Med halsfluss som sångteknik: No good

juni 19, 2011 · Posted in En låt, Engelska 

Fortsätter att gräva i YELLOW room 101, den där lite zelmani/Halapi-anstrukna plattan. Det fins såklart en massa andra influenser, som jag försöker vaska fram ut minnet och det undermedvetna. En låt som aldrig egentligen lyfts fram av någon som en favorit, men som ändå har en speciell plats för mig är No good (klicka för att lyssna eller ladda hem. Gå annars hit och ladda hem hela albumet).

I låten är det jag som spelar det mesta; trummor, bas, kompgitarrer och huvudsång, med fina körer av Lisalotta, David, hans bror Oskar, och gitarr av Tomas.

Jag gillar hur jag och Tomas letade elgitarrljud åt hans gitarr med inspiration från en Ry Cooderplatta med kubanska musiker, Mambo sinuendo. I låten Bolero sonánbulo dyker det efter 1:05 upp en gitarr som är hela inspirationen. Lyssna själv (youtube). Jag vet inte om det är Ry själv eller Manuel Galbán som spelar just den gitarren, men jag gissar på Ry, eftersom det är slide (och han är en gammal blues-skolad gitarrist, vilket man kan höra på soundtracket till den gamla blueshyllningen – med karate kid-skådisenCrossroads. I filmen är det dock Zappa-gitarristen Steve Vai som gör båda sidor av den tönthärliga gitarrduellen).

Dock, tillbaks till gitarrljudsletandet. Det är när man har en massa rum med i ljudet som det kan låta speciellt på ett ensamt och uppriktigt sätt. Det har bl a säkerligen med kompression att göra med, dvs hur mycket nyanser som tillåts relaterat till hur stabilt och hög volymen skall vara (det är därför reklam kan vara så in i helvete stark och in-your-face, men utan nyanser, vilket även är en trend sedan digitaliseringen i hela musikbranschen – läs exv om det sk loudness war). Vi spelade in gitarren i köket på Glada Pavan, dvs i Davids lägenhet i Lund, där jag var inneboende en tid.

Digression om en skön pianist

I wikipediaposten om albumet står inget om någon pianist förutom Ry Cooder. Jag har mycket svårt att tro på att det är Ry, som jag ser som en gitarrcentrerade herre, som spelar de kubanskanstrukna variationerna på pianot i Bolero sonánbulo. Det MÅSTE helt enkelt vara han som spelade i Buena vista social club, den underbare Rubén González.

Halsfluss-sång
Jag hade mycket halsfluss en tid. Jag sjöng in låten precis i en sån tid. Det är därför den är så hes och stel, vilket jag tycker är rätt gött (det finns även en sjukt halsflussig version av The loneliness of a long distance runner nånstans).

Lisa Lottas kör är fin, precis som David Kulanders. Faktum är att det här är enda låten som hans lillebror Oskar Kulander är med och körar (hittills), han som en gång sjöng i ett band som hette Octobits och gjorde en cover på Pale white lily. Eller snarare, tog en del av texten och sjöng den över sin egen låt. Kul hursomhelst.


No good

When life is a SOB
that´s letting you down,
it´s been getting to much of this
awful town,
You don´t care if they smile or cry
when they´re calling your name,
You don´t care if they smile or cry,
`cause it´s all fucking the same…

…I´m no good, I´m no good, I´m no good,
I´m no good for you

When the sons of the bitches
are letting you know
(that) they´re nothing to count on
when you need them the most,
It´s been getting a freak show,
and I´m the side show star Bozo,
I say make my, make my, make my day,
make my, make my, make my day go away

… I´m no good, I´m no good, I´m no good,
I´m no good for you

Comments

Leave a Reply