Aldrig släppt låt: Minnen
Jag har en del material som av olika orsaker aldrig kom med på album eller demos, som jag tänkte visa upp här. Först ut är låten Minnen (ladda ner här eller spela i den blå streampadden längst ner).
Det är en lågmäld bit spelad på nylon, Minnen. Den har liksom bara väntat på att hamna i nåt sammanhang som aldrig dök upp. Den är kvar som en anteckning, som ett …minne. Jag spelade in den för några år sen i Lund, kanske när jag bodde hos David. Jag skulle önskat att jag hade höjt dragspelet något, det hade varit fin med någon typ av stråkar.
Det var ett fint dragspel det där, lånat av Simons mamma Iris, inköpt i Sovjet innan nationen rasade.
Tungt som as.
Texten letar efter det där inre, den dolda, tvivlande tanken. Du har den. Hon. Han. Jag. Om att vara del i ett sammanhang men att förhålla sig till det med ett visst avstånd hur nära det än ser ut att vara.
Är först på jobbet. Testar att spela låten.
Den ekar fint i de tomma korridorerna.
Minnen
Det är så med minnen
De finns där alltid nånstans
Det är så med tankar som blivit kvar
Och alla dessa känslor
du inte trodde fanns
Det finns vissa tvivel du spar
Jag ser dig mitt ibland oss
Du undrar om nån ser
Kan inte tro att någon tänker som du
Så du undrar om du ljuger
i den stund du råkar le
Dina läppar formar ord utan ljud
I ditt hörn du sitter och undrar vad som sker
när bara tystnaden finns kvar
I ditt hörn du sitter och undrar om någon mer har
tankar kvar (att göra av)
Så du gråter tyst nu
för du har lärt dig vara kall
när någon ser, när dom tittar åt ditt håll
Så jag vet att du ljuger
för du följer deras mall
Du har blivit bra på din roll
I ditt hörn du sitter och undrar vad som sker
när bara tystnaden finns kvar
I ditt hörn du sitter och undrar om någon mer har
tankar kvar att göra av
Jag har tankar kvar att göra av
..det är så med minnen.
Tra-la-a, apan är borta från min rygg: Long for the days
För en vecka sedan kände jag mig lite skör.
Nu känner jag mig mer tra-la-la-lande:
Har jag någon låt som beskriver hopp, och inte bara hopplöshet, som beskriver glädje och får mig att vilja tralla la-la? Tja, lite-halvt-om-halvt är väl Long for the days från albumet TO THE OCEAN en glad låt. Den får mig att vilja tralla – la-la. Och jag känner för att tralla nu.
Den rättssociologiska avhandlingen är färdigskriven. I låten sjunger jag.
I long for the days, when all will fall in place
I wish for the times when I am done here.
Och, när det gäller min sega avhandling, så är jag ”done here”. Den skall tryckas i veckan. Just i detta nu sitter en tryckare och formar texten så att maskinerna skall producera en riktigt stilig bok.
Tra-la-la!
Och visst är det så med avhandlingar. De kan bli en börda. Staten investerar miljoner i att man skall doktorera och leverera en avhandling, och kollegorna påminner en om att avhandlingen är det viktigaste man måste klara av om man vill fortsätta vara en kollega. Det är som med fotobollstalanger. När dom nått en viss ålder måste de gå från talang till mogen fotbollsspelare. Man kan inte vara talang så länge.
Avhandlingen kan bli en stor apa som sitter på ryggen och konstant tynger ner en och viskar oegentligheter i ditt öra. ”Borde du inte vara klar nu?”, ”snart ser dom att du bara har fuskat dig igenom din utbildning?”, ”samhället har gett dig miljoner, men vad har du gett samhället?”.
Tja, vad har man egentligen gett samhället? Nu ser det i vart fall ut som att jag ger en avhandling – till vilken nytta eller onytta det ger – vilket var ett krav som ställdes på mig.
Jag har nu släppt av apan från min rygg. Han kan gå och störa någon annan.
Sjung med mig: Tra-la-la-la.
Apan gör det.
Om låten Long for the days
Låten är för övrigt inspelad i en källarstudio som låg vid grönsakstorget i Göteborg. Daniel Wejdin spelar bas, Tomas Dahl spelar melodigitarr, jag spelar kompgitarr och sjunger, LisaLotta Carlsson och David Kulander körar och Anton Engblom spelar trummor. En textrad är ett möjligen oväntat lån från från Rammsteins America (exv 2:30 in i klipp eller text):
This is not a love song
This is not a love song
I don’t sing my (mother’s) tongue
No, this is not a love song
Att jämföra med min version i texten nedan, eller ca 2:18 in i Long for the days.
Long for the days
I long for the days
when all will fall in place
I wish for the times when I am done here
I need a break
to make it go away
It has become far too perpetual (- its been on and on and on)
And its not making any sense
Shame on me and shame on you
We will never be the same again
I wave it goodbye
and I don’t even try
to explain or understand (I don’t even try)
I need a drink
at the end of this railroad
I need to think no more of this (Its been on and on and on)
And its not making any sense
Shame on me and shame on you
We will never be the same again
This is not a love song
this is not my mother tongue
Shame on me and shame on you
We will never be the same again
Tra la la la
Om skörhet: Thin as a dime
Det här skrev jag för en vecka sedan:
Jag känner mig intellektuellt skör idag. Det är ingen bra kombination med att jag ska lämna in min avhandling om en vecka. Känner ett motstånd och en trötthet, som måste övervinnas.
Så jag går inte till jobbet. Jag tar bussen till ett bibliotek med utsikt över ett hamninlopp istället. Det är okej om man är forskare. Det är leveransen som är viktigast – avhandlingen – inte platsen där den förbereds. Och idag behöver jag inga människor att prata med.
Jag är ensam med texten och tankarna.
Och skörheten.
En gammal melodi om skörhet är Thin as a dime, från det gula albumet. Det är en annan skörhet, men skörhet likafullt. Från en tid när obalans var lite av mitt signum. Utan att gå in mer på det, så kom låten fram av slumpgeneratorn i min telefonmusikspelare häromdagen. Och idag, på vägen till biblioteket. Låten griper mig fortfarande.
It’s not the heart, it is the head that’s wrong
Its not too smart, it can’t just carry on
Jag gillar hur låten, om än väldigt milt, trappas upp; först piano, sen gitarrer, sen trummor och bas och körer. Och i mitten en röst som beskriver en bild. ”Thin as a dime”, uttrycket, kommer – återigen – från en Tom Waitslåt. Jag fick kolla upp vilken, jag kan höra den inom mig men mindes inte namnet. I Diamonds & Gold, från Rain dogs, sjunger Tom:
There’s a hole in the ladder
A fence we can climb
Mad as a hatter
You’re thin as a dime
Go out to the meadow
The hills are agreen
Sing me a rainbo
Steal me a dream
Det finns ett visselsolo i min låt Thin as a dime, och efter att jag lyssnat på det några gånger slog det mig att jag hade en förlaga till det solot med. Jag hade planerat att få med det i någon låt. Thin as a dime blev den perfekta. Idén är lånad från en Sofie Zelmani-låt som jag måste kolla upp vilken det är. Zelmani, och framförallt Halapi – producenten – är väldigt närvarande på hela gula albumet. Det är nog därför låten The Golden Trumpet inte fick vara med, och har legat i en låda sen dess. Den var för högljudd, tror jag att jag tänkte, och passade inte in med dom andra låtarna. Tänker lägga upp den här snart, så får ni höra hur den låter.
Tomas brukade prata om att göra en svensk version av låten, som kunde heta Tunn som en peng. Jag väntar på hans version fortfarande.
Det fanns ett band som hette Paus. Det var ett sidoprojekt av Jocke Berg från Kent och Peter Svensson från Cardigans. De släppte en skiva i slutet av 90-talet, där jag tror att Cardiganstrummisen var med och spelade. Det är förmodligen hans vacklande, nästan snubblande långsamma komp på en låt i slutet av albumet som inspirerat till kompet på Thin as a dime. Jag tror även att jag inte slår på hihatten här jag slår på virveln, i gammal god Charlie Watts-stil.
Maj7
Är du bekant med maj7-ackord? De representerar ett visst förhållande, det är när man tar med tonen som ligger ett halvt tonsteg under oktaven över grundtonen i ett ackord. Hursomhelst, jag har verkligen inte musikterminologin för att beskriva det bra, men ackordet skapar i mig en känsla av att vilja ifrån en punkt. Som att ackordet är en typ av obalans – som låter bra – men ändå är just en obalans. Det är något som ligger under, som vill upp. Som att man måste lämna. För att landa på ett tryggare ackord.
Maj7 är väldigt närvarande i Thin as a dime.
Låten är en obalans. Ett tillstånd man inte kan stanna kvar i, som man måste lämna.
Ett skört tillstånd.
Nu ska jag skriva klart avhandlingen. Här kan jag inte stanna.
Thin as a dime
She uncovered her skin
and danced in the morning sun
I felt it within,
that´s when it all begun
Is it about time
to pack up and leave?
Is it about me
then what could I do?
Make me believe in me
Make me believe in you
In all the good things you say
In all the good things you do
She´s thin as a dime
Can´t you see?
She´s thin as a dime
because of me
Because of me.
Break me the news
and I won´t be all confused
Share me the deal
and I won´t be incomplete
Is it about time
to pack up and leave?
Is it about me
I want to believe (belive in the good things I see that I do)
Make me believe
Believe in the good things I see that I do,
things that you do.
It´s not the heart,
it is the head that´s wrong
It´s not too smart
It can´t just carry on
I´m thin as a dime
Can´t you see?
Thin as a dime,
because of the things I wish I could undo
there are words I wish you could unsay
(believe in the good things I see that I do)
Make me believe.
Med halsfluss som sångteknik: No good
Fortsätter att gräva i YELLOW room 101, den där lite zelmani/Halapi-anstrukna plattan. Det fins såklart en massa andra influenser, som jag försöker vaska fram ut minnet och det undermedvetna. En låt som aldrig egentligen lyfts fram av någon som en favorit, men som ändå har en speciell plats för mig är No good (klicka för att lyssna eller ladda hem. Gå annars hit och ladda hem hela albumet).
I låten är det jag som spelar det mesta; trummor, bas, kompgitarrer och huvudsång, med fina körer av Lisalotta, David, hans bror Oskar, och gitarr av Tomas.
Jag gillar hur jag och Tomas letade elgitarrljud åt hans gitarr med inspiration från en Ry Cooderplatta med kubanska musiker, Mambo sinuendo. I låten Bolero sonánbulo dyker det efter 1:05 upp en gitarr som är hela inspirationen. Lyssna själv (youtube). Jag vet inte om det är Ry själv eller Manuel Galbán som spelar just den gitarren, men jag gissar på Ry, eftersom det är slide (och han är en gammal blues-skolad gitarrist, vilket man kan höra på soundtracket till den gamla blueshyllningen – med karate kid-skådisen – Crossroads. I filmen är det dock Zappa-gitarristen Steve Vai som gör båda sidor av den tönthärliga gitarrduellen).
Dock, tillbaks till gitarrljudsletandet. Det är när man har en massa rum med i ljudet som det kan låta speciellt på ett ensamt och uppriktigt sätt. Det har bl a säkerligen med kompression att göra med, dvs hur mycket nyanser som tillåts relaterat till hur stabilt och hög volymen skall vara (det är därför reklam kan vara så in i helvete stark och in-your-face, men utan nyanser, vilket även är en trend sedan digitaliseringen i hela musikbranschen – läs exv om det sk loudness war). Vi spelade in gitarren i köket på Glada Pavan, dvs i Davids lägenhet i Lund, där jag var inneboende en tid.
Digression om en skön pianist
I wikipediaposten om albumet står inget om någon pianist förutom Ry Cooder. Jag har mycket svårt att tro på att det är Ry, som jag ser som en gitarrcentrerade herre, som spelar de kubanskanstrukna variationerna på pianot i Bolero sonánbulo. Det MÅSTE helt enkelt vara han som spelade i Buena vista social club, den underbare Rubén González.
Halsfluss-sång
Jag hade mycket halsfluss en tid. Jag sjöng in låten precis i en sån tid. Det är därför den är så hes och stel, vilket jag tycker är rätt gött (det finns även en sjukt halsflussig version av The loneliness of a long distance runner nånstans).
Lisa Lottas kör är fin, precis som David Kulanders. Faktum är att det här är enda låten som hans lillebror Oskar Kulander är med och körar (hittills), han som en gång sjöng i ett band som hette Octobits och gjorde en cover på Pale white lily. Eller snarare, tog en del av texten och sjöng den över sin egen låt. Kul hursomhelst.
No good
When life is a SOB
that´s letting you down,
it´s been getting to much of this
awful town,
You don´t care if they smile or cry
when they´re calling your name,
You don´t care if they smile or cry,
`cause it´s all fucking the same…
…I´m no good, I´m no good, I´m no good,
I´m no good for you
When the sons of the bitches
are letting you know
(that) they´re nothing to count on
when you need them the most,
It´s been getting a freak show,
and I´m the side show star Bozo,
I say make my, make my, make my day,
make my, make my, make my day go away
… I´m no good, I´m no good, I´m no good,
I´m no good for you
Med en farfarsklocka på en ambassad i Reykjavík: Though you taught her how to weep, boys
Det är väl inte egentligen just ambassaden utan ambassadörens representationshem som det gäller, men det finns en rolig anekdot kopplad till inspelningen av Though you taught her how to weep boys från YELLOW room 101. Jag hade glömt anekdoten, men kom på den nu när jag lyssnade igenom låten.
Efter ca 4.12 in i låten kan man i höger öra höra en farfarsklocka ringa. Man hör det inte så tydligt, men den är där, och slår ett par gånger. Den är inte samplad eller placerad där, det är läck från när jag spelade in pianot, ensam i den svenske Islandambassadörens hem i Reykjavík.
Där är pianot inspelat. I Reykjavík, i ambassadörsresidenset, i ambassadören och hans frus hem.
Medan ambassadörsparet var på teater.
Varför?
Tja, innan jag kommer dit – ännu en textmässig blinkning åt Tom Waits – hur namnet på låten kom till. Det är väl inte längre någon idé att hävda att Tom Waits språkliga lekar inte gett mina låtar så mycket. Though you taught her how to weep, boys öppnas med:
Though you taught her how to weep, boys
I think she is laughing in her sleep now
Låten har ju även samma namn som första raden, och är rätt så rakt av hämtat från min feltolkning av en Tom Waitsrad. I Anywhere I lay my head (stillbildsvideo med Toms version), låten som både Scarlett Johanson men Anna Ternheim, framförallt, gjort en vacker version av, sjunger Tom:
She is laughing in her sleeve, boys
I can feel it in my bones
”Sleeve”? Det hade varit ett direktlån om det inte varit för att mitt huvud självmant hade byggt om raden till ”laughing in her sleep, boys”. Jag tyckte det var finare. Men jag visste inte att jag byggde om.
Jag hörde fel, kan man säga. Och plötsligt var tjuven en kreatör. Det är ett bra exempel på den tolkningsprocess som alltid sker vid influenser. Även om man svårligen kan sägas ha något helt eget – man är en del i en kulturellt kontext – så finns det på samma sätt ofta inget helt stulet. Låt oss inte gräva mer i just det just nu, frågan är för svår. Men något händer när intrycken passerar det egna filtret, färgas av det man har. Även i det lilla, som i lånet av en textrad.
Nog om det. Tillbaks till Island.
Hur var det då med farfarsklockan i ambassadörsresidenset i Reykjavík?
Jag bodde på Island en höst, pluggade på universitetet i Reykjavík. Med mig hade jag en porta – en digital, portabel inspelningspryl som jag hade i min källare där jag bodde med Österrikaren Timo, svenska Emma, och Finländaren Petteri. På låten Though you taught her how to weep boys hade jag redan spelat in trummor hemma, innan Islandsresan, med Martin Veida och gitarrer med Tomas Dahl och mig själv (och bas). Jag tror att det var senare vi spelade in den fina kören med Lisa Lotta Carlsson. Det jag framförallt saknade där vid tiden på Island var ett piano, det som sen kom att öppna hela låten. Problemet var att jag inte kände någon med ett piano i Reykjavík.
Jag kände överhuvudtaget inte så många alls på hela Island.
Men av någon anledning blev jag inbjuden till fika hos den svenske ambassadören i Reykjavík. Jag minns inte varför, jag tror att det var genom min roommate Emmas förtjänst, kanske hade hon någon kör som på något sätt kom i kontakt med ambassadörsparet.
Det var ett äldre par, jag har glömt deras namn, men trevliga nog för att jag skulle – konsten framförallt! – kasta ur mig frågan om det på något sätt fanns någon möjlighet för mig att få komma förbi igen i en halvtimme eller så och spela in lite med deras flygel de hade stående i representationsrummet.
Det var en alldeles för fin chans för att den skulle få passera. Pianoabstinensen var för stor.
- ”…ja, jo, ..det är väl möjligt..”, stammade väl ambassadören.
Påfluget? Nja, jo. Men, konsten framförallt, och det var ett fint ambassadörspar. Tillitsfullt. Men än hade dom inte visat hela sitt tillitsfulla register.
Pianokvällen
Den kväll jag kom dit, släpptes jag in av tjänstefolk, släpade på min vita resväska med portan i, mötte ambassadörskan som sa att dom inte skulle vara hemma på kvällen. Att dom var på väg till teater. Och att städerskan skulle gå hem snart.
-”Men det är inga problem, du kan spela in som du vill, och bara stänga igen dörren när du går, så låser den sig”
…eh, va?
Kände jag.
Jaha. Jo. – ”Tack”, hoppas jag att jag fick ur mig.
Man kan bara konstatera att tillit är något vackert. Jag var en 24-årig ganska skäggig svensk dom hade träffat max en gång. Jag hade inte släppt in mig själv. Men det fick mig ju att vara extra försiktig, men – dom kunde ju inte veta – fina dom.
Någon timme senare, i det tomma huset, precis när jag fått ihop den bästa pianotagningen på låten, när jag började närma mig slutet på låten, så ringer farfarsklockan i representationsrummet. Jag spelar vidare, och vet att låten nu har fått ett charmigt tillägg.
Jag packade omsorgsfullt ihop mina mikrofoner och hörlurar. La utrustningen i min vita resväska, knäppte ihop, gick genom hallen och ut genom dörren och lät klicket från dörren försäkra mig om att det nu var låst.
Så att inga främlingar kunde ta sig in i ambassadörsresidenset.
Though you taught her how to weap, boys
Though you taught her how to weap, boys
I think she laughing in her sleep now
But I can tell she´s crying
the moment she fell asleep
She´s always been a beauty
She´always been too smart
for the moths around her glowing eyes
that can´t deny the fact that she turned them down
she turned them down
Would you tell me when you´re down?
Would you whisper in my ear?
Would you be the one to tell me when you´re wrong?
Is it right or wrong?
well, I´m not the one …alone
I would never notice
Never even care
I would never see her
never notice that she´s there
If it wasn´t for those glowing eyes
I can´t deny turned me down
they turned me down
You know, I feel her radiation
See the riddle in those eyes
and I can tell she´s laughing now
but it´s followed by the gentle sound of a gentle sigh
I won´t believe, but can´t deny
Would you tell me when you´re down?
Would you whisper in my ear?
Would you be the one to tell me when you´re wrong?
You know I´m not the one frying when you set your world on fire
I´m not the one, I´m not the one, I´m not the one…alone
Ladda ner eller streama
Ladda ner från första länken längst upp, eller lyssna, eller klicka på den blå ”padden” längst ner så streamas låten.
Ferlin, Waits och min käras bräckliga längtan: Minns hur du en gång älskade mig.
När jag börjar gräva i minnet över hur Minns hur du en gång älskade mig kom till förstår jag att det finns tre spår som ledde dit. Alla från olika håll, olika tider och av olika slag. Låten är för övrigt den enda svenska på den i övrigt engelskspråkiga TO THE OCEAN från 2009.
Något om skapande
Man skall aldrig glömma att låtar är dramatiseringar. I processen från en tanke eller känsla startar någonting som får författaren att använda sin byggstenar, sina invanda skaparmönster för att nå ett slutmål som känns som det har hittat sin form.
Mina låtar är inte dokumentära. Men innan den där processen finns en födelse, och den födelsen, den källan för inspiration, är verklig. Och just den här låten har färgats i din drivkraft för mig från min käras relation till sin bortgångne far. Den morfar min son aldrig träffade.
Och det är såklart, i all sin naturlighet, en alldeles speciell drivkraft, en alldeles speciellt stark motivation.
Jag säger på intet sätt att låtar måste ha så verkliga historier som bakgrund. Tvärtom, min katalog är full av dramatiseringar utan specifik bakgrund, och så kan det naturligtvis vara. Och för dom som ser sitt skapande som enbart ett intellektuellt pussel är det kanske alltid så. Och, återigen, för andra måste musiken betyda något mer på djupet. Lyckligtvis ryms alla riktningar inom det ordnade ljud som musik är.
Det är en styrka, och ibland en kamp mellan människors föreställningar om vad en låt bör vara. Och att jag föredrar bakgrundshistorier och mening bakom texten är inte svårt att förstå av den här bloggen. Samtidigt väljer jag ju att inte ta upp låtar som jag tycker inte har det, och de låtarna får ju finnas med. De kan ju rentav vara riktigt bra ändå. Fast på ett annat sätt.
Ja. Ni fattar.
Remember how you used to love me
Inte så lite av Minns hur du en gång älskade mig har att tacka sin existens, form, sound och melodi från Tom Waits låt Green Grass från albumet Real Gone. Det är också där Tom sjunger raden Remember how you used to love me – som blev ett direktlån till titeln. Kolla in låten. Den drabbade mig en tid så nära att den blev en bundsförvant, ett umgänge som fanns med mig. Egentligen är låtarna lite för lika. Man kan se det som ett hommage.
Green grass är nog lite svårtillgänglig till en början. Valet av röst som Tom Waits gjort, valet av mix för den rösten. Men det där tvåtaktiga i basen som jag alltid gillar finns där, det försiktiga, enkla gitarrljudet, berättelsen från graven till besökaren, den där känslan som Nils Ferlin tecknar i dikten Inte ens, och den där känslan som knyter an från berättelsen om hur Ferlin satt på en kyrkogård i Leksand, tittade på björkarnas rörelse i vinden och skrev ner vad han kände.
Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit -
Men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.
Det var i något förord någonstans jag läste om Nils Ferlins bakgrund till Inte ens, och något svagt i minnet säger något om att det var Harry Martinsson som skrev förordet. Skrev han ett förord till Ferlins Goggles?
Texten
Men jag ska inte lura mig själv att tro att musiken och texten till Minns hur du en gång älskade mig växte fram samtidigt. Jag vet att texten, vilket är ovanligt för mig, kom först. Det var en dikt, en text, som sedan fick foga in sig i en låt, en melodi, när den melodin började växa fram vid tramporgeln, började ställa krav på form och placeringar, på repetition och refränger.
I förra veckan skulle han ha fyllt 66 år, Lars-Anders, om han levt. Den svärfar jag aldrig fick träffa. Men hans relation till sin dotter, min kära, gav den här låten en extra dimension av tyngd, och formade min approach till texten.
Allt sammantaget, björkarna hittade in i sången, bilden är både från den där kyrkogården och från Tom Waitslåten. Gruset knastrar, samtalet från graven till gravens besökaren.
Lägg din hand där mitt hjärta brukade slå. Minns hur du en gång älskade mig.
Videon är från Vetenskapsfestivalen 2009. Med på scenen är Lisa Lotta Carlsson, Tomas Dahl, Daniel Wejdin och Anton Engblom.
På inspelningen på albumet TO THE OCEAN är det dock jag som spelar trummor, piano, mandolin och tramporgeln. Daniel spelar ståbas och Wietzke Lambert spelar fiol.
Ladda ner låten här: Minns hur du en gång älskade mig. Eller klicka på den blå streampaddan i nedre delen av fönstret. Då streamar du låten direkt från sajten. Där finns även alla andra låtar på sajten i en lista.
Minns hur du en gång älskade mig
Sätt dig på en sten vid mig
Lägg din hand där mitt hjärta brukade slå
Hör hur björkarna inte bryr sig
Hur fåglarna kvittrar på ändå
Har du känt en saknad och en trötthet här?
Var inte rädd för att vakna nu
Om du minns mig är jag med dig
Om du glömmer slipper du sakna
Jag är en del av jorden nu
Du är en del av livet här
Löven börjar virvla nu
Det kommer snart att börja regna
Säg inte farväl till mig
Allting kommer att visa sig
Glöm det jag gjort som tyngt dig
Minns hur du en gång älskade mig
Ångra ingenting, det finns ingenting att ångra här
Tiden fungerar inte så
Sätt dig på en sten vid mig
Gråt bara om du själv vill
Vi gjorde vad vi gjorde, och du
Livet, det fungerar ändå
Jag är en del av allting nu
Tack för blommorna du lagt här
Gruset knastrar när du går
Det kommer snart att börja regna
Säg inte farväl till mig
Allting kommer att visa sig
Glöm det jag gjort som tyngt dig
Minns hur du en gång älskade mig
Om boxningsestetiken och världsmästaren Max Schmelings säregna levnadsöde: Can’t get it right
Om vi ska fortsätta på anmärkningsvärda levnadsöden, som tidigare berättelsen om långdistanslöparen Emil Zátopeks, så kan jag fråga: vet du vem Max Schmeling var?
Jag frågar för att jag var inne på boxningens estetik en period. Ringen, kampen, svett och – återigen ensamheten innanför repen. Och för att göra det mer verkligt fastande jag för en säregen boxares ännu mer säregna levnadsöde. Världsmästaren Max Schmelings.
Det ska sägas, att levnadsöden och bakgrundshistorier tenderar att växa när jag berättar dom, när jag tänker på dom och när jag inspireras av dom. Och den låttext som hänger ihop med bakgrunden kan sällan göra den rättvisa. Isberget är alltid så stort på något sätt. Tanken är att jag ska presentera den boxningsinspirerade låten Can’t get it right, som är med på albumet TO THE OCEAN.
Hursomhelst – Max Schmeling – var boxare, men så långt mer än en idrottsman. Är man född i Tyskland i början av 1900-talet (1905) och blir världsmästare under åren innan andra världskriget, därtill mot en svart man – Joe Louis – så kunde man nog räkna med att dras in i det nazistiska propagandamaskineriet vare sig man ville eller ej. Det var i och för sig ingen skillnad för Joe Louis – matchen mot Schmeling kom att får världspolitisk betydelse långt bortom idrotten värld. Lyckligtvis, eller hur man ska se det, förlorade Max Schmeling titeln mot Joe Louis i deras returmöte 1938 och tappade därmed i intresse för nazipropagandan. Lyckligtvis, för sin egen skull antar jag, och för sitt eget liv – efter kriget. Läs mer om deras två fighter här.
Men det är inte så mycket för det världspolitiska skeendet som för den personliga historien jag fastnade för Max Schmeling. Efter att ha förlorat världsmästartiteln blev han alltmer impopulär hos regimen i nazityskland, gjorde som 36-åring en tid i kriget som fallskärmsjägare. Efterkrigstiden kan man lätt anta var en svår tid, men Schmelings historia skulle vara långt ifrån över här. Han köpte in sig i en läsktillverkning som började lanseras i Västtyskland på 1950-talet – Coca Cola – vilket blir starten på en framgångsrik karriär som affärsman. Han blir senare vän med sin forne rival Joe Louis, och blir även den som finansierar hans begravning.
Max Schmeling dör i februari 2005, nästan 100 år efter sin födsel i Klein Luckow.
Det är sådana levnadsöden som fastnar.
Och då har vi – efter en rätt lång utvikning – kommit till själva inläggets låt, Can’t get it right. Texten är upplagd som en fight, dvs verstexten, med igångsättningsklocka, smärta och – vad det lider – hänga mot repen, räkning och golvningen, apatin som kommer när man slutat bry sig, när man inte längre orkar resa sig. När man inte ens känner något längre.
Låten har väl inget direkt med Schmeling att göra, men boxningen är fonden för berättelsen, och Schmeling är en inspirationskälla. Och mer ändå, radiosändningen från förlustmatchen mot Joe Louis är rippad rakt av till låten. 
Man kan höra det inte minst i radioröstens riviga ”Schmeling is down!”.
Inspelningen av låten är blandad mellan Kungsbacka, Lund och Högsbohöjd i Göteborg. Antons trummor och Daniel Wejdins bas spelade vi in i Kungsbacka, medan Tomas gitarr – både en kompgitarr och en slidegitarr – och David Kulanders sång i Högsbohöjd. Nils Dahls piano är inspelat i Gamlestaden och Lisa Lottas sång i Majorna – kom jag just på. Mina delar, dvs huvudsång, lite kör och gitarr kan vara inspelade i Lund.
Lyssna eller ladda ner, som vanligt via länken i texten, eller bara lyssna streamat genom den s k streampadden i botten av sidan. Om du trycker på den ”bannern” så hör du låten, och om du klickar på listan till höger så ser du alla låtar som finns på den här siten.
Cant get it right
They hit the bell and let it ring
when the fight begins you feel the punches stinging
All you’re life you’ve tried
But just cant get it right
Between the locker and the ring
there is a silent vacuum that you’re walking in
That is where you cry: I just cant get I right!
Its alright, its alright
It’s the feeling that you’re saving inside
It’s the feel, it’s the feel,
it’s the feeling that you’ll never change
that’s making you go up again
When you’re hanging on the ropes
The hopes connected to the fight are fading
So you don’t even try
Cause you just cant get it right
You hear somebody count to ten
and smell the floor that’s trampled by a thousand feet
But you don’t feel a thing
you just cant get it right
Its alright, its alright
It’s the feeling that you’re saving inside
It’s the feel, it’s the feel,
it’s the feeling that you’ll never change
that’s making you go up again
I den förljugna reciprocitetens namn: Famous blue calendar
Jag vet inte vad ni vet om reciprocitet. Men, ungefär, det som gäller för den ena ska även gälla för den andra. ”Varandra” är ett reciprokt pronomen. Ni fattar. Jag är inne på den lite old school-dylan-gitarrplonkande låten Famous blue calendar. Här är den ”förljugna reciprocitetens” textrad:
”Its reciprocity they say when
they mean you giving”
Har ni hört Leonard Cohens Famous blue raincoat? Ja, då förstår ni var låtnamnet kommer ifrån. Jag lyssnade mycket på tidiga Cohen för några år sen. Inte den basiga 80-talsröstens plattor, men den tidiga, gitarrkompade, unga Cohen. Jag gillar det där regntunga, det Jane-came-by-with-a-lock-of-you-hair-iga.
Tillbaks till låten.
Havet – det eviga havet – finns där, och vår längtan efter det. Måsarna, precis som i X on your grave, skvallrar om havet. Det musikaliskt mest ”roliga” med låten är helt klart sticket, eller vad man ska kalla det, partiet där alla instrument och intensiteten kickar igång och en håkan hellströmsk melodi skrålar igång. Inspelningsmässigt är det en egolåt där jag spelar allt, även för ovanlighetens skull trummorna. Vilket jag inte är helt säker på var en bra idé. Och hade bara Daniel bara bott närmre hade jag absolut inte spelat basen själv. För ståbasen vinner i alla lägen, tycker jag, över elbas.
Trivia: min Anna trodde länge jag sjöng ”this time i get high” när jag sjunger ”this time i cant hide” (I’ve got a feeling inside).
Famous blue calendar
There is this feeling
that too much time’s gone by
Can you feel that you have to go
wherever the wind may blow?
When you look at the blue calendar on the wall.
Its reciprocity they say when
they mean you giving
The take, you take, they give, you give,
they speak, and then you answer
But they don’t care if you mean it,
They just want you to say it
But this time I can’t hide, I’ve got a feeling inside
This time I can’t hide, I’ve got a feeling inside,
This time I can’t hide, I’ve got a feeling inside
Can you hear it?
The seagulls cry.
It means the ocean is close by
Do you miss it?
Well, you’ve marked the day you leave,
in the famous blue calendar on the wall,
in the blue calendar on the wall.
Sincerely S Larsson.
Bakåt mot någon typ av ursprung: Häng kejsaren, häng han högt.
Det har blivit dags att gräva djupare i kronologin, tillbaks till den gula tiden. Den bästa bryggan är nog Hang the Kaizer, för den finns med på både TO THE OCEAN och YELLOW room 101, fast i olika versioner. De är väldigt olika, och den versionen som finns på det gula albumet kan jag knappt lyssna på längre, men är en bra markör för vad som höll på att hända. Jag var på väg vidare från det där Zelmaniska, Lasse Halapiproddade gitarrslipade akustiska som öppningsspåret The one thing och Cathy’s clown är stöpta i, till något mer ruffigt, tramporgeldistat. Jag hade bara inte hittat tramporgeln än.
När jag lyssnar igenom YELLOW room 101 är det för mig tydligt att Tom Waits ligger och lurar där, speciellt Frank’s wild years och Rain dogs. Det hörs inte i soundet, men det märks i texterna, på sina ställen. Det är för övrigt två album jag har mycket att tacka för, och jag ska återkomma till dom i något annat inlägg.
TO THE OCEAN-versionen börjar väl lika svårtillgängligt som YELLOW room101-versionen, men smäller till skönt när den kickar igång. Vi spelade in grunderna med Petter Eriksson för rätt länge sedan i Göteborg, ihop med några andra låtar, men just för Hang the Kaizer blev jag inte riktigt nöjd. Det saknades något, den var inte ruffig nog, sången var låg. Så jag bidade min tid. Eftersom studion flyttades hade jag svårt att få tag på grundspåren för fortsatta pålägg någon annanstans.
Till slut tröttnade jag och körde den raka vägen, rakt igenom hörnen, och spelade in rakt på stereomixen. Ofta är det egentligen inget problem, men med sång skapar det en speciell känsla. Det blev sång på sång, liksom. Och för de flesta sound och låttyper funkar inte det. Men det funkar för Hang the Kaizer. Påläggen är gjorda i Lund, inklusive fälgslagen. Det jag gillar med påläggen är framförallt stöveltrampsljuden och de lite lätt distade handklappen som ger pulsen.
Handklappen är mina, Tomas, AnnaHannas och Annas (tack). I övrigt spelar Daniel Wejdin den svängiga basen, Lisa Lotta Carlsson och David Kulander körar, och Tomas Dahl spelar en kompgitarr medan jag spelar en melodigitarr och tramporglar. Trummorna står Anton Engblom för.
Det finns en video med kass kvalitet från en gång när vi spelade på Babel i Malmö, som förband till Kultiration.
Trivia:
- Introt på den gamla versionen är inspelat på Iris sjukt tunga men mycket vackra sovjetiska dragspel (tack för lånet).
- Namnet har inget med Kaizers orkester att göra, även om jag lyssnat mycket på deras lite tidigare album.
- Låten fanns innan tremannakombot. Det är med andra ord låten som gett namn åt bandet, som det där bandet i tredje versen som tröstar han som träffade på en two-faced no-good.
- Den gula versionen innehåller ubåtljud rippade från den dåliga ubåtsfilmen U-571.
- Stöveltrampljuden kommer från många slag mot en gammal läderväska jag fått av min far.
Hang the Kaizer
In any bar or public place you can see them conversate
Saying “you could be my phantom limb and I could be your friend
- tonight”
Hang the Kaizer if the Kaizer’s no good.
You know I lost my twin walkie talkie.
I would sell my pride for an okidoki.
So, hang the Kaizer high
- tonight.
He wasted smiles on a two-faced no-good
Who left him clean in the hard-mud back-yard
So he soaks his cheeks to a three man combo
Tonight they only play
for him
She spun my face with her sad eyed whisper
and the raven black straws around her pale face
You know my eyes were blue as the Swedish spring sky
You should turn and run
- but you don’t.
So in every bar or public place you can see me conversate
Saying “you could be my phantom limp and I could be your friend
- tonight.”
Ladda gärna ner låten via länken i texten. Lyssna annars i ”streampadden” i botten av ditt webbfönster. Klickar du på listsymbolen nere till höger så ser du vilka låtar som ligger där i en lista.
Den distade tramporgelns brokiga skönhet: Om ‘Pale white lily’
Pale white lily är en låt som följt med länge. För att kunna visa hur den utvecklats så är nu även den första av de fyra färgerna till demos som jag gjorde för några år sen uppe på sajten – den blekvita PALE WHITE room 101 (skrolla ner). Låten Pale white lily finns egentligen i tre versioner, varav de två första kanske inte bör visas upp, i vart fall inte den allra första som spelades in i mitt studentrum 101 på Vildanden i Lund någon gång för snart 10 år sedan, troligen 2001. Den var enkelt producerad, med gitarrer och sång, och bar tydliga spår av någon typ av rock-grungig gitarrskola som höll lyckligtvis höll på att rinna ur fingrarna. Sången och en del av gitarren överlevde till Pale white lily demoversionen (som alltså hamnade på PALE WHITE room 101), som blev ett test i hur mycket körer man kunde bygga själv, hur orkesterpukor kunde spelas in och var rätt ambitiös på ett pretentiöst sätt. Inspelad åska genom takfönstret i Kungsbacka, inklusive.
Man kanske inte kan säga att albumversionen av Pale white lily blev mindre ambitiös, eller ens pretentiös, men den är lite tyngre, kanske hårdare, mer nyanserad och – tycker jag – vackrare. Den äldre versionen är lite stökig och mer rockig i sin rytm, även om det alltid är kul med distad sång. Men den får mig att sakna orgeln och dess vaggande stomp-rytm på TO THE OCEAN-versionen. Lisa Lottas sång. Stråkarna. Marimban.
Jag har ju tidigare nämnt att havet är ett ständigt närvarande tema på albumet som därför gavs namnet TO THE OCEAN. I Pale white lily fanns dock från början inget hav. Det fanns bara en skog med träd med slående grenar, skakade av vinden, och det där Emily Dickinsonskt tysta, kalla. Det fanns flykt, men inget hav. Havet blev en kör när jag började inse att det var det som albumet skulle kallas. Kören var nog det sista som gjordes på låten. Målet för flykten kunde ju lika gärna vara havet som något annat.
Texten, som bitvis är abstrakt och lite svår att förstå så här 10 år senare, har några fragment inspirerade av en kortare dikt av den amerikanske posten Emily Dickinson. Här är dikten:
How the Waters closed above Him
We shall never know —
How He stretched His Anguish to us
That — is covered too —Spreads the Pond Her Base of Lilies
Bold above the Boy
Whose unclaimed Hat and Jacket
Sum the History —
Bilden grep mig. Det finns något kraftfullt och osentimentalt i skeendet. Något kallt konstaterande i efteråtperspektivet. Det har hänt något hemskt, men nu är det endast tystnad och lugnet kvar. Den kontexten smittade av sig på Pale white lily: Skogen, kylan, nakenheten och ensamheten. Och lugnet. Som I den tredje versen där till och med ‘sum the history’ är ett direkt lån.
So the trees will squeal to the croaky song of a single black eyed bird,
that dances around this cross you bear since you entered into this world.
The branches shake in a chilly wind, revealing mysteries.
In a sudden vision you caught the future just by summing history.
Att Lisa Lotta Carlsson är med och sjunger på albumversionen är redan nämnt. Gå gärna in och lyssna på hennes Joni Mitchelltolkning här. Riktigt fint. Fiol spelar Wietzke Lambert. I övrigt är det jag som sjunger och spelar gitarrer, orgel, marimba, nån typ av trumma osv. Allt är inspelat i Lund.
Pale white lily
To the ocean
You are a rock as hard, an oak untouchable, a pigeon made of clay.
A frozen whirl on a snow white lake on a silent winter’s day.
You have heard the screams of the falling leaf and sensed the smell of sky,
as a broken dream, for the bird of clay will fall but never fly.
To the ocean
You’re the forest’s sigh, the whispering wind, that will leave to stay away,
You’re the pale white lily on a stony ground that has lost the strength to sway,
Did the burdens grow or the strength just fade? Was it cold that sealed your fate?
Was the ground too sour, the soil too shallow, or did the spring just come too late?
So you leave it all.
To the ocean
So the trees will squeal to the croaky song of a single black eyed bird,
that dances around this cross you bear since you entered into this world.
The branches shake in a chilly wind, revealing mysteries.
In a sudden vision you caught the future just by summing history.
So you leave it all.
To the ocean
You are a rock as hard, an oak untouchable, a pigeon made of clay.
A frozen whirl on a snow white lake on a silent winter’s day.
You have heard the screams of the falling leaf and sensed the smell of sky,
as a broken dream, for the bird of clay will fall but never fly.
So you leave it all. So you leave it all.
To the ocean
You’re the pale white lily on a stony ground that has lost the strength to sway.
Klicka på länkarna i texten för att lyssna eller ladda ner. Annars finns låtarna i streampadden, den blå grejen i nederdelen av fönstret (”click to play all audio tracks”).
Cybernormer- Oroväckande ändamålsglidning alldeles för nära 16 maj, 2012 Marcin de Kaminski
- Årets undersökning på The Pirate Bay över 12 maj, 2012 Marcin de Kaminski
- Det reglerade landskapet
- Rättens roll i fysisk planering. Konferens i Belfast 8 februari, 2012 Stefan Larsson
- Svensk 3G-utbyggnad i backspegeln 2 februari, 2012 Stefan Larsson
- Lund University Internet Institute
- Cybernorms in media on two studies about file sharing norms 19 maj, 2012 Stefan Larsson
- Stefan Larsson interviewed on copyright in a digital society 6 maj, 2012 Stefan Larsson
- Cybernorms research project
- The Research Bay closed, for this time 12 maj, 2012 Marcin de Kaminski
- The Research Bay, reloaded 9 maj, 2012 Marcin de Kaminski
