Die Einsamkeit eines Langstreckenläufers: Om Emil Zátopeks och långdistansmetaforens storhet

februari 28, 2011 · Posted in En låt, Engelska 

Första ska det sägas att namnet kom först. Sen kom låten. Jag pratar om sistaspåret på TO THE OCEAN, The Loneliness of a long distance runner.

Jag minns det som att jag och Peter och Kristoffer i Minxy soul models var hemma hos Peters vän Per och spelade in piano hos honom. GP låg på köksbordet och tv-tablån berättade att på kvällen skulle visas en gammal svartvit film om en ung talangfull långdistanslöpare som hamnar på ungdomsanstalt. Det var någonting om revolt mot den stelnade vuxenvärlden och i vad mening egentligen ligger. Filmen heter The loneliness of the long distance runner.





Jag snodde namnet direkt. Eller, lånade det, föll för det.

Men jag mindes kanske inte exakt, det blev en liten skillnad utan att jag själv visste det. Skillnaden är att filmen heter The loneliness of THE long distance runner och att låten heter The loneliness of A long distance runner. Det enda tråkiga var väl, vilket jag fick reda på av gamla hårdrockare långt senare, att Iron Maiden redan gjort en låt med samma namn. Så inte ens min stöld var unik.

Men det kan inte hjälpas: namnet är perfekt. Det klickade i perfekt i min idévärld om långdistanslöparens kamp. Några år tidigare hade jag satt upp bilder i min lya på olika personer som gjort inspirerande saker. På en av bilderna var den Tjeckoslovakiske långdistanslöparen Emil Zátopek.

Jag hade råkat läsa om honom någon gång. Om hans plågade löpstil, hans obeveklighet, men framförallt hans segrar under OS i Helsingfors 1952. Det var inte bara det att han vann 5000 meter och 10 000 meter på nya olympiska rekord, det var mytbildningen kring hans efterföljande maratonlopp som satte mest spår. Som fick mig att prata om maratonlopp i åratal efteråt. Rapporterna säger att det maratonloppet var hans första någonsin, och myten säger att han, eftersom han därför inte visste hur han skulle lägga upp loppet, hur fort han skulle springa i början, helt enkelt hängde på i täten, med de för tiden bästa för att se vad dom gjorde.

Myten säger också att han tilltalade dom under loppet, någonstans mot dess slut, och han lär ha sagt att ”ursäkta mig, jag vet ingenting om att springa maraton, men – borde vi inte springa snabbare?”.

Han fick inget svar.

Och ökade helt enkelt på sina steg, sprang ifrån och vann maratonloppet på – återigen – nytt olympiskt rekord. Det är sådana historier som fastnar. Och det var en aspekt av varför långdistanslöpningen blev en del av min idévärld, och senare en sång.





The loneliness of a long distance runner

My brand new body needs a brand new soul
The perfect highway is this dirty road
Every night is new here baby, but all the days are just the same

Its the loneliness, the loneliness
of a long distance runner

I’ve left my numbers and I’ve lost my shame
The pattern of streets is going to shape my name
Every night has to be new when all the days are just the same

Its the loneliness, the loneliness
of a long distance runner




Med mig på inspelningen är Daniel Wejdin på ståbas och Elisabeth Johansson på kör. Jag spelade in sång och akustiska gitarrer på Trastvägen i Lund, sen rasade hårddisken i min digitalporta, vilket gjorde att jag bara hade en redan mixad och därmed internt låst version att använda mig av. Jag tog med den till en studio Martin Veida använde i Göteborg, där vi spelade in piano, gitarr, bas och kör.

Trivia: Andra raden ändrades som en hommage till Minxy Soul Models låt Perfect Highway, som var den första låten vi spelade in ihop, jag och Peter Modestij. Vi reste runt i en liten röd bil i Kungsbacka och Göteborg och spelade in saker. Trummor i ett förråd i Kungsbacka, piano hos Per, osv. Den mixades sen om i Kristian Anttilas studio och hamnade som sistalåt på Transparent Yeah.

Comments

6 Responses to “Die Einsamkeit eines Langstreckenläufers: Om Emil Zátopeks och långdistansmetaforens storhet”

  1. Christoffer on mars 1st, 2011 11:45

    Jag minns att jag var med men jag minns inte att det var hos Per. Däemot har jag för mig att vi också pratade om Belle and Sebastians låt the loneliness of a middle distance runner då också, som jag lyssnade på dygnet runt på den tiden, och fortfarande tycker är fin:

    I’ll take a second of the day to think about the things that we have done this
    year
    The dog lies down, the pouring rain, I’m underneath the smokers’ railway arch
    again
    The future’s looking colourful
    It’s the colour of blood, chaos and corruption of a happy soul
    A happy soul will ride in the field
    Ride in the field
    Ride in the field
    ‘Til the rain dies down.

    The railway ticket states the destination but it doesn’t mean that we will show
    There’s a fork upon the line, we’ll pay the guard to switch the sign, off we go
    The future’s looking wonderful
    It’s the wonder of the businessman’s conspiracy to sell you wares, no one cares
    Oh, you care I know
    You care I know
    You care I know
    I forgot for a while

    On a sulky afternoon spent in dispute you’ll give yourself a headache, yeah
    So I spend the day in stories and in dreaming of the time when we’re on stage

    Have you seen the loneliness of a middle distance runner,
    Whens he stops the race and looks around
    I like the stage, I’ve seen it now
    I’ll walk to the station
    Walk to the station
    Walk to the station
    Won’t you follow me?

  2. stefanl on mars 1st, 2011 11:57

    Ah beautiful – det hade jag glömt, den låten.

    ”Have you seen the loneliness of a middle distance runner,
    Whens he stops the race and looks around”

    Det är ju som i slutet av filmen, kanske tog dom det därifrån.

    Det sjuka med minnet är ju att det är så selektivt. Man kan skriva nånting som är en kopia men med tiden börjar man tro att det var unikt och originellt, men glömmer de associativa kopplingarna, den kontext man var i, som ledde en till till det man skrev.

    Die Einsamkeit eines Mittelstreckenläufers.

  3. peter on mars 1st, 2011 11:52

    hahah jag gillar verkligen kommentaren: ‘ursäkta, jag vet ingenting om att springa maraton, men – borde vi inte springa snabbare?

  4. stefanl on mars 1st, 2011 12:01

    Peter: Ja, vad svarar man på det när man puffar fram med blodsmak i munnen?
    Och kan man droppa en sån kommentar uppriktigt artigt och naivt, utan att jävlas?

  5. […] vi ska fortsätta på anmärkningsvärda levnadsöden, som tidigare berättelsen om långdistanslöparen Emil Zátopeks, så kan jag fråga: vet du vem Max Schmeling var? Jag frågar för att jag var inne på […]

  6. […] hes och stel, vilket jag tycker är rätt gött (det finns även en sjukt halsflussig version av The loneliness of a long distance runner […]

Leave a Reply