Om boxningsestetiken och världsmästaren Max Schmelings säregna levnadsöde: Can’t get it right
Om vi ska fortsätta på anmärkningsvärda levnadsöden, som tidigare berättelsen om långdistanslöparen Emil Zátopeks, så kan jag fråga: vet du vem Max Schmeling var?
Jag frågar för att jag var inne på boxningens estetik en period. Ringen, kampen, svett och – återigen ensamheten innanför repen. Och för att göra det mer verkligt fastande jag för en säregen boxares ännu mer säregna levnadsöde. Världsmästaren Max Schmelings.
Det ska sägas, att levnadsöden och bakgrundshistorier tenderar att växa när jag berättar dom, när jag tänker på dom och när jag inspireras av dom. Och den låttext som hänger ihop med bakgrunden kan sällan göra den rättvisa. Isberget är alltid så stort på något sätt. Tanken är att jag ska presentera den boxningsinspirerade låten Can’t get it right, som är med på albumet TO THE OCEAN.
Hursomhelst – Max Schmeling – var boxare, men så långt mer än en idrottsman. Är man född i Tyskland i början av 1900-talet (1905) och blir världsmästare under åren innan andra världskriget, därtill mot en svart man – Joe Louis – så kunde man nog räkna med att dras in i det nazistiska propagandamaskineriet vare sig man ville eller ej. Det var i och för sig ingen skillnad för Joe Louis – matchen mot Schmeling kom att får världspolitisk betydelse långt bortom idrotten värld. Lyckligtvis, eller hur man ska se det, förlorade Max Schmeling titeln mot Joe Louis i deras returmöte 1938 och tappade därmed i intresse för nazipropagandan. Lyckligtvis, för sin egen skull antar jag, och för sitt eget liv – efter kriget. Läs mer om deras två fighter här.
Men det är inte så mycket för det världspolitiska skeendet som för den personliga historien jag fastnade för Max Schmeling. Efter att ha förlorat världsmästartiteln blev han alltmer impopulär hos regimen i nazityskland, gjorde som 36-åring en tid i kriget som fallskärmsjägare. Efterkrigstiden kan man lätt anta var en svår tid, men Schmelings historia skulle vara långt ifrån över här. Han köpte in sig i en läsktillverkning som började lanseras i Västtyskland på 1950-talet – Coca Cola – vilket blir starten på en framgångsrik karriär som affärsman. Han blir senare vän med sin forne rival Joe Louis, och blir även den som finansierar hans begravning.
Max Schmeling dör i februari 2005, nästan 100 år efter sin födsel i Klein Luckow.
Det är sådana levnadsöden som fastnar.
Och då har vi – efter en rätt lång utvikning – kommit till själva inläggets låt, Can’t get it right. Texten är upplagd som en fight, dvs verstexten, med igångsättningsklocka, smärta och – vad det lider – hänga mot repen, räkning och golvningen, apatin som kommer när man slutat bry sig, när man inte längre orkar resa sig. När man inte ens känner något längre.
Låten har väl inget direkt med Schmeling att göra, men boxningen är fonden för berättelsen, och Schmeling är en inspirationskälla. Och mer ändå, radiosändningen från förlustmatchen mot Joe Louis är rippad rakt av till låten. 
Man kan höra det inte minst i radioröstens riviga ”Schmeling is down!”.
Inspelningen av låten är blandad mellan Kungsbacka, Lund och Högsbohöjd i Göteborg. Antons trummor och Daniel Wejdins bas spelade vi in i Kungsbacka, medan Tomas gitarr – både en kompgitarr och en slidegitarr – och David Kulanders sång i Högsbohöjd. Nils Dahls piano är inspelat i Gamlestaden och Lisa Lottas sång i Majorna – kom jag just på. Mina delar, dvs huvudsång, lite kör och gitarr kan vara inspelade i Lund.
Lyssna eller ladda ner, som vanligt via länken i texten, eller bara lyssna streamat genom den s k streampadden i botten av sidan. Om du trycker på den ”bannern” så hör du låten, och om du klickar på listan till höger så ser du alla låtar som finns på den här siten.
Cant get it right
They hit the bell and let it ring
when the fight begins you feel the punches stinging
All you’re life you’ve tried
But just cant get it right
Between the locker and the ring
there is a silent vacuum that you’re walking in
That is where you cry: I just cant get I right!
Its alright, its alright
It’s the feeling that you’re saving inside
It’s the feel, it’s the feel,
it’s the feeling that you’ll never change
that’s making you go up again
When you’re hanging on the ropes
The hopes connected to the fight are fading
So you don’t even try
Cause you just cant get it right
You hear somebody count to ten
and smell the floor that’s trampled by a thousand feet
But you don’t feel a thing
you just cant get it right
Its alright, its alright
It’s the feeling that you’re saving inside
It’s the feel, it’s the feel,
it’s the feeling that you’ll never change
that’s making you go up again
Redrum-redrum-redrum: RED room 101
Har inte lagt ut alla färgdemos än, och det är dags för den kortaste, poprockigaste och refrängstarkaste: The RED room 101 (klicka, skrolla ner). RED room 101 släpptes 2004 och fick bara två låtar eftersom jag strävade efter att varje demo skulle vara internt konsekvent. Och, tja, det fanns inte så många låtar som dom på den röda demon. Det blev två:
The Deal och
The Plan.
Ingen av dom hade exempelvis kunnat vara med på den gula skivan, som även om den kom samma år hade en helt annan approach.
Den röda demon är den av de fyra färgerna som distribuerades minst. Jag spelade inte låtarna live och under 2004 var tremannakombot inte ännu ihopsamlat. Trummorna på demon är ganska typiska för hur Martin Veida spelade trummor på den tiden. Raka, hårda och inte så mycket utsvävningar. Dvs inte så mycket Jimmy Chamberlin som kanske Phil Rudd.
Man kan konstatera att poprockigare än så här har jag aldrig varit. Tomas är med på någon kompgitarr, men i övrigt är det jag som spelar och sjunger. Jag vet att jag hade mycket kul med att rulla fram en jetplansdist med Tomas Danelectro – plastgitarren med tjock hals – och, om jag minns rätt, den tyska distpedalen från helvetet: Schaller.
Tack, Simon, för det hittills oavbrutna lånet sedan 2001. Jag har aldrig sett någon liknande pedal. Det fina med den är att den liksom inte har något tak när man skruvar, inget max för INTÄNSITÄT. Gitarren skriker. Svårt om man spelar live, kul när man spelar in.
Även lyriken var rätt poprockig, med rader som:
”She said I know your face
from the popcorn stand
You’ve got a beautiful face, she said, but you’re
not a handsome man”
Det där är The Plan. Det sköna med att tiden går är att man inte behöver ställa sig bakom allt man har gjort längre. Inspelningsmässigt kan jag fortfarande gilla dom distade trummorna, exempelvis. Jag vet att jag jobbade med att ha dubbla basspår som panorerades med gitarrerna i refrängerna. Allt för att skapa tryck och refrängkänsla. Det finns en del arv från sena 90-talets Smashing pumpkins, framförallt från albumet Siamese dream. Ok, lyssna på låtarna antingen genom att klicka på dom i länkarna i texten ovan – du kan även ladda ner dom då – eller genom streampadden i botten av fönstret.
Det finns en färg kvar – den gröna. Återkommer om den, och om dess releasespelning i Reykjavík 2002. Long time.
The Deal
She said she was out of friends
to tell her stories for
and that´s where I´d fit in,
that´s when I said Sure
I will listen to those words
and pretend to be the one
It might not be the best
but I´m sure it´s not the worst
My dear dim witted friend
said she didn´t care
if it wasn´t all for real
That night she got a deal
If you want somebody now
to listen to those words
If you need somebody now
to listen to those words
I´ll be the one
you tell your stories for
And all that she could say
the night she took my hand
was that this is not ok
She said You have to understand
I want a heart that bleed
I need a soul to save
The silence following
told me everything
a look upon her face
made me feel ashamed
I lied to her that night
and said I felt the same
If you want somebody now
to listen to those words
If you need somebody now
to listen to those words
I´ll be the one you
tell your stories for
The Plan
She broke a pact
and then she packed her trunk
He went away to get bad
He went away to get drunk
yea.
She said The Loneliness
is just a consequence,
but never the cause,
would you agree?
Yes, I did agree.
doyoudoyoudoyou believe
in what i say?
doyoudoyoudoyou really
wanna go away?
She said I know your face
from the pocorn stand
You´ve got a beautiful face,
she said,
but you´re not a handsome man
no.
She said The Loneliness
is just a consequence,
but never the cause.
And that´s her plan
Yes, that is the plan.
doyoudoyoudoyou believe
in what i say?
doyoudoyoudoyou really
wanna go away?
Do you hide your shame
in a made-up face,
with a low-cut dress,
in a no-good place?
Do you trick your friends
with a dreadful smile
in that fucked up face
you hate the most?
You only waste those tears
on a good champagne,
just to get it to taste
in a sad eyed way
You only move so fast,
only travel so far,
in your mommy´s dress
in your daddy´s car
You only hide your shame
doyoudoyoudoyou believe
in what i say?
doyoudoyoudoyou really
wanna go away?
I den förljugna reciprocitetens namn: Famous blue calendar
Jag vet inte vad ni vet om reciprocitet. Men, ungefär, det som gäller för den ena ska även gälla för den andra. ”Varandra” är ett reciprokt pronomen. Ni fattar. Jag är inne på den lite old school-dylan-gitarrplonkande låten Famous blue calendar. Här är den ”förljugna reciprocitetens” textrad:
”Its reciprocity they say when
they mean you giving”
Har ni hört Leonard Cohens Famous blue raincoat? Ja, då förstår ni var låtnamnet kommer ifrån. Jag lyssnade mycket på tidiga Cohen för några år sen. Inte den basiga 80-talsröstens plattor, men den tidiga, gitarrkompade, unga Cohen. Jag gillar det där regntunga, det Jane-came-by-with-a-lock-of-you-hair-iga.
Tillbaks till låten.
Havet – det eviga havet – finns där, och vår längtan efter det. Måsarna, precis som i X on your grave, skvallrar om havet. Det musikaliskt mest ”roliga” med låten är helt klart sticket, eller vad man ska kalla det, partiet där alla instrument och intensiteten kickar igång och en håkan hellströmsk melodi skrålar igång. Inspelningsmässigt är det en egolåt där jag spelar allt, även för ovanlighetens skull trummorna. Vilket jag inte är helt säker på var en bra idé. Och hade bara Daniel bara bott närmre hade jag absolut inte spelat basen själv. För ståbasen vinner i alla lägen, tycker jag, över elbas.
Trivia: min Anna trodde länge jag sjöng ”this time i get high” när jag sjunger ”this time i cant hide” (I’ve got a feeling inside).
Famous blue calendar
There is this feeling
that too much time’s gone by
Can you feel that you have to go
wherever the wind may blow?
When you look at the blue calendar on the wall.
Its reciprocity they say when
they mean you giving
The take, you take, they give, you give,
they speak, and then you answer
But they don’t care if you mean it,
They just want you to say it
But this time I can’t hide, I’ve got a feeling inside
This time I can’t hide, I’ve got a feeling inside,
This time I can’t hide, I’ve got a feeling inside
Can you hear it?
The seagulls cry.
It means the ocean is close by
Do you miss it?
Well, you’ve marked the day you leave,
in the famous blue calendar on the wall,
in the blue calendar on the wall.
Sincerely S Larsson.
Cybernormer- Om cybernormer på normkonferens 6 februari, 2012 Stefan Larsson
- Sopa gör Internet svart 18 januari, 2012 Marcin de Kaminski
