Om skörhet: Thin as a dime

augusti 29, 2011 · Posted in En låt · 2 Comments 

Det här skrev jag för en vecka sedan:

Jag känner mig intellektuellt skör idag. Det är ingen bra kombination med att jag ska lämna in min avhandling om en vecka. Känner ett motstånd och en trötthet, som måste övervinnas.

Så jag går inte till jobbet. Jag tar bussen till ett bibliotek med utsikt över ett hamninlopp istället. Det är okej om man är forskare. Det är leveransen som är viktigast – avhandlingen – inte platsen där den förbereds. Och idag behöver jag inga människor att prata med.

Jag är ensam med texten och tankarna.

Och skörheten.

En gammal melodi om skörhet är Thin as a dime, från det gula albumet. Det är en annan skörhet, men skörhet likafullt. Från en tid när obalans var lite av mitt signum. Utan att gå in mer på det, så kom låten fram av slumpgeneratorn i min telefonmusikspelare häromdagen. Och idag, på vägen till biblioteket. Låten griper mig fortfarande.

It’s not the heart, it is the head that’s wrong
Its not too smart, it can’t just carry on

Jag gillar hur låten, om än väldigt milt, trappas upp; först piano, sen gitarrer, sen trummor och bas och körer. Och i mitten en röst som beskriver en bild. ”Thin as a dime”, uttrycket, kommer – återigen – från en Tom Waitslåt. Jag fick kolla upp vilken, jag kan höra den inom mig men mindes inte namnet. I Diamonds & Gold, från Rain dogs, sjunger Tom:

There’s a hole in the ladder
A fence we can climb
Mad as a hatter
You’re thin as a dime
Go out to the meadow
The hills are agreen
Sing me a rainbo
Steal me a dream

Det finns ett visselsolo i min låt Thin as a dime, och efter att jag lyssnat på det några gånger slog det mig att jag hade en förlaga till det solot med. Jag hade planerat att få med det i någon låt. Thin as a dime blev den perfekta. Idén är lånad från en Sofie Zelmani-låt som jag måste kolla upp vilken det är. Zelmani, och framförallt Halapi – producenten – är väldigt närvarande på hela gula albumet. Det är nog därför låten The Golden Trumpet inte fick vara med, och har legat i en låda sen dess. Den var för högljudd, tror jag att jag tänkte, och passade inte in med dom andra låtarna. Tänker lägga upp den här snart, så får ni höra hur den låter.

Tomas brukade prata om att göra en svensk version av låten, som kunde heta Tunn som en peng. Jag väntar på hans version fortfarande.

Det fanns ett band som hette Paus. Det var ett sidoprojekt av Jocke Berg från Kent och Peter Svensson från Cardigans. De släppte en skiva i slutet av 90-talet, där jag tror att Cardiganstrummisen var med och spelade. Det är förmodligen hans vacklande, nästan snubblande långsamma komp på en låt i slutet av albumet som inspirerat till kompet på Thin as a dime. Jag tror även att jag inte slår på hihatten här jag slår på virveln, i gammal god Charlie Watts-stil.

Maj7
Är du bekant med maj7-ackord? De representerar ett visst förhållande, det är när man tar med tonen som ligger ett halvt tonsteg under oktaven över grundtonen i ett ackord. Hursomhelst, jag har verkligen inte musikterminologin för att beskriva det bra, men ackordet skapar i mig en känsla av att vilja ifrån en punkt. Som att ackordet är en typ av obalans – som låter bra – men ändå är just en obalans. Det är något som ligger under, som vill upp. Som att man måste lämna. För att landa på ett tryggare ackord.

Maj7 är väldigt närvarande i Thin as a dime.

Låten är en obalans. Ett tillstånd man inte kan stanna kvar i, som man måste lämna.

Ett skört tillstånd.

Nu ska jag skriva klart avhandlingen. Här kan jag inte stanna.



Thin as a dime

She uncovered her skin
and danced in the morning sun
I felt it within,
that´s when it all begun

Is it about time
to pack up and leave?
Is it about me
then what could I do?

Make me believe in me
Make me believe in you
In all the good things you say
In all the good things you do

She´s thin as a dime
Can´t you see?
She´s thin as a dime
because of me
Because of me.

Break me the news
and I won´t be all confused
Share me the deal
and I won´t be incomplete

Is it about time
to pack up and leave?
Is it about me
I want to believe (belive in the good things I see that I do)

Make me believe
Believe in the good things I see that I do,
things that you do.

It´s not the heart,
it is the head that´s wrong
It´s not too smart
It can´t just carry on
I´m thin as a dime
Can´t you see?
Thin as a dime,
because of the things I wish I could undo
there are words I wish you could unsay

(believe in the good things I see that I do)

Make me believe.

Tags:

Om skapandeprocessen, om att skriva för att finnas till, om reflektion för förståelsens skull

augusti 8, 2011 · Posted in Lyssningstips, meta · Comment 

Jag vet nu varför jag skriver här.

Eller, jag fick en tanke om hur skrivandet om skapelseprocesserna för låtarna kunde användas. Om du gillat låtarna och redogörelser med berättelser i, kommer du tråkas ut av det här inlägget.

Om man bortser från existentiella filosofier som att jag skriver för att finnas till (dvs tvärtemot Dan Anderssons Spelman: Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill, jag vill spela för att glömma att jag själv finnes till). Tvärtom, jag skriver för att finnas till. Om man till och med bortser från det substitut som skrivandet om musiken är, dvs en verksamhet som å ena sidan på något torftigt sätt försöker ersätta musiken, men å andra sidan inte alls egentligen konkurrerar och ger något alldeles eget. En reflektion. En självkännedom. Ett förvaltande.


Dan Anderssons med fiol och familj.

Och nu närmar jag mig ett annat syfte där jag inte kan värja mig från den del av mig som är forskare. Den tänkande, analyserande och betraktande delen, som hela tiden strävar efter att finna mening och övergripande strukturer.

Och det är inte lika snyggt. Språket blir tråkigare, fulare ord används. Det är så man vet att man lämnar poesin och går in i det akademiska.

Jag har sett det som att jag är i en process med tre led, där jag befinner mig i slutet av den första. Först, bygg katalogen på en och samma plats över det som redan släppt och reflektera över den. Steg två, kolla om det finns osläppt material som ändå är bra nog och har bra historier till sig som kan motivera att de kan bli publika dom med. Och, slutligen, spela in nytt material och beskriv processen.

Tre steg. Men varför?

Först visste jag inte varför. Eller, var inte riktigt klar över det. Mer än att ivern fanns, känslan av att något måste göras. Att något var ofullbordat. En typ av syfte tog form när jag skrev om skapandeprocessen i sig, i min kommande avhandling. Denna avhandling, som på flera sätt dragit in mig ett nystan av arbete som inte alls gör det lättare för mig att spela, skriva, spela in musik. En konkurrent. Nu, när den börjar närma sig sin fullbordan, kan den lika gärna få bidra till mitt mindre akademiskt präglade skapande. Avhandlingen handlar om metaforer och föreställningar i rätten, och mer specifikt upphovsrätten som med internets växande betydelse separerat de rättsliga normerna från de sociala. Nog om det. Tillbaks till föreställningar inbakade i upphovsrätten. Det finns någon tanke om det skyddsvärda skapandet där, någon föreställning om vem som är den skapande och hur skapandet går till.

Det finns olika föreställningar om skapandeprocessen, om den skapandes plats i processen. Är den som skapar ett ”ensamt geni” eller en liten enhet i ett större flöde? I samhällsvetenskapliga termer kan man beskriva det så här:

Does creativity stem from the hard and focused work of a solitary genius or from inspired creators standing on the shoulders of the already existing culture? How new are the new melodies, movies and paintings and to what extent do they depend on what has already been made? The answer to creativity is probably a little bit of both sides, however there are important parts of how copyright is globally conceptualised, in law, that lean towards the conception of the solitary genius.

Hur nytt är det nya? I mina låtar ser jag fullt av referenser när jag lyckas medvetandegöra dom för mig själv. Ibland är det bara historier och bilder, som med Schmeling och boxning i Can’t get it right. Ibland är det blommor, Emily Dickinson-dikter som i Pale white lily eller filmnamn och långdistanslöpare. Ibland är det självklart även mer direkta lån eller inspirationer i termer av ljud, melodisnuttar, sounds, taktarter och basgångar. Det märker man om man läser om Minns hur du en gång älskade mig.

Det finns ju rättsfall som bedömer hur nära efterföljare får vara. Som när en svensk (från Borås?) skrev en uppföljare på JD Salingers Catcher in the rye, fast 60 år senare. Han stämdes och förbjöds sälja sin bok i USA. Han fick inte heller dedikera sin bok till Salinger. Kan i och för sig ha varit det häftigaste någon från Borås gjort på länge.

Hursomhelst.

Ingen skapare är en ö, kan man säga.

Skapandet verkar bestå av kulturella byggklossar som redan finns. Det finns ingen ren improvisation. Jazzmusikerna har en verktygslåda med korta vanemässiga musikaliska rörelser de så fritt de förmår använder sig av. Keith Richards hade inte haft något om han inte hade lärt sig riff av att lyssna på Muddy Waters och andra bluesriffare. Eric Clapton började sin skola med att tolka Robert Johnson. Och Robert Johnson och Muddy Waters råkade skriva några rätt lika låtar, med vårt upphovsrättsligt nutida kontrollerade synsätt. Samtidigt som både Waters och Johnson deltog, lånade av och bidrog till en kulturell pool som Waters beskrev som kommande från ”the cotton fields” (Vaidhyanathan, 2001).

Allt omstöps, omtolkas, nypaketeras. Till och med en del torra rättsvetare talar om ”kontinuitetsprincipen” (Karnell). Att skapandet följer ”vissa utvecklingslinjer” (Auktorrättskommittén).

Och det finns såklart även det där egna. Det unika som formar byggklossarna utefter sin egna mönster. Men att säga att det egna inte är beroende av en kulturell pool är inte …trovärdigt.

Det är helt enkelt inte så skapande händer. Och jag känner det i mitt eget exempel för varje gång jag sorterar i tillblivelsen av en låt.

Hursomhelst. Jag erkänner kontinuitetsprincipen. Jag erkänner tankesmittorna.

Men det svåra är att i detalj studera hur det går till.

Och, faktiskt, mitt skrivande här, i ‘När jag är bara ljud’, väver långsamt fram en kunskap om min egna musikaliska skapandeprocess. Och det kan jag använda till något mer.

Dragen blir plötsligt tydliga för mig.
Strukturer kan skönjas.
Enskildheterna generaliseras.

Där finns ett syfte som går utanför mig. Ett syfte med När jag är bara ljud som inte fanns när jag började, en helhet som aldrig var uttänkt. – Att visa på skapandeprocessen. Praktiskt, kvalitativt och som i en intern fallstudie.

Använde jag verkligen ordet ”fallstudie” här?

Jag har doktorerat för länge.

En annan sak, i samma anda. Jag har undrat varför Thåströms låt Black Jim [video] heter Black Jim. När jag kollade upp Dan Andersson såg jag en möjlig orsak. Han var väl en ”fattig Finnmarksbror”.

Referenser i en kulturell pool.




Tags: , , , ,