Rum 101: Den första färgen var blekt vit, precis som liljan.

mars 15, 2011 · Posted in Engelska, Ett album 

Nu börjar det bli riktigt långt tillbaka i tiden, i mitt liv. Och det är nog så långt vi ska gå. Det finns mer däremellan, mellan nu och då, bättre grejer, som jag ska återkomma till. Hursomhelst, ni har väl inte missat att PALE WHITE room 101 lagts upp (klicka, skrolla ner), dvs den första av de fyra färgdemosarna. Den spelades in 2001-2002 och öppnar med Where the sun don’t shine.

Det kan ju inte hjälpas att den har namnet på vad som metaforiskt brukar användas för att rikta intresset mot stjärten, mot anus. – I kicked him where the sun don’t shine, som amerikanerna säger. Jag, i min ännu lyckligt naiva trevande skolengelskspråkighet, kände inte till den metaforen. Det var först något halvår efter demon släppts som jag blev upplyst av några glada islänningar, när jag var på Island under hösten 2002. Ahaa.

Det hindrade mig dock inte att spela låten live i isländsk TV när chansen bjöds. Jag repade ihop ett band med sköna islänningar (Tack Àrnar, Sölvi, Hjalti, Rúnar och ni andra) inför min medverkan, och jag vet att det finns en VHS-kassett någonstans med programmet. Så snart jag lyckas transformera kassetten till digital form så ska jag visa upp den videon. Någon som har en VHS-spelare?

Jag spelade in låten med Tomas Dahl på härligt Tom Waitsinspirerad elgitarr och Martin Veida, då Christenson, på vispande trummor i ett garage i Fjärås. Man kan höra motorvägen utanför i början och slutet av låten. Det här var innan Daniel Wejdin kom in i bilden och därför spelar jag själv bas här.

Jag kan gissa hur jag snodde den där operaröstkören från Tom Waits för tiden med Frank’s Wild Years och Rain dogs. Kanske Blow wind blow. Gitarrsoundet är också rattat väldigt inspirerat från några Tom Wiatsplattor. Jag är absolut inte ensam om den inspirationskällan – man kan tydligt höra hur Kaizers Orchestra också använt sig av det där korta delayet som ger ett speciellt gitarrsound. Allra troligast har dom också lyssnat mycket på Waits från den här tiden. Jag tror egentligen att man kan tacka en kille som heter Mark Ribot för just det gitarrljudet.

Av de tre låtarna på demon har redan Pale white lily avhandlats, medan Invitations är en lite märklig men mycket enkel treackordlåt. Jag hade en gammal synt som fick dyka in med lite ljud, samtidigt som jag använde en felringning som hade fastnat på min telefonsvarare. Dom fick vara med också.

Så kan det gå.


Comments

2 Responses to “Rum 101: Den första färgen var blekt vit, precis som liljan.”

  1. Marie on mars 18th, 2011 10:05

    Jag vet! Riktigt bra, snart uppe i 100 000-tals läsare! (läs 20..)
    Va är detta för spännande? Nåja får helt enkelt lägga till denna i favoriter och följa slaviskt!

  2. stefanl on mars 18th, 2011 10:28

    Det skall du absolut göra!

    Ladda även ner musiken under album och låtar eller lyssna här på sajten, genom att klick på den blå randen längst ned. Säg även till alla andra att göra det med :)

    Går igenom lite låtar o så, samlar ihop videor, o klipper till nya grejer med. Ska så småningom spela in o släppa nya låtar.

Leave a Reply