time”. I min artikel, Om Sanning och Rätt, har jag med delar av låttexten, och låter den leda artikeltexten framåt i sin metapedagogiska berättelse om samhällsförändring kopplad till digitalisering, om upphovsrätt och föreställningar knutna till den.

Eftersom jag gjorde både bokens omslag och låtens så fick dom gå i samma ton, inspirerade av den ptolemaiska föreställningen om solsystemet med jorden i centrum kontra den galileiska eller kopernikanska, med solen i centrum.

Så här presenteras artikeln på Lunds Universitets hemsida:

It is not the eyes that fool you, it’s not the ears that can’t hear It’s the darling conceptions of your time that makes you feel this way” Detta sjunger 1600-talsastronomen Galileo Galilei i denna artikel i FRAMTIDSBOKEN, och artikeln kretsar, precis som alla sex ingående artiklar, kring konceptuella problem knutna till vår tid och ett samhälle som är mer och mer uppkopplat. Dessa dilemman är såväl juridiska som tankemässiga och har att göra med en samhällsförändring knuten till en digital revolution. Om Sanning och Rätt handlar om Akademins och Rättens roll i samhället idag. Artikeln handlar om samhällsförändring, olika förhållningssätt till denna förändring, och hur föreställningar blir betraktade som Sanna och Rätta. Artiklen diskuterar upphovsrättens historiska utveckling i kombination med teknikens. Genomgående i artikeln förekommer citat från en sång, The Darling Conceptions of Your Time, som behandlar samma tema som artikeln, med den (meta-)pedagogiska poängen i att finnas sökbar och nedladdningsbar på Internet.

Vi gjorde en kombo en gång, jag med mitt tremannakombo och professor Håkan som föreläsare, på vetenskapsfestivalen i Göteborg. Det var udda, men intressant, och kul. Vi spelade inte bara Darling conceptions, och musiken i en film från det framförandet finns på ubetoosidan, men man får klicka framåt lite för att komma till darling conceptions-låten.

Har du mobiltelefon eller vill ladda ner låtarna (”spara länk som”) så klickar du på länkarna i texten ovan, annars kan du lyssna längst ner på sidan i ”streampadden”.

UPPDATERING: Hittade en liveupptagning på låten från ett framförande på Vetenskapsfestivalen i Göteborg, 2009.


The Darling Conceptions of Your Time

I see a learned man watching the sky
His mind is forming a question
He trembles when he starts to realize
There is something wrong with how the sun passes the sky
There is something wrong with how the sun passes the sky

The court declared the conviction
and the mumbling crowd awaited no reply
It expected no contradictory claims
There is nothing wrong with how the sun passes the sky
There is nothing wrong with how the sun passes the sky

Its not the eyes that fool you
Its not the ears that cant hear
It’s the darling conceptions of your time
that makes you feel this way
that makes you feel this way

Can you feel it too?
The old world measuring the new
Can you feel it too?
The old world claiming the truth
I know you’ve heard it too
That the questions that we ask ourselves
in the passed way of thinking
won’t solve the problems of the new

Its not the eyes that fool you
Its not the ears that cant hear
It’s the darling conceptions of your time
that makes you feel this way
that makes you feel this way

Ny musikspelare

februari 9, 2011 · Posted in En låt, Sajtbygge · Comment 

Ok, testar en ny musikspelare för När jag är bara ljud-sajten, den gamla var lite för enkel, låtnamnet föll bort, stöddes heller inte av monopolist-Apples iphone. Det gör förvisso inte den här spelaren heller, men mobilanvändare kan klicka på den länk jag ger, typ till Pale white lily, så får telefonens egna spelare spela låten. Andra användare kan iofs också göra så, eller ladda ner låten ELLER lyssna på låten i den spelare som finns i botten av sajtfönstret. Där finns å andra sidan även ALLA sajtens låtar – om man klickar på listknappen nere till höger så ser man alla – vilket är rätt sympatiskt för den som vill lyssna igång sig.

Det fina är att den låt som länkas till i senaste posten verkar hamna först i listan, helt pedagogiskt.

Det handlar för mig om att ratta in rätt grejer här med andra ord.

Fick upp några spelningsvideor också. Kolla in. Ska se om jag kan lösa det på något snyggare sätt, och även lägga till sånt som inte nödvändigtvis måste ligga på youtube.

Testar musikspelare

februari 8, 2011 · Posted in En låt, Sajtbygge · 2 Comments 

Tänker mig att man ska kunna välja om man vill spela låtar jag skriver om i en liten musikspelare på sajten eller om man vill ladda ner dom. Så jag testar en musikspelare nu och kan väl börja med låten You’ve come a long way for love.

Låten ska hamna i en liten musikspelare i botten av det här inlägget. Om man vill ladda ner så kan man göra det, exempelvis genom att högerklicka på länken här i texten och välja ”spara länk som”.

« Föregående sida