Band camp med minxy
Ska bara avlägga en kort rapport från helgen, som har inneburit 30 intensiva timmars band camp med minxy i Stockholm. Vårt album börjar bli klart och vi behöver repa ihop oss för liveakten. Simon La Mont spelar trummor, jag spelar oftast gitarr, precis som Christoffer Lärkner från Faster Glenn och Peter Modestij sjunger och är den som är chefen i bandet, kan man säga. Det är Peter som eldar på oss andra och verkligen den som har sett till att albumet snart är klart. Vi jobbar med backtracks den här gången för att få med sounds som finns på albumet och utgör vårt…tja…sound.
Vi låste in oss i någon typ av bombrum mitt i city med instrument, mikrofoner, en dator och lite andra pinaler och gick igenom de senaste låtarna. Christoffer och Peter bor i – lite lustigt – Bandhagen, där bandet sov. Jag passade på att äta pizzan Bandhagen på restaurang Bandhagen. I Bandhagen. Jag kände mig tvungen.
Man kan faktiskt säga att jag hade en spelning i Stockholm i helgen. Christoffer tog med mig på en födelsdagsfest på lördagskvällen. Inuti den massivt fyllda ettan fanns en liten, liten scen med distande mikrofoner. Lite olika folk spelade under kvällen, och Christoffer spelade sin Faster Glennlåt Somewhat naive, och jag spelade X on your grave.
Det kan för övrigt bli spelning med minxy i antingen Göteborg eller Stockholm den 21 april. Återkommer när det är klart.
Bakåt mot någon typ av ursprung: Häng kejsaren, häng han högt.
Det har blivit dags att gräva djupare i kronologin, tillbaks till den gula tiden. Den bästa bryggan är nog Hang the Kaizer, för den finns med på både TO THE OCEAN och YELLOW room 101, fast i olika versioner. De är väldigt olika, och den versionen som finns på det gula albumet kan jag knappt lyssna på längre, men är en bra markör för vad som höll på att hända. Jag var på väg vidare från det där Zelmaniska, Lasse Halapiproddade gitarrslipade akustiska som öppningsspåret The one thing och Cathy’s clown är stöpta i, till något mer ruffigt, tramporgeldistat. Jag hade bara inte hittat tramporgeln än.
När jag lyssnar igenom YELLOW room 101 är det för mig tydligt att Tom Waits ligger och lurar där, speciellt Frank’s wild years och Rain dogs. Det hörs inte i soundet, men det märks i texterna, på sina ställen. Det är för övrigt två album jag har mycket att tacka för, och jag ska återkomma till dom i något annat inlägg.
TO THE OCEAN-versionen börjar väl lika svårtillgängligt som YELLOW room101-versionen, men smäller till skönt när den kickar igång. Vi spelade in grunderna med Petter Eriksson för rätt länge sedan i Göteborg, ihop med några andra låtar, men just för Hang the Kaizer blev jag inte riktigt nöjd. Det saknades något, den var inte ruffig nog, sången var låg. Så jag bidade min tid. Eftersom studion flyttades hade jag svårt att få tag på grundspåren för fortsatta pålägg någon annanstans.
Till slut tröttnade jag och körde den raka vägen, rakt igenom hörnen, och spelade in rakt på stereomixen. Ofta är det egentligen inget problem, men med sång skapar det en speciell känsla. Det blev sång på sång, liksom. Och för de flesta sound och låttyper funkar inte det. Men det funkar för Hang the Kaizer. Påläggen är gjorda i Lund, inklusive fälgslagen. Det jag gillar med påläggen är framförallt stöveltrampsljuden och de lite lätt distade handklappen som ger pulsen.
Handklappen är mina, Tomas, AnnaHannas och Annas (tack). I övrigt spelar Daniel Wejdin den svängiga basen, Lisa Lotta Carlsson och David Kulander körar, och Tomas Dahl spelar en kompgitarr medan jag spelar en melodigitarr och tramporglar. Trummorna står Anton Engblom för.
Det finns en video med kass kvalitet från en gång när vi spelade på Babel i Malmö, som förband till Kultiration.
Trivia:
- Introt på den gamla versionen är inspelat på Iris sjukt tunga men mycket vackra sovjetiska dragspel (tack för lånet).
- Namnet har inget med Kaizers orkester att göra, även om jag lyssnat mycket på deras lite tidigare album.
- Låten fanns innan tremannakombot. Det är med andra ord låten som gett namn åt bandet, som det där bandet i tredje versen som tröstar han som träffade på en two-faced no-good.
- Den gula versionen innehåller ubåtljud rippade från den dåliga ubåtsfilmen U-571.
- Stöveltrampljuden kommer från många slag mot en gammal läderväska jag fått av min far.
Hang the Kaizer
In any bar or public place you can see them conversate
Saying “you could be my phantom limb and I could be your friend
- tonight”
Hang the Kaizer if the Kaizer’s no good.
You know I lost my twin walkie talkie.
I would sell my pride for an okidoki.
So, hang the Kaizer high
- tonight.
He wasted smiles on a two-faced no-good
Who left him clean in the hard-mud back-yard
So he soaks his cheeks to a three man combo
Tonight they only play
for him
She spun my face with her sad eyed whisper
and the raven black straws around her pale face
You know my eyes were blue as the Swedish spring sky
You should turn and run
- but you don’t.
So in every bar or public place you can see me conversate
Saying “you could be my phantom limp and I could be your friend
- tonight.”
Ladda gärna ner låten via länken i texten. Lyssna annars i ”streampadden” i botten av ditt webbfönster. Klickar du på listsymbolen nere till höger så ser du vilka låtar som ligger där i en lista.
Rum 101: Den första färgen var blekt vit, precis som liljan.
Nu börjar det bli riktigt långt tillbaka i tiden, i mitt liv. Och det är nog så långt vi ska gå. Det finns mer däremellan, mellan nu och då, bättre grejer, som jag ska återkomma till. Hursomhelst, ni har väl inte missat att PALE WHITE room 101 lagts upp (klicka, skrolla ner), dvs den första av de fyra färgdemosarna. Den spelades in 2001-2002 och öppnar med Where the sun don’t shine.
Det kan ju inte hjälpas att den har namnet på vad som metaforiskt brukar användas för att rikta intresset mot stjärten, mot anus. – I kicked him where the sun don’t shine, som amerikanerna säger. Jag, i min ännu lyckligt naiva trevande skolengelskspråkighet, kände inte till den metaforen. Det var först något halvår efter demon släppts som jag blev upplyst av några glada islänningar, när jag var på Island under hösten 2002. Ahaa.
Det hindrade mig dock inte att spela låten live i isländsk TV när chansen bjöds. Jag repade ihop ett band med sköna islänningar (Tack Àrnar, Sölvi, Hjalti, Rúnar och ni andra) inför min medverkan, och jag vet att det finns en VHS-kassett någonstans med programmet. Så snart jag lyckas transformera kassetten till digital form så ska jag visa upp den videon. Någon som har en VHS-spelare?
Jag spelade in låten med Tomas Dahl på härligt Tom Waitsinspirerad elgitarr och Martin Veida, då Christenson, på vispande trummor i ett garage i Fjärås. Man kan höra motorvägen utanför i början och slutet av låten. Det här var innan Daniel Wejdin kom in i bilden och därför spelar jag själv bas här.
Jag kan gissa hur jag snodde den där operaröstkören från Tom Waits för tiden med Frank’s Wild Years och Rain dogs. Kanske Blow wind blow. Gitarrsoundet är också rattat väldigt inspirerat från några Tom Wiatsplattor. Jag är absolut inte ensam om den inspirationskällan – man kan tydligt höra hur Kaizers Orchestra också använt sig av det där korta delayet som ger ett speciellt gitarrsound. Allra troligast har dom också lyssnat mycket på Waits från den här tiden. Jag tror egentligen att man kan tacka en kille som heter Mark Ribot för just det gitarrljudet.
Av de tre låtarna på demon har redan Pale white lily avhandlats, medan Invitations är en lite märklig men mycket enkel treackordlåt. Jag hade en gammal synt som fick dyka in med lite ljud, samtidigt som jag använde en felringning som hade fastnat på min telefonsvarare. Dom fick vara med också.
Så kan det gå.
Den distade tramporgelns brokiga skönhet: Om ‘Pale white lily’
Pale white lily är en låt som följt med länge. För att kunna visa hur den utvecklats så är nu även den första av de fyra färgerna till demos som jag gjorde för några år sen uppe på sajten – den blekvita PALE WHITE room 101 (skrolla ner). Låten Pale white lily finns egentligen i tre versioner, varav de två första kanske inte bör visas upp, i vart fall inte den allra första som spelades in i mitt studentrum 101 på Vildanden i Lund någon gång för snart 10 år sedan, troligen 2001. Den var enkelt producerad, med gitarrer och sång, och bar tydliga spår av någon typ av rock-grungig gitarrskola som höll lyckligtvis höll på att rinna ur fingrarna. Sången och en del av gitarren överlevde till Pale white lily demoversionen (som alltså hamnade på PALE WHITE room 101), som blev ett test i hur mycket körer man kunde bygga själv, hur orkesterpukor kunde spelas in och var rätt ambitiös på ett pretentiöst sätt. Inspelad åska genom takfönstret i Kungsbacka, inklusive.
Man kanske inte kan säga att albumversionen av Pale white lily blev mindre ambitiös, eller ens pretentiös, men den är lite tyngre, kanske hårdare, mer nyanserad och – tycker jag – vackrare. Den äldre versionen är lite stökig och mer rockig i sin rytm, även om det alltid är kul med distad sång. Men den får mig att sakna orgeln och dess vaggande stomp-rytm på TO THE OCEAN-versionen. Lisa Lottas sång. Stråkarna. Marimban.
Jag har ju tidigare nämnt att havet är ett ständigt närvarande tema på albumet som därför gavs namnet TO THE OCEAN. I Pale white lily fanns dock från början inget hav. Det fanns bara en skog med träd med slående grenar, skakade av vinden, och det där Emily Dickinsonskt tysta, kalla. Det fanns flykt, men inget hav. Havet blev en kör när jag började inse att det var det som albumet skulle kallas. Kören var nog det sista som gjordes på låten. Målet för flykten kunde ju lika gärna vara havet som något annat.
Texten, som bitvis är abstrakt och lite svår att förstå så här 10 år senare, har några fragment inspirerade av en kortare dikt av den amerikanske posten Emily Dickinson. Här är dikten:
How the Waters closed above Him
We shall never know —
How He stretched His Anguish to us
That — is covered too —Spreads the Pond Her Base of Lilies
Bold above the Boy
Whose unclaimed Hat and Jacket
Sum the History —
Bilden grep mig. Det finns något kraftfullt och osentimentalt i skeendet. Något kallt konstaterande i efteråtperspektivet. Det har hänt något hemskt, men nu är det endast tystnad och lugnet kvar. Den kontexten smittade av sig på Pale white lily: Skogen, kylan, nakenheten och ensamheten. Och lugnet. Som I den tredje versen där till och med ‘sum the history’ är ett direkt lån.
So the trees will squeal to the croaky song of a single black eyed bird,
that dances around this cross you bear since you entered into this world.
The branches shake in a chilly wind, revealing mysteries.
In a sudden vision you caught the future just by summing history.
Att Lisa Lotta Carlsson är med och sjunger på albumversionen är redan nämnt. Gå gärna in och lyssna på hennes Joni Mitchelltolkning här. Riktigt fint. Fiol spelar Wietzke Lambert. I övrigt är det jag som sjunger och spelar gitarrer, orgel, marimba, nån typ av trumma osv. Allt är inspelat i Lund.
Pale white lily
To the ocean
You are a rock as hard, an oak untouchable, a pigeon made of clay.
A frozen whirl on a snow white lake on a silent winter’s day.
You have heard the screams of the falling leaf and sensed the smell of sky,
as a broken dream, for the bird of clay will fall but never fly.
To the ocean
You’re the forest’s sigh, the whispering wind, that will leave to stay away,
You’re the pale white lily on a stony ground that has lost the strength to sway,
Did the burdens grow or the strength just fade? Was it cold that sealed your fate?
Was the ground too sour, the soil too shallow, or did the spring just come too late?
So you leave it all.
To the ocean
So the trees will squeal to the croaky song of a single black eyed bird,
that dances around this cross you bear since you entered into this world.
The branches shake in a chilly wind, revealing mysteries.
In a sudden vision you caught the future just by summing history.
So you leave it all.
To the ocean
You are a rock as hard, an oak untouchable, a pigeon made of clay.
A frozen whirl on a snow white lake on a silent winter’s day.
You have heard the screams of the falling leaf and sensed the smell of sky,
as a broken dream, for the bird of clay will fall but never fly.
So you leave it all. So you leave it all.
To the ocean
You’re the pale white lily on a stony ground that has lost the strength to sway.
Klicka på länkarna i texten för att lyssna eller ladda ner. Annars finns låtarna i streampadden, den blå grejen i nederdelen av fönstret (”click to play all audio tracks”).
Stillbildsvideo av A still point of a turning world
Gräver vidare i materialet och fokuserar A Still Point of A Turning World. Jag gillar verkligen slutet på liveversionen av A still point of a turning world. Hur Tomas rusar på i sitt solo, svänget som trummor och ståbas ger, hur skönt det är att Lisa Lotta tar mer plats i låten. Har inte direkt spridit den tidigare, och någon video finns inte, så, kära vänner, här har jag pusslade ihop en slags video av Mats Pehrsons fina foton och den ljudupptagning jag gjorde av koncerten. Det är med andra ord världspremiär. Nåra av de andra livelåtarna finns nu under Album och låtar.
Liveversionen är bättre än albumversionen, i mitt tycke, även om den senare har sina goda sidor med. Jämför själv:
- A still point of a turning world (album)
- A still point of a turning world (live)
På albumversionen tycker jag mig höra Elliot Smith från tiden han spelade in låtar som Waltz #2 (XO) och Miss Misery. Bläckblåset är fint, med Jocke Wiklund på trombon, Felix Rothman på tuba och Jens Lennartsson på trumpet. Vad hör ni?
Låten skrevs i ett källarrum i Reykjavík hösten 2002.
A still point of a turning world
I will do to this town
what this town did to you
and I won´t change my very bad ways
until you tell me to
I will haunt the bad
the way it haunted you
When your head is spinning too fast
I will be there too
I will be the still point
of a turning world
I will do to this town
what this town did to you
I will burn it down, I swear to God,
if it burned you
I have seen the days
when you´re made of glass
Can you sense the recognition?
We are made the same
I will be the still point
of a turning world
Havet, döden och klezmerbandet: X on your grave
Ok, jag upphåller mig vid TO THE OCEAN lite till, även om det börjar bli dags att kolla av lite äldre grejer. Hursomhelst, om vi ändå ska hålla oss till havet, kan vi lika gärna binda ihop det med bilden av hur ett klezmerband stormar din begravning och därmed framförallt fokusera på Döden. Det är med andra ord dags för X on your grave (ladda ner på länken, lyssna på streampadden längst ner i fönstret). Och vi kan låta titeln sätta tonen direkt: Ditt namn kommer inte att stå på din grav – bara ett enkelt X.
Jag har alltid gillat de där hårda bilderna. Det är svårt att säga var dom kommer ifrån. I mitt huvud finns nog slutscenen i Den gode, den onde, den fule, gravplatsscenen med rad efter rad med anonyma gravar – inga andra likheter i övrigt. I låten är just x-slutet det ultimata misslyckandet. För det är ens egna val, naturligtvis, som drev en dit. Vi står alla inför risken att hamna i en grav som enbart är märkt med ett X.
Låten är ett slags konversation mellan låtets jag och en annan. Att hamna i en X-märkt grav tvingar fram frågan: vad hände med den där raden av svartklädda kvinnor som lämnar en ensam ros, vad hände med det där klezmerbandet som skulle storma begravningen och spela?
Det där med klezmerbandet kommer från konversationer med Daniel Wejdin, och hans speedade klezmerband Räfven. Det är dom som i mycket format min bild av klezmer. Dom, och Daniels andra projekt, Kaja. Men hur kom nu havet in igen? – Denna gång som tillflykt:
Take a look where the seagulls fly,
It might seem strange and you might ask why
but they will show the way TO THE OCEAN
Byggandet av en inspelning
Inspelningen är i vanlig anda, jag vill inte kalla den splittrad, men som ett kollage spritt över rum och tid. Låten är inspelad på flera ställen, vid olika tidpunkter. Sånt kan vara lite lurigt för musikerna, de vet ju inte riktigt hur helheten ska bli, de får lita på mina direktiv. Vi lånade en lokal i Kungsbacka av Lisa Lottas kära mor (tack) där vi spelade in Antons trummor och Daniels bas. Därefter reste jag runt med mina grejer och samlade in instrumentalisterna – Nils Dahls piano i Gamlestaden, Lisa Lottas sång i majorna, David Fraenckels trombon i Fors, Kungsbacka, David Kulanders sång och Tomas gitarr i Högsbohöjd, Göteborg. Min sång och gitarr antar jag att jag la i Lund, som jag bodde i då. Harmonimässigt är det för gitarrister en klassisk E-molluppbyggnad.
Truminspelning.
X on your grave
You won’t be able to sing those songs, you won’t be able to make them sing along
Who’s gonna hear it, who’s gonna hear it now?
You won’t be able to sing those songs, you won’t be able to make them sing along
Who’s gonna hear it, who’s gonna hear it now?
Take a look at your grave, there’s and X on the sign instead of your name,
You must have done somethings thats bad, my brother
- Take a look at yourself, you’d say, are you sure that someone shows when you go someday?
You will do some bad things too, I know you
What happened to the sad eyed ladies dressed in black leaving a single rose?
What happened to the kletzmer band that read my lips and cry?
I know you
- I know you do
Oh, what a feeling, you close your eyes and dance in the shadows,
oh that time will come,
inevitably.
Shuh, you say shuh,
Shame on you for the things you say but never do,
This is when you know that they’ll forgive you.
Take a look where the seagulls fly,
It might seem strange and you might ask why
but they will show the way TO THE OCEAN
And I know you miss it.
What happened to the klezmer band that played a tune to bid you a last farewell
What happened to the sad eyed ladies that kiss my lips and cry?
Oh, what a feeling, you close your eyes and dance in the shadows,
oh that time will come
You won’t be able to sing those songs, you won’t be able to make them sing along
Who’s gonna hear it, who’s gonna hear it now?
Inevitably.
Som vanligt gäller att du kan ladda ner låten på länken i texten, men också under Album och låtar. Lyssna kan du även göra på den blå streampadden längst ner i fönstret.
Cybernormer- Om cybernormer på normkonferens 6 februari, 2012 Stefan Larsson
- Sopa gör Internet svart 18 januari, 2012 Marcin de Kaminski
