Den distade tramporgelns brokiga skönhet: Om ‘Pale white lily’

mars 11, 2011 · Posted in En låt, Engelska, Lyssningstips 

Pale white lily är en låt som följt med länge. För att kunna visa hur den utvecklats så är nu även den första av de fyra färgerna till demos som jag gjorde för några år sen uppe på sajten – den blekvita PALE WHITE room 101 (skrolla ner). Låten Pale white lily finns egentligen i tre versioner, varav de två första kanske inte bör visas upp, i vart fall inte den allra första som spelades in i mitt studentrum 101 på Vildanden i Lund någon gång för snart 10 år sedan, troligen 2001. Den var enkelt producerad, med gitarrer och sång, och bar tydliga spår av någon typ av rock-grungig gitarrskola som höll lyckligtvis höll på att rinna ur fingrarna. Sången och en del av gitarren överlevde till Pale white lily demoversionen (som alltså hamnade på PALE WHITE room 101), som blev ett test i hur mycket körer man kunde bygga själv, hur orkesterpukor kunde spelas in och var rätt ambitiös på ett pretentiöst sätt. Inspelad åska genom takfönstret i Kungsbacka, inklusive.

Man kanske inte kan säga att albumversionen av Pale white lily blev mindre ambitiös, eller ens pretentiös, men den är lite tyngre, kanske hårdare, mer nyanserad och – tycker jag – vackrare. Den äldre versionen är lite stökig och mer rockig i sin rytm, även om det alltid är kul med distad sång. Men den får mig att sakna orgeln och dess vaggande stomp-rytm på TO THE OCEAN-versionen. Lisa Lottas sång. Stråkarna. Marimban.

Jag har ju tidigare nämnt att havet är ett ständigt närvarande tema på albumet som därför gavs namnet TO THE OCEAN. I Pale white lily fanns dock från början inget hav. Det fanns bara en skog med träd med slående grenar, skakade av vinden, och det där Emily Dickinsonskt tysta, kalla. Det fanns flykt, men inget hav. Havet blev en kör när jag började inse att det var det som albumet skulle kallas. Kören var nog det sista som gjordes på låten. Målet för flykten kunde ju lika gärna vara havet som något annat.

Texten, som bitvis är abstrakt och lite svår att förstå så här 10 år senare, har några fragment inspirerade av en kortare dikt av den amerikanske posten Emily Dickinson. Här är dikten:

How the Waters closed above Him
We shall never know —
How He stretched His Anguish to us
That — is covered too —

Spreads the Pond Her Base of Lilies
Bold above the Boy
Whose unclaimed Hat and Jacket
Sum the History —

Bilden grep mig. Det finns något kraftfullt och osentimentalt i skeendet. Något kallt konstaterande i efteråtperspektivet. Det har hänt något hemskt, men nu är det endast tystnad och lugnet kvar. Den kontexten smittade av sig på Pale white lily: Skogen, kylan, nakenheten och ensamheten. Och lugnet. Som I den tredje versen där till och med ‘sum the history’ är ett direkt lån.

So the trees will squeal to the croaky song of a single black eyed bird,
that dances around this cross you bear since you entered into this world.
The branches shake in a chilly wind, revealing mysteries.
In a sudden vision you caught the future just by summing history.


Att Lisa Lotta Carlsson är med och sjunger på albumversionen är redan nämnt. Gå gärna in och lyssna på hennes Joni Mitchelltolkning här. Riktigt fint. Fiol spelar Wietzke Lambert. I övrigt är det jag som sjunger och spelar gitarrer, orgel, marimba, nån typ av trumma osv. Allt är inspelat i Lund.


Pale white lily

To the ocean

You are a rock as hard, an oak untouchable, a pigeon made of clay.
A frozen whirl on a snow white lake on a silent winter’s day.
You have heard the screams of the falling leaf and sensed the smell of sky,
as a broken dream, for the bird of clay will fall but never fly.

To the ocean

You’re the forest’s sigh, the whispering wind, that will leave to stay away,
You’re the pale white lily on a stony ground that has lost the strength to sway,
Did the burdens grow or the strength just fade? Was it cold that sealed your fate?
Was the ground too sour, the soil too shallow, or did the spring just come too late?

So you leave it all.

To the ocean

So the trees will squeal to the croaky song of a single black eyed bird,
that dances around this cross you bear since you entered into this world.
The branches shake in a chilly wind, revealing mysteries.
In a sudden vision you caught the future just by summing history.

So you leave it all.

To the ocean

You are a rock as hard, an oak untouchable, a pigeon made of clay.
A frozen whirl on a snow white lake on a silent winter’s day.
You have heard the screams of the falling leaf and sensed the smell of sky,
as a broken dream, for the bird of clay will fall but never fly.

So you leave it all. So you leave it all.

To the ocean

You’re the pale white lily on a stony ground that has lost the strength to sway.








Klicka på länkarna i texten för att lyssna eller ladda ner. Annars finns låtarna i streampadden, den blå grejen i nederdelen av fönstret (”click to play all audio tracks”).

Comments

One Response to “Den distade tramporgelns brokiga skönhet: Om ‘Pale white lily’”

  1. […] bara historier och bilder, som med Schmeling och boxning i Can’t get it right. Ibland är det blommor, Emily Dickinson-dikter som i Pale white lily eller filmnamn och långdistanslöpare. Ibland är det självklart även mer direkta lån eller […]

Leave a Reply