Med halsfluss som sångteknik: No good
Fortsätter att gräva i YELLOW room 101, den där lite zelmani/Halapi-anstrukna plattan. Det fins såklart en massa andra influenser, som jag försöker vaska fram ut minnet och det undermedvetna. En låt som aldrig egentligen lyfts fram av någon som en favorit, men som ändå har en speciell plats för mig är No good (klicka för att lyssna eller ladda hem. Gå annars hit och ladda hem hela albumet).
I låten är det jag som spelar det mesta; trummor, bas, kompgitarrer och huvudsång, med fina körer av Lisalotta, David, hans bror Oskar, och gitarr av Tomas.
Jag gillar hur jag och Tomas letade elgitarrljud åt hans gitarr med inspiration från en Ry Cooderplatta med kubanska musiker, Mambo sinuendo. I låten Bolero sonánbulo dyker det efter 1:05 upp en gitarr som är hela inspirationen. Lyssna själv (youtube). Jag vet inte om det är Ry själv eller Manuel Galbán som spelar just den gitarren, men jag gissar på Ry, eftersom det är slide (och han är en gammal blues-skolad gitarrist, vilket man kan höra på soundtracket till den gamla blueshyllningen – med karate kid-skådisen – Crossroads. I filmen är det dock Zappa-gitarristen Steve Vai som gör båda sidor av den tönthärliga gitarrduellen).
Dock, tillbaks till gitarrljudsletandet. Det är när man har en massa rum med i ljudet som det kan låta speciellt på ett ensamt och uppriktigt sätt. Det har bl a säkerligen med kompression att göra med, dvs hur mycket nyanser som tillåts relaterat till hur stabilt och hög volymen skall vara (det är därför reklam kan vara så in i helvete stark och in-your-face, men utan nyanser, vilket även är en trend sedan digitaliseringen i hela musikbranschen – läs exv om det sk loudness war). Vi spelade in gitarren i köket på Glada Pavan, dvs i Davids lägenhet i Lund, där jag var inneboende en tid.
Digression om en skön pianist
I wikipediaposten om albumet står inget om någon pianist förutom Ry Cooder. Jag har mycket svårt att tro på att det är Ry, som jag ser som en gitarrcentrerade herre, som spelar de kubanskanstrukna variationerna på pianot i Bolero sonánbulo. Det MÅSTE helt enkelt vara han som spelade i Buena vista social club, den underbare Rubén González.
Halsfluss-sång
Jag hade mycket halsfluss en tid. Jag sjöng in låten precis i en sån tid. Det är därför den är så hes och stel, vilket jag tycker är rätt gött (det finns även en sjukt halsflussig version av The loneliness of a long distance runner nånstans).
Lisa Lottas kör är fin, precis som David Kulanders. Faktum är att det här är enda låten som hans lillebror Oskar Kulander är med och körar (hittills), han som en gång sjöng i ett band som hette Octobits och gjorde en cover på Pale white lily. Eller snarare, tog en del av texten och sjöng den över sin egen låt. Kul hursomhelst.
No good
When life is a SOB
that´s letting you down,
it´s been getting to much of this
awful town,
You don´t care if they smile or cry
when they´re calling your name,
You don´t care if they smile or cry,
`cause it´s all fucking the same…
…I´m no good, I´m no good, I´m no good,
I´m no good for you
When the sons of the bitches
are letting you know
(that) they´re nothing to count on
when you need them the most,
It´s been getting a freak show,
and I´m the side show star Bozo,
I say make my, make my, make my day,
make my, make my, make my day go away
… I´m no good, I´m no good, I´m no good,
I´m no good for you
À Hverfisbarnum 2002: The GREEN room 101 release
Nu är fyrklövern all. De fyra färgerna som jag jobbade med en tid när jag släppte demos. Den gröna la jag upp precis här (skrolla ner). Det jag minns mest med den gröna är väl releasen egentligen, eftersom den skedde på en bar i Reykjavik – Hverfisbarínn – dagarna innan jul 2002. Eftersom jag och mina rumskamrater hade bott på Island en termin kunde vi samla ihop ett större gäng utbytesstudenter och en hel del islänningar att komma och lyssna, festa, och skaffa demon.
Dagarna innan hade vi suttit och klippt och klistrat ihop den handgjorda demon – det var tider det – som ett påskpyssel. Jag hade repat med bandet jag lyckat samla ihop, en bunt härliga islänningar: Hjalti, Sölvi, Arnar, hans bror Rúnar och en trummis jag inte kommer ihåg namnet på.
Med på demon var fyra låtar, med den slide-refrängiga Be for real som öppningslåt. Martin Veida spelar trummor, jag och Tomas spelar gitarr, jag spelar bas och Emma Ernsth körar, som ett resultat av att vi var roommates på Island.
Nästa låt tycker jag är rätt kul och bra, Fading pictures, men den låter lite för demo och replokalskramlig. Och den är, mycket riktigt inspelad i en replokal också, i Lund, där jag stökade runt och spelade in allt, men fick skön hjälp av David Kulander för sirénidén och nåt av skriken i slutet. Jag gillar mina skrik i slutet, jag kan inte skrika så längre. Eller, det krävs mycket luft och en stark tro på att det ska gå för att det ska gå. Skrik har aldrig legat för mig, sångmässigt. Jag lyssnade igenom låten idag när jag cyklade och höll på att bli påkörd av en buss.
Den tredje låten, I wish it was clear to you, är en rest från tiden på Vildanden i Lund. Det är egentligen en bra låt, men lite sådär inspelad, och jag hade gärna spelat in den med full sättning någon dag. Tomas kompande hade låtit strålande, det är hans grej.
Den fjärde låten är i stort sett olyssningsbar, Som en dikt (instrumental), i sin monomixade distade piano som långsamt fejdas upp i början, smyger sig på för den som tror att demon tagit slut. Svårtillgängligt, minst sagt. Det kanske mest spännande med låten är att den går över till stereo efter ett tag.
Halleluja.
Dock är låten en tidig version, kan nämnas som anekdot, av den hittills oinspelade låt som givit namn åt den här bloggen. I låten med namnet Som en dikt finns refrängen När jag är bara ljud. En dag ska låten spelas in, det är ju ett syfte med hela bloggen. Men jag är inte där än.
Bilderna från releasen är fina. Emma fotograferade.
Med en farfarsklocka på en ambassad i Reykjavík: Though you taught her how to weep, boys
Det är väl inte egentligen just ambassaden utan ambassadörens representationshem som det gäller, men det finns en rolig anekdot kopplad till inspelningen av Though you taught her how to weep boys från YELLOW room 101. Jag hade glömt anekdoten, men kom på den nu när jag lyssnade igenom låten.
Efter ca 4.12 in i låten kan man i höger öra höra en farfarsklocka ringa. Man hör det inte så tydligt, men den är där, och slår ett par gånger. Den är inte samplad eller placerad där, det är läck från när jag spelade in pianot, ensam i den svenske Islandambassadörens hem i Reykjavík.
Där är pianot inspelat. I Reykjavík, i ambassadörsresidenset, i ambassadören och hans frus hem.
Medan ambassadörsparet var på teater.
Varför?
Tja, innan jag kommer dit – ännu en textmässig blinkning åt Tom Waits – hur namnet på låten kom till. Det är väl inte längre någon idé att hävda att Tom Waits språkliga lekar inte gett mina låtar så mycket. Though you taught her how to weep, boys öppnas med:
Though you taught her how to weep, boys
I think she is laughing in her sleep now
Låten har ju även samma namn som första raden, och är rätt så rakt av hämtat från min feltolkning av en Tom Waitsrad. I Anywhere I lay my head (stillbildsvideo med Toms version), låten som både Scarlett Johanson men Anna Ternheim, framförallt, gjort en vacker version av, sjunger Tom:
She is laughing in her sleeve, boys
I can feel it in my bones
”Sleeve”? Det hade varit ett direktlån om det inte varit för att mitt huvud självmant hade byggt om raden till ”laughing in her sleep, boys”. Jag tyckte det var finare. Men jag visste inte att jag byggde om.
Jag hörde fel, kan man säga. Och plötsligt var tjuven en kreatör. Det är ett bra exempel på den tolkningsprocess som alltid sker vid influenser. Även om man svårligen kan sägas ha något helt eget – man är en del i en kulturellt kontext – så finns det på samma sätt ofta inget helt stulet. Låt oss inte gräva mer i just det just nu, frågan är för svår. Men något händer när intrycken passerar det egna filtret, färgas av det man har. Även i det lilla, som i lånet av en textrad.
Nog om det. Tillbaks till Island.
Hur var det då med farfarsklockan i ambassadörsresidenset i Reykjavík?
Jag bodde på Island en höst, pluggade på universitetet i Reykjavík. Med mig hade jag en porta – en digital, portabel inspelningspryl som jag hade i min källare där jag bodde med Österrikaren Timo, svenska Emma, och Finländaren Petteri. På låten Though you taught her how to weep boys hade jag redan spelat in trummor hemma, innan Islandsresan, med Martin Veida och gitarrer med Tomas Dahl och mig själv (och bas). Jag tror att det var senare vi spelade in den fina kören med Lisa Lotta Carlsson. Det jag framförallt saknade där vid tiden på Island var ett piano, det som sen kom att öppna hela låten. Problemet var att jag inte kände någon med ett piano i Reykjavík.
Jag kände överhuvudtaget inte så många alls på hela Island.
Men av någon anledning blev jag inbjuden till fika hos den svenske ambassadören i Reykjavík. Jag minns inte varför, jag tror att det var genom min roommate Emmas förtjänst, kanske hade hon någon kör som på något sätt kom i kontakt med ambassadörsparet.
Det var ett äldre par, jag har glömt deras namn, men trevliga nog för att jag skulle – konsten framförallt! – kasta ur mig frågan om det på något sätt fanns någon möjlighet för mig att få komma förbi igen i en halvtimme eller så och spela in lite med deras flygel de hade stående i representationsrummet.
Det var en alldeles för fin chans för att den skulle få passera. Pianoabstinensen var för stor.
- ”…ja, jo, ..det är väl möjligt..”, stammade väl ambassadören.
Påfluget? Nja, jo. Men, konsten framförallt, och det var ett fint ambassadörspar. Tillitsfullt. Men än hade dom inte visat hela sitt tillitsfulla register.
Pianokvällen
Den kväll jag kom dit, släpptes jag in av tjänstefolk, släpade på min vita resväska med portan i, mötte ambassadörskan som sa att dom inte skulle vara hemma på kvällen. Att dom var på väg till teater. Och att städerskan skulle gå hem snart.
-”Men det är inga problem, du kan spela in som du vill, och bara stänga igen dörren när du går, så låser den sig”
…eh, va?
Kände jag.
Jaha. Jo. – ”Tack”, hoppas jag att jag fick ur mig.
Man kan bara konstatera att tillit är något vackert. Jag var en 24-årig ganska skäggig svensk dom hade träffat max en gång. Jag hade inte släppt in mig själv. Men det fick mig ju att vara extra försiktig, men – dom kunde ju inte veta – fina dom.
Någon timme senare, i det tomma huset, precis när jag fått ihop den bästa pianotagningen på låten, när jag började närma mig slutet på låten, så ringer farfarsklockan i representationsrummet. Jag spelar vidare, och vet att låten nu har fått ett charmigt tillägg.
Jag packade omsorgsfullt ihop mina mikrofoner och hörlurar. La utrustningen i min vita resväska, knäppte ihop, gick genom hallen och ut genom dörren och lät klicket från dörren försäkra mig om att det nu var låst.
Så att inga främlingar kunde ta sig in i ambassadörsresidenset.
Though you taught her how to weap, boys
Though you taught her how to weap, boys
I think she laughing in her sleep now
But I can tell she´s crying
the moment she fell asleep
She´s always been a beauty
She´always been too smart
for the moths around her glowing eyes
that can´t deny the fact that she turned them down
she turned them down
Would you tell me when you´re down?
Would you whisper in my ear?
Would you be the one to tell me when you´re wrong?
Is it right or wrong?
well, I´m not the one …alone
I would never notice
Never even care
I would never see her
never notice that she´s there
If it wasn´t for those glowing eyes
I can´t deny turned me down
they turned me down
You know, I feel her radiation
See the riddle in those eyes
and I can tell she´s laughing now
but it´s followed by the gentle sound of a gentle sigh
I won´t believe, but can´t deny
Would you tell me when you´re down?
Would you whisper in my ear?
Would you be the one to tell me when you´re wrong?
You know I´m not the one frying when you set your world on fire
I´m not the one, I´m not the one, I´m not the one…alone
Ladda ner eller streama
Ladda ner från första länken längst upp, eller lyssna, eller klicka på den blå ”padden” längst ner så streamas låten.
Cybernormer- Om cybernormer på normkonferens 6 februari, 2012 Stefan Larsson
- Sopa gör Internet svart 18 januari, 2012 Marcin de Kaminski
