Med en farfarsklocka på en ambassad i Reykjavík: Though you taught her how to weep, boys

juni 13, 2011 · Posted in En låt 

Det är väl inte egentligen just ambassaden utan ambassadörens representationshem som det gäller, men det finns en rolig anekdot kopplad till inspelningen av Though you taught her how to weep boys från YELLOW room 101. Jag hade glömt anekdoten, men kom på den nu när jag lyssnade igenom låten.

Efter ca 4.12 in i låten kan man i höger öra höra en farfarsklocka ringa. Man hör det inte så tydligt, men den är där, och slår ett par gånger. Den är inte samplad eller placerad där, det är läck från när jag spelade in pianot, ensam i den svenske Islandambassadörens hem i Reykjavík.

Där är pianot inspelat. I Reykjavík, i ambassadörsresidenset, i ambassadören och hans frus hem.

Medan ambassadörsparet var på teater.

Varför?

Tja, innan jag kommer dit – ännu en textmässig blinkning åt Tom Waits – hur namnet på låten kom till. Det är väl inte längre någon idé att hävda att Tom Waits språkliga lekar inte gett mina låtar så mycket. Though you taught her how to weep, boys öppnas med:

Though you taught her how to weep, boys
I think she is laughing in her sleep now

Låten har ju även samma namn som första raden, och är rätt så rakt av hämtat från min feltolkning av en Tom Waitsrad. I Anywhere I lay my head (stillbildsvideo med Toms version), låten som både Scarlett Johanson men Anna Ternheim, framförallt, gjort en vacker version av, sjunger Tom:

She is laughing in her sleeve, boys
I can feel it in my bones

”Sleeve”? Det hade varit ett direktlån om det inte varit för att mitt huvud självmant hade byggt om raden till ”laughing in her sleep, boys”. Jag tyckte det var finare. Men jag visste inte att jag byggde om.

Jag hörde fel, kan man säga. Och plötsligt var tjuven en kreatör. Det är ett bra exempel på den tolkningsprocess som alltid sker vid influenser. Även om man svårligen kan sägas ha något helt eget – man är en del i en kulturellt kontext – så finns det på samma sätt ofta inget helt stulet. Låt oss inte gräva mer i just det just nu, frågan är för svår. Men något händer när intrycken passerar det egna filtret, färgas av det man har. Även i det lilla, som i lånet av en textrad.

Nog om det. Tillbaks till Island.

Hur var det då med farfarsklockan i ambassadörsresidenset i Reykjavík?

Jag bodde på Island en höst, pluggade på universitetet i Reykjavík. Med mig hade jag en porta – en digital, portabel inspelningspryl som jag hade i min källare där jag bodde med Österrikaren Timo, svenska Emma, och Finländaren Petteri. På låten Though you taught her how to weep boys hade jag redan spelat in trummor hemma, innan Islandsresan, med Martin Veida och gitarrer med Tomas Dahl och mig själv (och bas). Jag tror att det var senare vi spelade in den fina kören med Lisa Lotta Carlsson. Det jag framförallt saknade där vid tiden på Island var ett piano, det som sen kom att öppna hela låten. Problemet var att jag inte kände någon med ett piano i Reykjavík.

Jag kände överhuvudtaget inte så många alls på hela Island.

Men av någon anledning blev jag inbjuden till fika hos den svenske ambassadören i Reykjavík. Jag minns inte varför, jag tror att det var genom min roommate Emmas förtjänst, kanske hade hon någon kör som på något sätt kom i kontakt med ambassadörsparet.

Det var ett äldre par, jag har glömt deras namn, men trevliga nog för att jag skulle – konsten framförallt! – kasta ur mig frågan om det på något sätt fanns någon möjlighet för mig att få komma förbi igen i en halvtimme eller så och spela in lite med deras flygel de hade stående i representationsrummet.

Det var en alldeles för fin chans för att den skulle få passera. Pianoabstinensen var för stor.

– ”…ja, jo, ..det är väl möjligt..”, stammade väl ambassadören.

Påfluget? Nja, jo. Men, konsten framförallt, och det var ett fint ambassadörspar. Tillitsfullt. Men än hade dom inte visat hela sitt tillitsfulla register.

Pianokvällen
Den kväll jag kom dit, släpptes jag in av tjänstefolk, släpade på min vita resväska med portan i, mötte ambassadörskan som sa att dom inte skulle vara hemma på kvällen. Att dom var på väg till teater. Och att städerskan skulle gå hem snart.
-”Men det är inga problem, du kan spela in som du vill, och bara stänga igen dörren när du går, så låser den sig”

…eh, va?

Kände jag.

Jaha. Jo. – ”Tack”, hoppas jag att jag fick ur mig.

Man kan bara konstatera att tillit är något vackert. Jag var en 24-årig ganska skäggig svensk dom hade träffat max en gång. Jag hade inte släppt in mig själv. Men det fick mig ju att vara extra försiktig, men – dom kunde ju inte veta – fina dom.

Någon timme senare, i det tomma huset, precis när jag fått ihop den bästa pianotagningen på låten, när jag började närma mig slutet på låten, så ringer farfarsklockan i representationsrummet. Jag spelar vidare, och vet att låten nu har fått ett charmigt tillägg.

Jag packade omsorgsfullt ihop mina mikrofoner och hörlurar. La utrustningen i min vita resväska, knäppte ihop, gick genom hallen och ut genom dörren och lät klicket från dörren försäkra mig om att det nu var låst.

Så att inga främlingar kunde ta sig in i ambassadörsresidenset.

Though you taught her how to weap, boys

Though you taught her how to weap, boys
I think she laughing in her sleep now
But I can tell she´s crying
the moment she fell asleep

She´s always been a beauty
She´always been too smart
for the moths around her glowing eyes
that can´t deny the fact that she turned them down
she turned them down

Would you tell me when you´re down?
Would you whisper in my ear?
Would you be the one to tell me when you´re wrong?
Is it right or wrong?
well, I´m not the one …alone

I would never notice
Never even care
I would never see her
never notice that she´s there
If it wasn´t for those glowing eyes
I can´t deny turned me down
they turned me down

You know, I feel her radiation
See the riddle in those eyes
and I can tell she´s laughing now
but it´s followed by the gentle sound of a gentle sigh
I won´t believe, but can´t deny

Would you tell me when you´re down?
Would you whisper in my ear?
Would you be the one to tell me when you´re wrong?

You know I´m not the one frying when you set your world on fire
I´m not the one, I´m not the one, I´m not the one…alone


Ladda ner eller streama
Ladda ner från första länken längst upp, eller lyssna, eller klicka på den blå ”padden” längst ner så streamas låten.

Comments

One Response to “Med en farfarsklocka på en ambassad i Reykjavík: Though you taught her how to weep, boys”

  1. info product killer review on april 10th, 2013 06:02

    Excellent web site. Lots of useful information here. I’m sending it to several pals ans additionally sharing in delicious. And naturally, thank you in your sweat!

Leave a Reply